Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 10 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 77
Detta i bästa fall. Men antag, att man i
sin vän en gäng får se, icke en likgiltig be-
kant, utan i stället en bitter ovän! Att sä
underligt kan hända, låter lika litet förneka
sig som att det sker jämförelsevis rätt ofta.
Har man dä, medan vänskapen ännu var
varm och tilliten orubbad, lämnat en sådan
person ömtåliga förtoenden, kanske de en dag
oädelt nog användas, om icke direkt till ens
skada, så dock som ett band på ens hand-
lingsfrihet, och den lindring i sina bekymmer,
som man för stunden fann genom att an-
förtro sig, får man i framtiden gälda med
mångdubbla sorger och obehag.
Lika oklokt som det är att utan nödiga
försiktighetsmått bortskänka ett förtroende,
som uteslutande angår en själf, lika orättrå-
digt och förkastligt är det att göra det, då
äfven andra äro inblandade däri. Genom ett
sådant handlingssätt ikläder man sig ovill-
korligen i första rummet det moraliska an-
svaret för de olägenheter, som därigenom
kunna ådragas dem.
Men det gäller att vara försiktig äfven i
mottagandet af förtroenden och det af Here
grunder. Det är för det första icke så lätt
att bevara en anförtrodd hemlighet, som man
vanligen tror; genom en tillfällighet, ett för-
fluget ord kan den vara förrådd, hvilket,
ehuru gjordt utan afsikt, likväl blir en källa
till grämelse för den skyldige. Därtill kom-
mer, att ett gifvet förtroende alltid fordrar
ett dylikt till gengäld och sålunda mången
gång tvingar en till större meddelsamhet än
hvad man i annat fall skulle haft lust att
visa.
Mången håller före, att vänskapen mellan
tvänne personer för att kunna äga bestånd
och utveckla sig till sin rätta betydelse, nöd-
vändigt fordrar, att en i alla afseenden full-
komlig inbördes öppenhjärtighet råder. Detta
antagande kan emellertid omöjligt bestå inför
en kritisk pröfning.
Måste man väl för att visa en person sin
vänskap ovillkorligen anförtro honom allt,
d. v. s. äfven sådant, af hvilket han icke kan
draga den ringaste nytta, men hvaraf man
själf, om det blir vidare bekantgjordt, kan
tillskyndas obotlig skada? Lägger icke en
sådan oförbehållsam förtrolighet fastmera ett
band på vänskapen, gör den ofri och tvuu-
gen, eller motsatsen till hvad den borde vara?
Alstrar den icke vidare en viss skygghet
vännerna emellan genom att väcka till lif en
misstanke om, att de ömsesidigt kunna förråda
hvarandra, och kan den slutligen icke ofta
utgöra ett oöfverstigligt hinder för att bryta
ett vänskapsförhållande, som upphört att äga
en inre grund?
Om människorna endast ville komma till
insikt om sitt eget bästa och taga sitt förstånd
till råds i stället för att blindt följa känslans
hugskott, skulle de äfven lära sig att bättre
hushålla med sina förtroenden och ej vara
färdiga att utan någon som helst säkerhet
lämna dem till första bästa, som vill mottaga
dem. Vinsten däraf blefve icke liten, ty
därigenom skulle litet hvar bespara sig den
allt utom lyckliga lotten att först efter alle-
handa förvecklingar och obehag komma till
insikt om, att »ofta de ord, åt andra förtros,
man dyrt får gälda.»
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
I D U N
Ett husligt problem.
(Hvar gå gränserna för en tjänarinnas
skyldigheter?*)
Snälla Moster Emma.
Det skulle glädja mig mycket, om jag i någon
mån kunde hjälpa er alt i »Nygifts» hem gå upp
rågången emellan hans söta fru och hennes odräg-
liga jungfrur, att de icke trampa hvarandra på fot-
terna och genom skärande missljud störa den äkten-
skapliga harmonien i »Nygifts» lilla paradis. Men
på det vi bägge fridstiftare, då vi i vårt människo-
vänliga syfte infinna oss hos N., icke må komma i
krakei med hvarandra och göra det onda sjufaldt
värre, torde det vara bäst att tillse, om vi äro ense
om medlen. Men härutinnan är jag icke ense med
»Moster». t
»Moster» skrifver så till N. : »Det första ni bör
iakttaga vid antagandet af en ny tjänarinna, är att
noga taga reda på den familjs förhållanden, hvar-
est hon sist tjänat.» Och hvartill en dylik examen
skall tjäna, få vi veta i följande punkt. »Hennes
förra husbondefolk bör först och främst ha mycket
mindre inkomster än ni, tarfligare möbler, tarfligare
mat och många barn, så att tjänarinnan haft myc
ket att göra.» Detta är det som skall utrönas i den
förordade examen. »Moster Emma» tager för gif-
vet, att tjänarinnan har mer att göra, därför att
hennes husbondefolk har mindre inkomster, tarfli-
gare möbler och tarfligare mat. Den logiken håller
inte streck, snälla »moster». Den tarfligare maten
är lättare lagad än den finare, och de tarfligare möb-
lerna äro åtminstone icke besvärligare att damtorka
än de dyrbarare. Och har husbondefolket mindre
inkomster, blir säkerligen tjänarinnan befriad från
mycket nattvak, släp och spring för baler, bjudnin-
gar, visiter o.d. Återstår då frågan om de välsig-
nade barnen. Ja, det har nog »moster» rätt i, att
barnen, och isynnerhet om de äro »många», vålla
både tjänarinnan och husbondefolket mycket besvär.
I det afseendet tror jag tjänarinnan skall få det lät-
tare hos »Nygift». Frågan blir då blott, huru det
skall gå med stackars N., sedan han icke längre är
nygift och till på köpet råkat få »många barn».
Då duger inte längre »mosters» ordination — så-
vidt inte N. förbinder sig att själf vårda de små.
Men hvad kan vara meningen med detta yttran-
de: »Bäst är att taga tjänarinnan från en aflägsen
trakt på landet, där hon innehaft plats hos någon
skollärare eller komminister.» Första gången jag
läste detta, tänkte jag vid mig själf : »den rara gum-
man har synbarligen höga tankar om skollärarens
och komministerns förmåga att uppfostra dugliga
tjänarinnor,» och så kände jag mig liksom litet smick-
rad, eftersom jag själf är komminister. Och så läste
jag igenom »mosters» svar för andra gången för att
riktigt få njuta af den förmenta rökelsen ; men då
förstod jag nog, att det icke var »mosters» mening
att smickra oss Hennes tankegång är synbarligen
denna: skolmästaren eller komministern har små in-
komster, tarfliga möbler, tarflig mat och — »många
barn», därför måste han ha dugliga tjänarinnor; tag
en af dessa, herr Nygift, och er lilla fru skall blif-
va belåten. Men, snälla »moster», jag har inte mer
än tre barn. Och så många komministrar jag kän-
ner häromkring, äga icke mer än två à tre barn.
Tycker kanske »moster» detta är »många» ? Men
då kan jag försäkra, att Knut Wicksell, vår största
auktoritet i denna fråga, medgifvit, att detta antal
är det normala. Skollärarne här i församlingen ha
nog Here barn, men ingen utaf dem har, så vidt
jag vet, någon tjänarinna, och detta är nog händel-
sen med de flesta skollärare. Det torde därför falla
sig litet svårt för N. att från det hållet taga tjäna-
rinnor. Och så blir den långa transporten rätt dyr ;
isynnerhet om man nödgas »taga» ofta.
Därutinnan bar nog »moster» rätt, att skolläraien
så väl som komministern på landet har små inkom-
ster. Sedan Kongl. maj:t i nåder beviljat mig ett
lönetillskott på 200 kr. uppgår min årliga inkomst
i kontanter till 1000 kr. Och ungefär så mycket
hafva öfriga komministrar och äfven de skollärare,
som på samma gång äro klockare och organister,
Våra inkomster äro således — det tager jag för gif-
vet i likhet med »moster» — betydligt mindre än
N:s. Och häraf följer nog temligen korrekt, att vi
också få åtnöja oss med tarfligare möbler och tarf-
ligare mat. Om nu vi komministrar och skollärare
skulle vara så bjärtans beskedliga och sända våra
snälla tjänarinnor till Stockholm för att taga tjänst
hos hr N. med fru och andra husbondefolk med
rikligare inkomster etc., kan då »moster», för att
*Jämför »Nygifts» och »Moster Emmas» uppsatser
i n:r 2 och 4.
trösta oss öfver förlusten, försäkra, att våra snälla
tjänarinnor komma att få disponera öfver finare
möbler, äta bättre och rikligare mat än hos oss ?
Ty »moster» kan väl inte vara nog naiv att tro,
att den landtliga tjänarinnan, blott därför att hon
får damtorka dyrbarare möbler och lukta på kräsli-
gare mat, skall känna sig så fasligt villig att göra
allt hvad som befalles. Då har »moster» ringa män-
niskokännedom, om hon lefvat i denna föreställning.
Saken är helt enkelt den, att ju mer den stackars
människan får se af denna världens härlighet, desto
mindre blifver hennes förnöjsamhet och desto mer
vill hon hafva af härligheten, vare sig nu denna
består i präktiga möbler, kräBlig mat eller kittlande
nöjen och dyrbara kläder. Häraf kommer det sig,
bästa »svärmor», att det finnes så föga förnöjsamhet
hos stockholmsjungfrurna och många andra stock-
holmare, för resten. Hos oss är klyftan mellan hus-
bondefolket och tjänarne icke stor, hvarför det är
mindre åtrå hos de senare. Men låt våra tjänarin-
nor blifva stockholmsjungfrur, och det blir klent
med deras förnöjsamhet. Och det skall tjäna till
intet att N:S söta fru med nedlåtande vänlighet ta-
ger sig för att »berömma den landtliga flickans
hemväfda kläder» — i fall hon skulle taga dessa
med sig — ty hon må vara huru landtlig som helst,
är hon likväl kvinna, och som sådan märker hon
lätt, att den lilla näpna frun, som själf försmår de
prisade hemväfda kläderna, tager sig ofantligt myc-
ket bättre ut i sin eleganta robe af modernaste tyg
och efter modernaste snitt.
Men »moster» skall få sin vilja fram. Den ena
af mina pigor är ledig till hösten. Vill N. taga
emot henne, så hjärtans gärna. Här har hon skött
ladugården, haft vård om kalfvar, små söta grisar
och andra småttingar, så hon bör vara lämplig för
N. Hos honom stannar hon ett halft år. Därefter
kniper henne en annan husbonde med mycket större
inkomster än N., bättre möbler och kräsligare mat.
Hos honom härdar hon ut en halft år. Så tager
henne en tredje med ännu mer af denna världens
goda. Med denna raska omsättningen på tjänarin-
nor, som i Stockholm är, rådande, bör hon inom
några få år hafva »passerat graderna» och nått kul-
men. Nu duger hon ju inte längre för Stockholm.
Hvart, skall hon då taga vägen ? Tillbaka till kom-
ministern, kan jag tro? Ja, skola stockholmarne
taga sina tjänarinnor från landsorten, så återstår för
oss intet annat val än att taga våra från Stockholm.
Välkommen tillbaka således, »fröken» Hilda 1 Skall
jag nu taga mig för att examinera fröken rörande
»den familjs förhållanden, hvarest hon sist tjänat ?»
! Det blefve alltför galet. I alla fall blir nog med
»frökens» ankomst det ideela förhållandet mellan hus-
moder och tjänarinna i komministergården vändt
upp och ned. Men det uppochnedvända idealet
säges vara detsamma som det komiska. Och nog
skall jag få ett godt skratt, när den stiliga fröken
Hilda i nedlåtande vänlighet berömmer min hustrus
hemväfda kläder och är nog snäll att »ej för myc-
ket anmärka på hennes tarfliga uppträdande,» men
min hustrti kommer att bli topp rasande. Ty fastän
hon råkat bli fru till en komminister, har hon ändå
sin lilla stolthet, skall jag säga »moster. Skall
»mosters» råd följas, bär det rakt på tok.
Det öfriga af »mosters» ordination går jag in på.
Och då N. känner orsaken till »åskan» och »oväd-
ret», är det lätt att se, hvar botemedlet bör anbrin-
gas. Han säger nämligen : »Delta (nämligen »oväd-
ret» och »åskan») har i regeln inträffat, när någon
hygglig ung man gjort sig och oss en treflig afton
genom att hos oss dricka en toddy och äta en smör-
gås.» Jo, jo! Hur hygglig den där unge mannen
än är, plägar det draga om en stund på natten, in-
nan kalaset är expedieradt, isynnerhet om aftonen är
mycket treflig. När sedan jungfrun, som icke fått
något med af det trefliga, diskat toddyglasen och de
afätna tallrikarne, är det nog ett stycke öfver mid-
natt, när hon får krypa till kojs. Plägar så den
hygglige unge mannen komma ofta, är det icke så
underligt, om jungfrun möter honom med »dystert
rynkad panna,» ty för henne betyder hans ankomst
nattvak. Och nattvak har i regeln med sig svaga
nerver, vresigt lynne och ringa arbetslust. För den
lilla frun betyder en genomvakad natt mindre, ty
hon tager sin skada igen på dagen, men samma
rättighet medgifves nog icke tjänarinnan. Jag skulle
därför vilja gifva N. det rådet att inskränka en smula
på de trefliga toddyaftnarne och unna sin tjänarin-
na nödig nattro. Det tror jag skulle vara ett tjän-
ligt sätt att reglera gränserna. Vi enkla landtbor
göra oss icke sådana där trefliga aftnar vare
sig vid toddyglaset, på »dramatiskan», »varietén»
eller andra spektakel. Vi lägga oss i regeln kl. 10
på aftonen, sedan vi läst en kort betraktelse. När
så morgonen randas, äro vi uthvilade, äga både
krafter och nerver och godt humör därjämte; och
ännu har det inte händt mig, att någon tjänarinna
vägrat lyda. Men om nu också den aflägsna lands-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
