Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 10 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 I DU N 1893
bygdens tjänarinnor äro liksom skapade för stock-
holmare, passa nog icke dess enkla seder för »den
sköna synderskans» upplysta barn, och därför få nog
dessa ännu länge fundera öfver problemet: »Hvar
gå gränserna för en tjänarinnas skyldigheter?»
Mosters tillgifne Kalle.
-H§H-
Ida Wedel-Jarlsbergs stipendii-
fond.
Som våra läsarinnor väl känna, und-
viker Idun af grundsats att inblanda sig
i frågor af sådan politisk art, att de
gömma brännbara ämnen, som lätt flamma
upp och i dagsstridens hetta kunna onödigt
såra oliktänkande sinnen. Den sak, som i
nedan följande uppsats behandlas, hade vi
icke heller ämnat vidröra; men då den onek-
ligen har sitt alldeles särskilda intresse för en
svensk taiwwopublik, och de rader, för hvilka
man begärt plats i Idun, synas oss gömma
flere goda och afsevärda synpunkter, ha vi
ej velat vägra att införa dem, ehuru vi icke
i allo dela förf:s åskådning.
Red. af Idun.
J
?ör skolans vänner är det alltid en glädje att
\ förnimma prof på intresse och offervillighet
för den viktiga del af kulturarbetet, som
afser det uppväxande släktets uppfostran till
goda, kunniga och dugande samhällsmedlem-
mar. Och glädjen minskas icke, då någon gång
så händer, att nämnda intresse framträder i
en form, som i vår originalitetsfattiga tid är
egnad att tilldraga sig uppmärksamhet.
Mycket har i dessa dagar skrifvits om
landshöfding Curry Treffenbergs afsked från
skolflickorna i Falun och den stipendiifond,
han vid sagda tillfälle inrättade. Då denna
fond fått namn efter en bemärkt nordisk
kvinna, vågar jag hoppas, att några ord om
»Ida Wedel-Jarlsbergs stipendiifond» skola
intressera Iduns läsare och läsarinnor.
Fonden tillkom, åtminstone i donators tan-
ke, för åtta år sedan, men erhöll sitt dop
först nu vid hr Treffenbergs afgång från in-
spektoratet öfver högre elementarläroverket för
flickor i Falun. Hvad gifvaren afsåg med
sin gåfva utvecklade han i ett märkligt tal,
hvari förre norske ministern Johan Sverdrup
spelade en hufvudrol. Efter riksrätten och
sedan den förre oppositionschefen flyttat in i
Stiftsgården, hade han —- det var år 1885
— haft en officiel bal för kronprinsparet,
som också bevistade densamma. Drottningens
hoffröken, fröken Ida Wedel Jarlsberg, som
äfvenledes var inbjuden, gaf emellertid åter-
bud, och hufvudinDehållet af det svar, i hvil-
ket hon vägrade att uppträda i Sverdrups
salonger lär hafva varit: »En Wedel går icke
till en folkuppviglare.» En därpå följande
befallning till fröken Wedel-Jarlsberg att in-
finna sig på excellensen Sverdrups fest besva-
rades af henne med en afskedsansökan från
befattningen som hotfröken hos drottningen.
Hon uteblef mycket riktigt från festen.
Hela denna lilla hofepisod är ju egentli-
gen af tämligen privat natur och kan synas
skäligen obetydlig. Så har den dock icke
framställt sig för hr Treffenberg, hvars kän-
da idealiska anläggning låtit honom i den
norska högerdamens kanske icke så litet parti-
färgade uttalande se uttrycket för en hugstor-
het, som borde tjäna äfven svenska kvinnor
till föresyn. Frän detta åskådningssätt är det
donator har utgått, då han föreskrifvit, att af
fonden, som nu uppgår till något öfver 900
kr., afkastniugen skall i form af premier till-
falla flickor, hvilka till karaktären likna frö-
ken Wedel-Jarlsberg.
Ändamålet med denna stipendiestiftelse är
att uppmuntra utbildningen af verkliga ka-
raktärer. Det säger sig själft, att all tanke
på politisk propaganda bland de unga Falu-
damerna varit stiftaren fullkomligt främman-
de. Blotta tanken, att en afträdande läns-
höfding skulle välja en flickskola till plats
för politiska demonstrationer, är allt för
avita att på allvar tagas i betraktande.
Domen öfver en Sverdrup tillhör historien
och icke små skolflickor, hur snälla och för-
ståndiga de au kunna vara för resten. Det
förstår naturligtvis landshöfding Treffenberg
mycket väl. Och har han funnit lämpligt
att vid det omhandlade tillfället beteckna en
på sin tid högt uppburen norsk statsman så-
som sitt lands »onda genius», så har syftet
varit, mindre att gifva flickorna en karaktä-
ristik af den ifrågavarande mannens person-
lighet, än att låta dem få ett sista, drastiskt
intryck af den afgående inspektorns oför-
bränneligt ungdomliga och lifliga temperament.
För öfrigt — om det allra minsta af politisk
agitation eller demonstration vidlådt gåfvan,
skulle naturligtvis läroverksstyrelsen artigt
afböjt densamma, alldenstund ingenting kan
vara mera oomtvistligt, än att skolan måste
hållas fredad från allt hvad politik heter.
Lika uppenbart är det, att hr landshöfdin-
gen ingalunda åsyftat göra sig till skiljedo-
mare emellan fursteparet, som utan skrupler
bevistade den officiella festen, och den norska
adelsdamen, som höll sig hemma, — ej hel-
ler mellan h. m:t drottningen och hennes hof-
fröken. Hr Treffenberg har utan tvifvel —
för resten alldeles rätt och riktigt — reson-
nerat som så:
Bägge parterna handlade i öfverensstäm-
melse med sin uppfattning af det rätta; de
som icke missaktade värden, eller om de
gjorde det, ansågo sig böra underordna sig
den officiella höflighetens bud, de hörsammade
inbjudningen; hon åter, som af någon anled-
ning missaktade hr Sverdrup så djupt, att hon
skulle känt sig förnedrad af att träda under
hans tak, hon stannade hemma Ja, det var
ju alldeles korrekt; ingen människa bör un-
derkasta sig något, som hon betraktar för sig
förnedrande.
Men för en hofdam kan det vara obehag-
ligt nog att säga nej, då det väntas ett ja
af henne, och så till vida visar ju fröken
Vedel-Jarlsbergs handlingssätt ett erkännans-
värdt kurage. Litet mod och själfständighet
— menar hr Treffenberg — skulle inte miss-
kläda våra unga flickor; om man också inte
kan begära af dem, att de som de ryska ni-
hilistskorna skola offra lycka och lif för hvad
de anse sant och rätt, så borde de åtmin-
stone icke vara allt för ängsliga att trotsa
konvenansen, då den kräfver mera af dem
än deras värdighetskänsla vill gå med på.
Kärnpuukten i landshöfding Treffenbergs sti-
pendiestiftelse synes vara en sund och berät-
tigad protest mot den åskådning, som dömer
strängare en förseelse mot konvenansen än
en synd mot det egna rättsmedvetandet. Sär-
skildt inom hofkretsarne torde nog lydnaden
för konvenansens maktspråk tåla vid någon
försvagning, däri har landshöfding Treffen-
berg tvifvelsutan fullkomligt rätt.
Hr Treffenbergs hedrande inlägg för per-
sonlighetens frihet gent emot konveutionalis-
mens tvång skall förvisso, om ock i mindre
skala, verka mycket godt. Och någon fara |
tror jag icke förefinnes, att premieringen af
oppositionsyttringar à la Ida Wedel-Jarlsberg
vid flickläroverket i Falun skall leda till un-
derkännande af de konventionelt antagna höf-
lighetsformeruas betydelse för allt samlif män-
niskor emellan. Dessa former, framvuxna
i bredd med den växande civilisationen,
inses nu mera till och med af den obil-
dade vara nödvändiga villkor för ett dräg-
ligt umgänge8lif. Det finns antagna artig-
hetsformer för handel och vandel, för samman-
träffandet mellan obekanta liksom för det in-
timare umgänget; det finnes också officiella
artighetsformer för beröringen mellan stater-
na och staternas represententer och verktyg.
Vi svenskar hafva namn om oss att vara
särdeles artiga, och det tror jag vi kunna
räkna oss till berömmelse. Det sammanhän-
ger möjligen med vårt nationella lynne, som
är mera lugnt, betänksamt och behärskadt
än t. ex. norrmännens. Vi äro mindre lystna
efter att bravera, kanske också mera skep-
tiska än de, mindre säkra på att hvar för
sig sitta inne med hela sanningen, därför
äfven i grunden mera toleranta och mindre
begifna på att uppträda som s. k. »sannings-
sägare» i tid och otid. Vi tänka oss, att
vi ganska lätt kunna misstaga oss på perso-
ner, och äro därför ej så augelägna att oför-
behållsamt lägga i dagen vare sig sympatier
eller antipatier. I stället sträfva vi efter att
vara oklanderligt artiga mot alla, ty artighe-
ten — det veta vi — hedrar ingen och för-
nedrar ingen, den utgör ingenting annat än
den tysta öfverenskommelsen (i allas gemen-
samma intresse) att iakttaga ett visst yttre
sätt, som omöjliggör brutalitet i umgänget,
utan att aftviuga oss varmare känsloyttringar,
än vi kunna bestå alla.
Jag tror, att den allmänna uppfattningen
af konvenansens nytta, i denna mening ta-
gen, skall hindra — äfven vid flicklärover-
ket i Falun — att protesten mot allt för
stränga konventionella maktspråk leder öfver
till en motsatt ytterlighet, som är minst lika
dålig. Men dithän böra vi allvarligt sträfva
att ej bedöma förseelser mot konvenansen för
hårdt och att, då konvenansen vill ålägga oss
något, som vi känna som ett ondt, hellre
bryta mot detsamma än göra det onda.
Detta är ju en enkel lärdom, som små flic-
kor ej kunna taga skada af att få inskärpt.
Efraim Rosenius.
Ur notisboken.
Kvinnornas flagga. Då vår nya pansarbåt
Thule i lördags gick af stapeln vid Finnboda slip
härstädes, svajade öfver dess däck en mycket stor
örlogsflagga af siden, hvars dimensioner angifvas
genom benämningen »åttadukare». Den hade några
dagar förut öfversändts till sjöministern i och för
detta ändamål. Det är svenska kvinnor, hvilka kommit
på den tanken och, efter hvad det säges, med 50 öre
hvar hopbragt den ej obetydliga summan till inköp
af de olikfärgade dukarne samt äfven själfva fogat
dem samman till en tretungad örlogsflagga i fullt
reglementsenligt skick. I vänstra kanten, där flagg-
linan är insydd, står på ena sidan broderadt i hvitt :
»H. m:ts pansarfartyg Thule», och på den andra:
»Från svenska kvinnor».
Sedan pansarbåten gått af stapeln, hade ett antal
sjöofficerare inbjudit till en festlig middag i sjöofficers-
messen å Skeppsholmen de damer, hvilka förfärdigat
flaggan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
