Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 10 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 DUN 79
Btedt och Elsa Olsson. Samtligas åkning vittnade
om mycken öfning och goda ansatser. Första priset,
en silfvermedalj, tillerkändes fröken Tronét, andra
priset, bronsmedalj, erhöll Elsa Olsson, hvarjämte,
såsom extra pris, klubbens bronsmedalj öfverlem-
nades till Kerstin Darmstedt.
’Författarinnans minne. De af fru Emelie
Carlen till Strömstad donerade värdesakerna ha nu
anländt till sin bestämmelseort äfvensom de till
stipendiifonden vid elementarläroverket, folkskolan
och navigationsskolan anslagna medel. Dessa senare
hafva dock, sedan hon skrifvit sitt testamente, under
hennes sista sjukdom betydligt smält samman, så att
elementarläroverket i stället för donerade 3,000 kr.
endast erhållit 675 kr. och de båda andra skolorna
i stället för 1,000 kr. 225 kr. hvardera.
En dotter till den store författaren C.
J. L. Almqvist, fröken Maria Almqvist, afled här-
städes i tisdags 63 år gammal.
Madame Jules Orévy, hustru till förre pre-
sidenten i Frankrike, har den 1 dennes aflidit. Hon
var dotter till en garfvare i Narbonne, Fraisse.
Helt ung och mycket fattig hade hon vid faderns
död anländt till Paris jämte modern. Hon lär hafva
varit en utomordentlig skönhet, Jules Grévy anhöll
då om hennes hand, men tillbakavisades, emedan
hans ställning var 6å anspråkslös, att han icke an-
Bågs kunna underhålla en hustru. Några år senare,
1854, förnyade Grévy sin anhållan och äktade frö-
ken Fraisse. Af detta äktenskap föddes endast ett
barn, Alice, som år 1882 blef fru Wilson.
Enkel och flärdlös, men det oaktadt mycket vär-
dig i sitt uppträdande, förblef hon såsom hustru till
franska replublikens president densamma, hon förut
varit; hon omgaf sig med en liten inskränkt elit af
vänner, skydde mottagningarnas glans, men än mer
politiserande kvinnor och politiska öfverraskningar.
Denförsta norska kvinnliga stenografen
har i dagarne blifvit anställd i stortingets tjänst, tills
vidare endast för ett par månader. Fröken Louise
Sparre har nämligen blifvit antagen som assistent
hos de officiella stortingsreferenterna vid utarbetandet
af referaten.
Till ett dubbelt behjärtansvärdt andamål
anordnar ett antal damer onsdagen den 15 och tors-
dagen den 16 dennes en vinterträdgårdsfest iförening
med tombola å Stora börssalen härstädes, af hvilken
festlighet behållningen kommer att delas mellan de
nödlidande i Norrland och fonden för anläggande af
åkerbrukskolonier.
ms
Teater och musik
Kungl. operan återupptog i fredags Wagners opera
»Lohengrin», hvilken fortfarande oeh helt naturligt
synes vara lika populär. Salongen var nämligen
fylld till sista plats, och publiken, öfverseende med
de stundom rätt betänkliga bristerna vid utföran-
det, hälsade det härliga tonverket med det lifligaste
bifall. Främst bland de, uppträdande stod natur-
ligtvis hr Ödmann, hvars tolkning af gralsriddaren
Lohengrin i dramatiskt hänseende vunnit i uttrycks-
fullhet och afrundning. Den vokala delen gjordes
vid bästa röstdisposition, och särskildt framstod för-
klaringsscenen i sista akten med mäktigt gripande
verkan. — Elsas parti sjöngs af fru Brag, hvilken
dock ej räcker till för detsamma. Ett och annat
missöde inträffade ock. Hennes bemödanden förtjä-
na dock erkännande. Fröken Almati och hr Lund-
qvist som Ortrud och Telramund äro kända från
föregående Lohengrin-föreställningar. Hr Strömberg
använder i konungens parti sin stämma mycket för-
ståndigt, liksom ock hr Grafström, frånräknadt ett
litet missöde, utförde härroparens parti tillfredsstäl-
lande. Körerna gingo mycket ojämt, slitningar före-
kommo här och hvar. Det hela hade nog behöft
flere repetitioner. — Föreställningen slöt ej förr än
klockan var öfver half tolf.
Ett oskick, från hvilket man borde bli befriad,
består däri, att en hel del personer ej passa på ti-
den, utan komma bullrande in i salongen, sedan
musiken börjat. Att detta i allmänhet verkar stö-
rande, inser en hvar. Men rent af olidligt blir det,
då det sker under ett musikstycke af så betydande
art och så delikat natur som förspelet till »Lohen-
grin». En ej mindre taktlöshet är det, såsom många
för sed hafva, att prata mer eller mindre högt un-
der pågående föreställning. Dylika störande perso-
ner kunna gärna hål’a sig borta från teater- och
konsertsalonger.
Fru Wendela Andersson Sorensens tredje gästroll
å k. operan är som Zephyrine i »Diamantkorset»,
den framstående konstnärinnans otvifvelaktigt bästa
roll. Vi återkomma till densamma i nästa nummer.
Välgörenhetsföreställningarna å k. operan till för-
mån för de nödlidande i Norrland gifvas som be-
kant, den första på söndag middag den 12 och den
andra på tisdags afton den 14 dennes. Till den
förra föreställningen gälla blå, till den senare röda
biljetter.
K. Dramatiska teatern var i medlet af förra veckan
ånyo färdig med ett svenskt program, denna gång
ett lustspel i tre akter af den flitige nestorn bland
våra dramatiska diktare, Frans Iledberg. Man har
på en del håll velat göra gällande, att »Familjens
fästman» skulle vara allt för mycket fars för att
egentligen höra hemma på denna scen, och att
stycket vore väl värdigt t. ex. Södra teatern, men
ej vår främsta dramatiska anstalt; men vi få upp-
riktigt erkänna, att vi efter afskådandet af hr Hed-
bergs nyhet ej kunna inse, hvarför icke Dramatiska
teatern någon gång skulle kunna få omväxla
med äfven denna lättare genre, då den som här gif-
ves ypperligt, och då produkten i fråga verkligen
är rolig samt af en ganska träffsäker karaktäristik
och stockholmsfärg, som förlänar den betydligt högre
värde än vanligt tyskt posse.
Hr Grunder och fröken Klefbcrg gåfvo en tro-
värdig bild af det »småborgerliga» revisorsparet med
de tre giftasvuxna döttrarna, för en af hvilka famil-
jen ändtligen varit nog lycklig att finna en fästman.
Dessa mer eller mindre unga damer hade funnit
goda framställarinnor i fröknarna Bäckström, Janson
och Behrens. Hr Palmes fästman och hr Personne
som hans hygglige cch medgörlige farbror, fröken
Ahlanda-s drastiska skvallersyster samt hr Hamrin
och fru Julin som fabrikörherrskapet — vänner i
huset — samtliga bidrogo lyckligt att hålla den rätta
lustspelstonen uppe cch publiken vid bästa humör.
Vasateatern uppförde i måndags för för6ta gån-
gen Suppé’s roliga, operett eller, som det står på
programmet, komisk-mytologiska 1-aktsopera »Den
sköna Galathea.» I titelrollen började fru Anna
Pettersson-Norrie ett nytt gästspel å denna teater,
hvars salong därför också var så godt som alldeles
fullsatt. Anna Pettersson har här otvifvelaktigt en
af sina bästa uppgifter. At den sköna marmorsto-
den, hvilken på den i densamma förälskade bild-
huggarens bön till Venus får lif, lyckas hon förläna
något verkligt illusoriskt, likaså åt uppvaknandet
och öfvergången till en modern kvinna med alla
dess nycker, all dess fåfänga. Och sången — ja,
det är minsann ej ofta vi numera få höra en så-
dan sång från någon hufvudstadsscen. Vid utmärkt
röstdisposition föredrog den framstående konstnär-
innan sina kupletter på ett sätt, som framkallade
stormande bifall. Fru P.-N. understöddes godt nf
frök. Ekström som Ganymedes. Hade teatern blott
kunnat framställa en bättre Pygmalion än hr Rönn-
blad! Bristen på en hygglig tenor gjorde sig här
mer än vanligt märkbar. Hr Omberg var rätt ro-
lig som konsthandlaren Mydas.
Med »Hector» och »Dockféen» till efterpjäser kom-
mer nog detta program att länge hålla sig uppe.
Musikföreningen gaf i tisdags sin 33:dje konsert.
Programmets hufvudnummer utgjordes af Anton Ru-
binsteins oratorium »Babels torn», en tonmålning
rik på öfverraskande effekter både i vokalt och or-
kestralt hänseende. Körerna äro här hufvudsaken.
Af synnerlig effekt äro den första kören »Till verks!»
och kören »Ve oss, ve!» vid tornets sammanstör-
tande. Högeligen karaktäristiska äro likaledes semi-
ternas, bamiternas och japhetidernas körer. Den
tredubbla slutkören af änglar, människor och af-
grundsandar är likaledes af förträfflig verkan. Föga
mindre intressanta äro solopartierna. Särskildt fram-
stående är Nimrods, som af hr Salomon Smith er-
höll en tolkning, som man ej gärna kan tänka sig
bättre. Äfven Abrams parti äger många skönheter ;
synnerligt vacker är monologen »Re’n bort de hem-
ska skyar tåga». Partiet utfördes mycket förtjänst-
fullt af hr Ödmann. Uppsyningsmannens mindre
betydande parti hade i hr Lundqvist fått en utmärkt
tolkare. Oratoriet synes hafva kräft mycken omsorg
och möda vid inöfningen, men så erhöll det ock
under herr Nerud.as skickliga ledning, såväl hvad
de ofta mångstämmiga körerna som hvad orkestern
beträffar ett på det hela taget förträffligt utförande.
Den till sista plats fulltaliga publiken, hvaribland
märktes konungen, prinsarne Carl och Eugen samt
hertiginnan af Dalarne, gaf ock vid flere tillfällen
och särskildt vid slutet sitt lifliga bifall tillkänna. —
Konserten inleddes med en uvertyr till tragedien
»Hakon Jarl» af J. P. E. Hartmann samt den be-
kanta arian »Det vare nog» ur oratoriet »Elias»,
med känd talang föredragen af hr Smith. Grefvin-
nan Math. Taube var nämligen af sjukdom hindrad
att uppträda.
I samband härmed kunna vi ej underlåta att ännu
en gång rikta ett skarpt klander mot de ledande
männen i Musikföreningen för den försumlighet —
lindrigt sagdt — med hvilken de behandla pressen.
I olikhet med öfriga konsertanordnare, hvilka alltid
sända de resp. tidningarnas musikrecensenter två
biljetter till bästa platser, sänder Musikföreningen
en biljett (stundom ingen alls) och då ofta till någon
af de sämre platserna i salongen. Sasom nu till cf-
vannämnda konsert, då vi erhöllo en plats pa sidan
i salongen längst uppe vid dörren i det värsta dra-
get från denna. Vi återsände naturligtvis^ biljetten
under protest och köpte oss en annan pa midtel-
partiet. Vi äro ej ensamma om detta missnöje, ty
enligt hvad vi försport har en af de mera framstå-
ende dagliga tidningarnas musikrecensent funnit sig
föranlåten att göra på samma sätt. Sa pass nytta
har likvisst Musikföreningen af tidningarnas om-
nämnanden af dess konserter, att den borde iakttaga
ett honettare bemötande mot pressens representanter.
Det kan eljes hända att alla omnämnanden både före
och efter konserterna utebli.
Filharmoniska sällskapet ämnar ännu en gang ut-
föra Gunnar Wennerbergs »Stabat mater», nämligen
måndagen den 13 dennes å k. operan. Man lär
härvid kunna påräkna Salomon Smiths medverkan
i baspartiet.
Par Brikoll-körcn, som bekant hufvudstadens för-
nämsta manskör, gifver i morgon lördag sin sed-
vanliga vårkonsert i Musikaliska akademien.
Johannes Elmblad, den framstående bassångaren;
bar anländt till hufvudstaden och gifver konsert i
Vetenskapsakademiens hörsal nästkommande onsdag
den 15 dennes.
Konsertmästaren Tor Aulin, den genialiske leda-
ren af de gouterade kammarmusiksoareerna, förbe-
reder en konsert till den 21 dennes med biträde af
den framstående och här välbekanta sångerskan El-
len Nordgren-Gullbranson från Kristiania. Därjämte
lämnas biträde af konsertmästaren Zetterqvist samt
af k. hofkapellet under förste hofkapellmästaren C.
Nordqvists anförande. Programmet lär komma att
bjuda på flere nyheter.
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grund för Idun
af
Algot Sandberg.
(Forts.)
Sista onsdagen i maj hade alltid »Y.-kretsens
lärareförening sitt ordinarie halfårsmöte i folksko-
lan i staden. Till kretsen hörde icke blott Y:s
lärare och lärarinnekår, utan äfven lärareperso-
nalen i de närmast kringliggande socknarna, sa
att kretsen räknade ett fyrtiotal medlemmar. Skol-
föreståndare Skog var kretsens ordfördande.
En dag i slulet af april kom han in i Kerstins
»Fröken Sangvin,» sade han, »det är så, att fru
Noréus, lärarinnan i Skärsta, som vid vårt möte i
nästa månad skulle ha hållit lektion, anmält för-
hinder, och nu ville jag bedja er träda i hennes
ställe. mnet är »upplösning af satsen till dess
enklaste beståndsdelar.» Ni kan visserligen taga
flickorna ur er egen klass, men jag ser hellre, att
det blir de äldsta i skolan. De äro naturligtvis
mer hemma i grammatiken.»
Kerstin kände sig ängslig. „
»Men tror herr Skog, att jag kan det?» fragade
hon. . ,
»Naturligtvis kan ni det. Ni har en hel manad
att förbereda er på, och stycke i läseboken får ni
förstås själf välja. Nå, ni går ju in på det ? Tack !
Jag kan ju säga er, att kyrkoherden och inspek-
tören gärna vilja höra er, ty det är fråga om att
i sinom tid förändra er plats till ordinarie, och
då bör ju fröken i främsta rummet komma i åtanke
vid förslaget.» ,
Den dag, då lärareföreningen sammantradde,
hade skolan lof. Man samlades i bönsalen, som
P
risnedsftttning å
Spis- &KnäclseToröcL
Begär priskurant I
O. W. SCHUMACHER
Eongl. hofleverantör -, r-p
lv Norrlandsgata!!, Stockholm, -t- " C
alses <Ss Biscuits
fås hos de flesta
Speceriliandlar«?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
