Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 10 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
so 1893
alllid förut plägat dekoreras med flaggor. Man
höll lektioner och diskuterade till middagen. På
aftonen arrangerades ett gemensamt samkväm.
Kerstin kände sig helt förvirrad i denna sam-
ling af främmande kamrater. De manliga voro
till det mesta äldre män, och många af lärarin-
norna hade också hunnit öfver medelåldern. I
allmänhet sågo de dock samtliga vakna och in-
tresserade ut. Framme ;id katedern satt den sir-
lige kyrkoherden Olofsson. Han bar vasaorden —
såsom han nästan alltid plägade, äfven vid gan-
ska omotiverade tillfällen. Han hade fått den så-
som sekreterare i hushållningssällskapet den tiden
han varit konsistorieamanuens i stiftstaden. Bred-
vid honom satt folkskoleinspektören, doktor Blom,
adjunkt vid läroverket. Det var en torr, mager,
gänglig gammal man, som alltid såg missbelåten
ut, på grund af att ena mungipan var långt ned-
dragen — en följd af att han alltid hemma gick
med en sjöskumspipa mellan tänderna.
Mötet börjades med en psalmsång och bön af
kyrkoherden, och så var det Kerstins tur att träda
fram. De åtta flickorna, som uttagits ur högsta
klassen för att tjänstgöra som »undervisningsma-
teriel!, sntto på sin bänk med nystärkta förkläden,
slätkammade och nytvättade. Kerstin hade ur
»Folkskolans läsebok» valt stycket om »Renen».
Och där löstes sats efter sats, och Kerstin försökte
att göra de olika ordens ställning och värde
åskådliga för flickorna, som visade sig ganska
kunniga.
Efter den bestämda halftimmen kom det värsta
af allt — kritiken. Hvem som helst hade då rät-
tighet att nagelfara den hållna lektionen. Kerstin
kände, hur hon rodnade af ängslan, då doktor
Blom steg upp och harsklade sig:
»Jag finner,» sade han, »den hållna lektionen
på det hela taget ganska förtjänstfull, redig, klar
och logisk. Hvad jag har att anmärka, gäller dock
icke den enbart, utan en principfråga. Och denna
lyder: »Hvilket bör anses bättre vid lektionerna
i modersmålet, antingen att använda de svenska
eller latinska benämningarna, som förekomma i
grammatiken ! Som vi hörde, använde lärarinnan
ömsom de svenska, ömsom de latinska termerna.
För min del anser jag detta icke riktigt. Vi kunna
aldrig på vårt språk gifva en ersättning, som fullt
IDUN
motsvarar de uttrycksfulla latinska namnen. Där-
för böra barnen vänjas vid dem. Svenska termer
blifva krystade och kunna aldrig utgöra en sådan
hållpunkt för minnet som de korta främmande
orden.»
Diskussionen blef liflig. Några af de yngre
gåfvo obetingadt företrädet åt svenska benämnin-
gar och kunde icke förstå, hvarför man skulle
använda ett så för barnens begrepp ofattligt ord
som substantiv, när man hade det utmärkta sven-
ska tingord. Andra åter höllo strängt på latinet.
Uppfodrad därtill, förklarade Kerstin, att hon all-
tid funnit det godt att växelvis använda båda
delarna, så alt barnen vande sig vid dem. Däri-
gsnom lärde de sig också fatta betydelsen af de
främmande orden, som annars måste blifva ulan
mening för dem.
Meningsutbytet om denna punkt upptog största
delen af den till kritik anslagna tiden, så att Ker-
stin slapp temligen bra undan, och när hon sedan
fick blifva en alldeles passiv deltagare i mötet,
fann hon dess förhandlingar både lärorika och
intressanta.
På förslag af herr Skog kom man öfverens om
att tillsammans äta middag på ett större nykter-
hetsvärdshus. Därunder fick Kerstin tillfälle att
göra många nya bekantskaper.
Karin Löf var onekligen en bland de under-
ligaste af dem. Redan under själfva mötesförhand-
lingarna hade Kerstin gång på gång låtit sina ögon
hvila på denna storväxta robusta gestalt med det
kantiga ansiktet af nästan mongolisk typ. Hon
tycktes vara omkring fyrtiofem år. Kerstin hade
hviskande frågat en kamrat, hvem hon var, och
fått veta, att hon var småskollärarinna i Ulfva,
en af kretsens längst bort belägna socknar.
Under middagen lade Kerstin ytterligare märke
till henne. Hon hade en strykande aptit, åt
mycket och pratade icke mindre med en grof,
skarp röst. Hon hade också kommit till Kerstin.
»Jag hör, att fröken varit i Grästorp i vintras,»
sade hon. »Nå, den platsen känner jag då till.
Jag har varit lärarinna där i flere år första tiden
jag var utexaminerad. Det var ett bushål.»
Kerstin såg på henne, helt förvånad öfver det
starka språk hon använde. Karin Löf skrattade.
»Ja, det var inte så värst fint sagdt, mén det
var så mycket mera »expansivt», just hvad jag
menade.»
Att hon velat säga «expressivt» förstod Kerstin.
Hon märkte snart att Karin Löf ofta begagnade
främmande ord, hvilka hon med största lugn i
världen uttalade på alldeles galet sätt. Så sade
hon »explosition», så det skorrade i öronen.
Utanför salen, där middagen ägde rum, fanns
en stor veranda, som vette åt en trädgård. Den
användes dock ej nu, ty trots den tämligen fram-
skridna årstiden var det mycket kyligt i luften.
Efter en stund kastade dock Kerstin på sig en sjal
och gick ut. I det bortersta hörnet, hvarifrån hon
ej var synlig för någon af de innevarande, stod
Karin Löf, lutad mot en af stolparne, och — rökte
på en stor cigarr. Vid Kerstins steg vände hon
på hufvudet, men tog ej cigarren ur munnen.
»Det här är en vana från barndomen,» sade
hon, »och nu är den för gammal och ingrodd.
Hemma röker jag dock för det mesta pipa — så
att ingen ser det, förstås. Ser ni, jag är nästan
lappska, född uppe vid Muonio älf i en backstuga,
och där får man röka för den otäcka myggens
skull. Hvar gång jag kommer in till staden, kö-
per jag mig alltid en cigarr, det är det enda jag
spenderar på; man har minsann inte råd att vara
öfverflödig med 300 kronor om året. Apropos,
det blir för sent för mig att resa hem i afton.
Har ni kanske någon gammal soffa hos er, som
jag kunde få ligga på i natt, gjorde ni mig en
riktig tjänst.»
Ahjo, det trodde Kerstin nog kunde gå för sig.
Tack, det var hyggligt af er. Då säger ni mig
till när ni går.» (Forts.)
Innehållsförteckning.
Amanda Taube; af Claes Lundin. (Med porträtt.) — Kvin-
nornas flagga ; dikt af Johan Nordling. — Några ord ora vår
»Giftermälsbalk» ; för Idun af Kala Dalström. — Böhmiska
folkbilder; tecknade för Idun af Sigrid Elmblad. I: Med flo-
den. — Iduns pristäfling. — Förtroenden; af S. D—f. —Ett
husligt problem ; Till Moster Emma från »Mosters tiVgifna
Kalle». — Ida Wedel-Jarlsbergs stipendiifond; af Efraim Ro-
senius. — Ur notisboken. — Teater och musik. — En lära-
rinnas roman; en svensk kulturbild, tecknad pä verklighetens
grund för Idun af Algot Sandberg. (Forts.) — Tidsfördrif.
f®..
%arr
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Akrostikon.
A D E L
M 1 A
K A » I
L I S A
U L A N
8 A B A
A B E L
1 T T 0
Bilda genom bokstäfvernas omflytt-
ning i hvarje horisontel rad ett nytt
ord så, att initialerna i de nybildade
orden, Jästa uppifrån och ned, gifva
ett flicknamn.
Charader.
i.
Vill du glädje ha, om du fått gods
och guld,
gör mitt första då och nöje rikt du
äger.
Kan din nästa ej betala helt sin skuld,
var mitt milt andra blott — ja, mycket
detta säger.
Den mitt hela är, har ganska lätt
lämna tröst och hjälpa på sitt sätt.
1—a T—r.
II.
»Nu är du mitt tredje,» sad’ ynglingen
gladt
till den, som mitt andra just nyss ho-
nom sagt.
Mitt första nog troligt en hvar vill
bevara,
att icke det bryts eller fastnar i snara.
Mitt hela t du frågar: ett namn, men
ack,
ej söka du bör i vår almanack.
Elesif.
Gåta.
Det är ej alllid lätt att säkert vinna,
den rikaste ibland det ej kan hinna,
och dock är det så lätt, ty vet :
ej ens ett öre kostar det!
X—x.
Råknegåtor.
I.
En tysk skalds födelsedag faller in-
om förra århundradet och räknas ut
med tillhjälp af följande uppgifter:
månadens ordningsnummer innnehål-
les 218 gånger i årtalet, och dagen i
månaden är 1 mer än 3 gånger må-
nadsmummern.
När föddes denne skald och hvad
hette han?
Louise.
ir.
1 2 3 4 5 6 7|
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 I 20 I 21 !
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31 32 33 34 35
36 37 38 39 40 41 42
43 44 45 46 47 48 J 49
Omflytta ofvanstående siflertal så, att
vid hopräkning af hvarje horisontal,
vertikal och diagonal rad bildas sam-
ma summa, nämligen 175.
Olof L—.
Förvandlingsgåta.
i
1) Loge och otta: ett teaterstycke.
2) Sik, ull och rad: ett lustslott. 3)
Drömt och tass : en badort. 4) När,
hus och nate:en opera. 5)Tur,ioch enas:
provins i Spanien. 6) Dof, elf, nog och
en : större snöfält. 7) Strid och af :
exercisplats i Sverige. 8) Rot och ber:
ett namn. 9) Vi och nare: stad i
Asien. 10) Vad och uf: ett djur. 11)
Kar, nytt och han : historiskt ställe.
12) Loge och kitt: ett djur. 13) Kom,
sving och ge: en stad. 14) Nöden och
mars: en kompositör. 15) Toll och
eho: ett skådespel. 16) Ränder, den
och lena : ett land.
Begynnelsebokstäfverna bilda nam-
net på en svensk skådespelare.
Jacky.
Geografiskt kors.
12 3
1 10 3
7
12
8
11
6
4 %
i 7 12 14 4 10 9 4 7
10 8 11 4 7 2 8 10 5
3 6 4 10 2 8 13 10 5
% 9 8 13 »
4 10 10
7 5 5
Ersätt såsom vanligt siffrorna med
bokstäfver. De med siffrorna 1—3 be-
tecknade raderna innehålla samma ord,
nämligen 1) stad i Belgien, 2) slott i
Danmark, 3) stad i Frankrike.
Ifyllningsgåta.
De 24 tomma rutorna i ofvanståen-
de kvadrat skola ifyllas, hvar och en
med en bokstaf så, att de sex vågräta
raderna utgöra bekanta ord. Orden,
men i annan ordningsföljd, beteckna :
en stad i Frankrike, en skald, en blom-
ma, en handelsterm, en stad i Asien,
en flod i Asien.
A—a S—m.
Lösningar.
Logogryfen: Lefnadslust ; uns, eld, nalle,
fal, fall, uf, and, al, en, tusen, Falun, fat,
Tell, sulan, led, lans, luden, Luna, del, tal,
Set, elf, ed, lut, fel, sus, le, lat, ute, dans,
dal, fet, sal, adel, te, fena, fast, Lena, luft,
ull, salt, saft, sadel, slut.
Kvadratgåtan: Bergvik, effendi, Ispahan,
Heiindal, Eretria, telefon, Giessen.
Sexfältsfiguren :
L_ _l
Siffercharaden : 1893.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
