Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 17 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 i D U N 1893
Vi förlåta oss själfva mycket. Må vi betrakta andra sasom oSs själfva och låta dem vederfaras samma gunst.
f~R. )SpiEL.HAGEN.
Dock klaga ej de, som nu hafva största de-
len af sitt dägsarbete bakom sig: de äro sna-
rare tacksamma, för det att de fått jämna
vägen för dem, som komma efter.
Den kvinna, hvars bild i dag pryder Iduns
blad, är en af dem, som först vid mognare
år nått det mål, hvilket tidigare föresväfvat
henne, och en af de få, som haft mod och
nerv att välja kirurgien som medlet att vara
den lidande mänskligheten till hjälp och gagn.
Fröken Amelina Sterky är nämligen fältskär
och har aflagt fältskärsexamen, hvilket hit-
tills väl knappast någon kvinna med så fin
och mångsidig bildning som hon haft mod
och lust att försöka. Men under den tid,
hon genom resor i utlandet och själfstudium,
genom bildande och förfinande umgänge ut-
vecklade sin begåfning och fyllde sitt vet-
giriga sinne med allt det vetande, som stod
henne till buds, under hela denna tid låg
alltid på djupet af hennes själ en innerlig
önskan att också få uträtta något nyttigt,
arbeta med något annat mål än att förkofra
sig själf. Och lika troget bodde också kvar
den allt sedan barndomen vaknade hågen för
läkareyrket, som med åren allt mera be-
stämdt begränsades — till kirurgien. Då tids-
andan slutligen förändrade sig därhän, att
äfven kvinnan skulle få inträda i vetenska-
pens allraheligaste, då var det för sent för
henne att begagna sig däraf, i den utsträck-
ning hon fordom önskat, men en utväg fanns
dock — och hon tog den.
Till en början deltog hon i en samarit-
kurs, något mera omfattande än den vanliga,
och utbildades under professor Mestertons i
Upsala ledning i populär kirurgi samt be-
sökte under flere terminer polikliniken, där
hon snart från elev steg till medhjälparinna,
och där hon ännu, ehuru blott tills vidare, är
verksam. Hon kommer nämligen till hösten
att i Stockholm öfvertaga en verksamhet, hvar-
om mera härnedan.
För att i någon vidsträcktare mån kunna
gagna med sitt sålunda förvärfvade kunskaps-
förråd har fröken Sterky nu i åtta års tid
»af kärlek till samaritidéen och med brin-
nande ifver att gagna gifvit samaritkurser vid
småskoleseminariet i Upsala, därvid under-
visningen meddelats så praktiskt, att åtskil-
liga af eleverna kunnat vid inträffande olycks-
tillfällen lämna den första ögonblickliga hjäl-
pen, tills läkare hunnit anlända.» (En mi-
litärläkares anteckningar.) Samaritkurser har
fröken Sterky under denna tid gifvit äfven
vid Upsala högre elementarläroverk för flic-
kor, åt flere kvinnliga missionärer samt en
mängd enskilda elever. Flere hundra af
hennes samariter hafva under dessa år blifvit
spridda inom landet. Under åren 1888—89
arbetade hon dessutom i sjukvård inom fat-
tigvården i Upsala, och år 1889 tog hon med
utmärkt heder fältskärsexamen och blef 1891
—92 kallad till examinator vid samma exa-
men, hvilkeu heder ej förut vederfarits någon
kvinna i Sverige. Af Röda korsets samarit-
förening har fröken Sterky rönt det förtro-
ende att vid sina samaritkurser få använda
dess undervisningsmateriel. Föreningen Röda
korset har ock visat henne det erkännande,
att hon, ehuru icke ledamot, ändock har rät-
tighet att bära dess färger och emblemer.
Tanken att på landsbygden sprida sjuk-
sköterskor, som äfven aflagt fältskärsexamen,
har, som mycket annat godt, sin upprinnelse
inom Fredrika Bremer-förbundet, och en god
tanke var det ock att till föreståndarinna
för denna lärokurs kalla fröken Sterky, för
hvars förmåga att sköta sådan undervisning
de utmärktaste vitsord föreligga. Själf säger
hon i bref till en väninna, att detta (utbil-
dandet af skickliga sjuksköterskor med fält-
skärs kunskaper) »så tilltalat mig, att jag
med glädje offrar mina återstående krafter åt
dess förverkligande.»
Som en liten illustration till hvad i bör-
jan af denna uppsats yttrades om kvinnans
ställning till den solidare undervisningen och
förvissade om, att Iduns läsarinnor med nöje
skola följa denna skildring, som också är en
kulturbild i smått, anföra vi här nedan några
utdrag ur ett bref, hvari Amelina Sterky
meddelar åtskilligt om sin tidigare ungdom
och sin barndom :
»Redan i späda år förlorade jag min far,
köpman i Stockholm, och växte upp i ett
hem, där sparsamhet måste råda, men där
gudsfruktan, gammaldags tro och heder voro
bofasta. Det dröjde icke synnerligen länge,
innan detta hem ägde kvar endast mig och
en broder, ett par år äldre än jag. De an-
dra syskonen hade så fort ske kunde måst
lämna hemmets trygga härd och den afhållna
modern för att på egen hand börja kampen
för tillvaron.
»Alltifrån det jag vid mitt sjätte år bör-
jade sträfva med katekesen, hade böcker —
denna bok dock, tyvärr, undantagen — ut-
gjort mitt käraste sällskap, och mitt största
nöje var att på lediga stunder krypa in i en
vrå och fördjupa mig i läsningen af fru Lenn-
grens dikter, som var min käraste lektyr.
Ännu i dag minnes jag, med hvilket ljufligt
välbehag jag då förflyttade mig in bland
»gudaskaran», som »i all gamman satt vid
brasan af kanel och knaprade på pepparnötter».
Och huru skälfde jag ej med »stackars Nelly»
på kyrkogården, där hon »satt på moderns
graf! »
»Min mor, som efter den tidens sätt att
bedöma vetande ansågs hafva erhållit en
vårdad uppfostran, var road af och hade lätthet
att utbyta tankar i djupare ämnen, och utan
tvifvel lade de samtal, hon stundom hade
med en aktad vän, författare och teolog,
grunden till den enkla tro och tolerans för
andras tro, som troget följt mig genom lifvet.
»Måhända har jag äfven tillfälligheten att
mina första läroår tillbringades i en sam-
skola och att mitt dagliga sällskap utgjordes
af min yngste bror och hans skolkamrater
att tacka, för det jag blifvit befriad från ett
af tidens lyten — nervositet. Jag deltog
naturligtvis i gossarnes lekar, som för det
mesta gingo ut på strid och bardalek, och
för att därvid slippa ifrån den förhatliga
rollen att i den låtsade striden vara ryss —
en roll, den de ansågo mig såsom flicka vara
förpliktad att utföra — måste jag öfva mig
i att ej blinka, när ett knifhugg, visserligen
med en slö knif, snuddade vid mitt ögon-
bryn. Detta, som mycket annat, hade vi
hämtat ur historiska läseböcker, och gossarnes
svärmeri för allt fornnordiskt, deras lofsån-
ger öfver vårt lands storhet och dess konun-
gars tapperhet och dådkraft väckte hos mig
en känsla af vördnad för kung och land,
som trotsat tidens stormar.»
Säga hvad man vill om flickors deltagande
i dylika pojkupptåg — starka nerver och
ett modigt hjärta växa dock därvid! Men
låtom oss följa vår lilla hjältinna vidare.
»Kanske hade den längtan efter vidgad
syn på lifvet och större vetande, som redan
vid så unga år gripit mig, blifvit väckt till
lif genom gossarnes speord öfver mina inlärda
franska glosor och min bågsöm, hvilka ta-
langer de alldeles icke ville erkänna vara
kunskap.
»Hvad jag också afundades gossarne den
lärdom de fingo inhämta, och huru lycklig
skulle jag icke känt mig, om jag »haft
läxor» i den packe böcker, insurrade i en
skinnrem, den de med förakt slängde från
sig på lekplatsen! Aldrig skall jag glömma,
med hvilket intresse jag smög mig till att
bläddra i den latinska grammatikan, allt un-
der grufligaste ängslan för att därunder blifva
öfverraskad af ägaren till skatten och natur-
ligtvis utskrattad och förhånad.
»En lycklig tillfällighet förskaffade mig
till slut dock en »lärd» vän, till hvilken jag
med vördnad blickade upp, och på hvilkens
bistånd jag började hoppas för utförandet af
mina små planer. Det var en lärare i för-
samlingens kyrkskola, som hyrde ett rum af
min mor. »Magistern» hade godt hufvud, var
skämtsam och jovialisk, egenskaper, som allt
för länge hållit honom kvar vid Fyris’ strand
och kanske bidragit därtill, att både kassan
och resurserna en vacker dag voro slut. Ma-
gistern och jag blefvo inom kort goda vän-
ner, och snart blef jag så dristig, att jag
föreslog honom att lära mig latin. Min lärde
vän såg på mig med en min så bestört, som
om han fruktat, att jag med ens förlorat det
lilla förstånd, jag förut ägt, och mumlade
blott: »Kära barn, det vore då allt för be-
dröfligt, om jag här i Stockholm skulle taga
mig till att läsa latin med flickor! » Hvar-
på magistern nervöst ryckte till sig hatt och
kappa och rusade på dörren.
»Nästan gråtfärdig och öfvertygad om, att
jag framkommit med en högst opassande be-
gäran, beslöt jag att för framtiden behålla
mina planer för mig själf; men det dröjde
dock ej så synnerligen länge, innan jag glömt
min föresats och helt plötsligt kom att före-
slå magistern att söka bli professor i Upsala,
på det jag skulle kunna fä åhöra hans latin-
ska föreläsningar -—- professor i annat ämne
drömde jag ej om, liksom jag ej heller hade
någon tanke på, att föreläsningarna ej skulle
vara tillgängliga för mig eller hvem som
helst. Men då måste magistern skratta och
bad mig icke fresta honom att vända till-
baka till en plats, hvarifrån hela hans släkt
med lock och pock lyckats draga honom.
Och så föllo alla mina förhoppningar i grus.
»År förgingo; min håg för läsning hade
icke gått öfver, men min lefnadsställning hade
blifvit betydligt förändrad. Det hem jag nu
ägde och det namn jag bar voro en vördad
fostermoders. Tillfälle till språkstudier hade
gifvits mig både hemma och i utlandet, men
med latinet hade jag icke kommit längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
