Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 17 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 I D U N 1893
vetsgrannt i allt annat, men liar det genom
exemplets makt samt genom den förenade
påtryckningen från anhöriga och lärare börjat
känna det eggande i nämnda sport, hvilken
ju äfven går ut på att öfverlista och drifva
med läraren, så återstudsa föräldrars och
anförvandters förmaningar, och vederbörande
torde ofta få känna bakslagen af dessa för-
maningar.
Ty hur ofta försvarar sig icke en fuskande
gosse eller flicka med anklagelsen: »Jag
hotades ju (med det eller det), om jag icke
blef uppflyttad (eller fick examen), och så
hade jag ej annat att göra än att följa andra
kamraters exempel.»
Man kan visserligen tvinga barn till att
sitta vid boken i hemmet, men ingen myn-
dighet i världen kan tvinga någon mänsklig
varelses tankar att syssla med bokens inne-
håll, hvadan lexläsningen i hemmet, äfven
där den skenbart ordentligt drifves, inga-
lunda förebygger fusk. Mången gång vållar
föräldrars stränghet härvidlag, att barnet
kommer ett steg djupare ned i osannfärdighet.
Men hvad hemmen däremot kunna under-
låta, det är att egna bifallsleenden åt dylika
sporthistorier samt att låta någon äldre fa-
miljemedlem eller vän utföra barnens kria-
skrifning, uträkna deras aritmetiska uppgifter
och annat dylikt. Man vill med detta senare
»hjälpa» de unga, men man glömmer, att
hemmen därmed sanktionera skolfusket.
Dock, så länge som barn och ungdom, år
efter år, lefva sig in i den föreställning, att
utmärkelser, i form af höga betyg, uppflytt-
ning i högre skolklass, premier o. s. v., ut-
göra undervisningens främsta syfte och mål,
så länge skall också fusksporten drifvas med
oförminskad ifver, och så länge skola äfven
lärarne, de manlige som de kvinnliga, vara
föremål för lärjungarnes misstanke med åt-
följande spaningar för att upptäcka, om icke
också äfven de fuska.
Ju mera en lärare (eller lärarinna) lägger
an på att synas veta allting, att utan miss-
tag kunna lösa alla uppgifter, dess skarpare
iakttages han (hon) af lärjungarne och dess
ifrigare sträfva dessa efter tillfällen att drifva
»den allvetande» N. N. till att, om äfven
på annat sätt, blifva deras medbrottsling.
Tillfredsställelsen öfver att någon gång
lyckas häri är icke mindre, för det den en-
dast ger sig luft kamrater emellan samt icke
så sällan bland anhöriga i hemmen.
All god kunskap — och någon annan
meddelas väl icke i skolor och läroverk —
har ju, rätt handhafd, en inneboende makt
att klara och upplysa tanke och själ, att
böja viljan åt det goda, förädla sinne och
smak samt bilda karaktärer, som äro starka
i det goda.
Hur kommer det sig då, att man så lätt-
vindigt behandlar och öfverser med ett ondt,
som frodas starkare i samma mån som un-
dervisningsämnena ökas? Det bör ju vara
klart för hvarje far och mor, ja, för hvarje
förnuftig själ, att så mycken tid af barn- och
ungdomslifvet, egnad åt konsten att ostraffadt
begå bedrägerier, att fermt ljuga, att utan
skam och blygsel emottaga utmärkelser, som
på oärligt sätt blifvit förvärfvade, måste
verka i hög grad slappande på hela karak-
tärsbildningen hos medelmåttorna, och af
sådana består ju flertalet.
Mången, som lett åt eget eller andras fusk,
har fått betala detta löje med bitter sorg.
rjifvet har fört mannen eller kvinnan i
rångmål, tanken söker efter räddning och
å anmäler sig den gamla, länge öfvade, men
kanske glömda sporten; lögn och vinglerier
börja åter, fast i annan form, och så bär det
utför på det sluttande planet.
Sonen står för fall ; dottern spelar förtäckt
spel om sitt rykte, sin heder och hemmets
ära; far och mor förstå icke, hur sådana
rötägg kunnat inkomma i en hederlig familj
och under kanske framstående samhällsställ-
ning. De ha glömt de dagar och år, då de
logo åt gossens eller flickans muntra historier
om lyckadt fusk, om lärare, som blifvit nar-
rade; glömt, huru de själfva ibland hjälpte
barnen att fuska vid hemarbetet, glömt allt,
utom den tunga sorgen öfver barnens förödda
lif, och söka kanske trösta sig med, att dylika
olyckor numera bli allt mer och mer all-
männa, »ju högre bildningen stiger.»
Det manliga, öppna »ord från en skol-
kateder» var sannerligen ett ord i sinom tid.
Måtte det verka tändande och väckande i
hem och skola samt därigenom bidraga till
en skolreform, som sätter för undervisningen
ett högre mål än betyg och examen!
Måtte från skolkatedrar talas högt och
oförfäradt om skollifvets lyten och skugg-
sidor, så att det rätt snart måtte blifva klart
och tydligt för lärd och olärd, för kvinna
som man, att lifsupplysning är undervisnin-
gens mål, och att en upplysning i ande och
sanning stämplar äfven fusksporten till be-
drägeri och utdömer den ur den hederliga
ungdomens krets.
Ave.
Glasbiten i ögat.
En hvardagsbild ur lifvet för Idun af E. M.
Andersens saga »Snöjungfrun» berättas
med en lyckligt funnen bild, att lille
i ögat fått en glasbit, genom hvilken
ser allting snedt och vindt, vrångt och
och så länge han det gör, känner han sig
äfven olycklig och missbelåten med sig själf.
Den där glasbiten har litet hvar i ögat,
somliga hela lifvet igenom, och dessa äro
beklagansvärda varelser. I vår vackra, ljusa
värld, som försynen till glädje och uppbyg-
gelse för människorna skänkt så mycket godt
att taga vara på, gå de omkring och se all-
ting i svart, kinka öfver minsta motgång,
hånle åt hvarje god handling och förbittra
lifvet för sig själfva och omgifningen.
Andra slippa efter en tids pina lyckligt
undan glasbiten, därför att de hafva kraft
att rycka ut den, innan den för alltid ätit
sig fast, och härvid hjälpas de understundom
af just de olyckor, som glasbiten ställt till
— det låter ju eget, men vi skola söka ge
ett exempel på sanningen däraf.
Men hvad är den där glasbiten för något?
Den är vårt onda sinnelag, sådant det visar
sig i ett häftigt lynne, hvilket vi ej göra oss
tillräcklig möda att lägga band på, oförnöj-
samhet, tvifvelsjuka och alla andra själslyten,
som förvilla vårt omdöme öfver andra, göra
oss hårda och orättvisa samt förleda till då-
liga handlingar.
Så omärkligt och försåtligt smyger mången
gång den olycksbringande glasbiten in i ögat,
och det är märkvärdigt, hvad den sedan
åstadkommer mycken oreda och ledsamhet.
Den kommer med ett enda stickord, en obe-
tydlig meningsskiljaktighet eller ett litet gräl,
och vid dagens -— kanske vid lifvets slut
har den af dessa småsaker tillskapat verkliga
olyckor.
Det var en ung husfader, som kunde glädja
sig åt en präktig hustru, snälla barn och en
god anställning, och allt detta skötte han som
en hel karl till välsignelse för sig själf och
de sina.
Men en morgon vaknade han på »galen
sida», kanske därför att han sofvit illa.
Följden häraf blef, att kaffet ej smakade så
bra som vanligt — nu var glasbiten framme.
I misstämning läste han på sin tjänstelo-
kal ett bref, hvars innehåll han under van-
liga förhållanden skulle tagit kallt, men som
nu försatte honom i eld och lågor — ty
glasbiten dref flitigt sitt spel.
Vid värsta misshumör kom han hem och
möttes af sin lilla hustrus vänliga och glada
uppsyn. Men denna gång kände han sig
nästan förnärmad af hennes fryntlighet, lik-
som hon icke bort understå sig att vara vid
godt lynne, då han var vid dåligt, och denna
känsla afspeglade- sig tydligt på hans ansikte;
då dog leendet på hans hustrus läppar.
»Har något händt?»
»Ingenting.»
Det ville således säga, att något ändå
händt, som han ej vårdade sig att anförtro
åt sin hustru. Det stack till litet smärtsamt
inom henne.
Butter och tvär, nästan utan att själf veta
riktigt hvarför, slog han sig ned vid mid-
dagsbordet och såg ej alls, att detta var
smyckadt med blommor och friska blad.
»Jag får gratulera dig, gubben min,» sade
hans hustru sakta och litet tveksamt, »det
är din namnsdag i dag...»
»Ah, javisst... tack vännen!» lät det,
mera en smula besväradt än hjärtligt.
Nu hade det varit rätta ögonblicket att
rycka ut glasbiten, ty han såg blommorna
och kände sig smått skamsen öfver sin ovän-
lighet, men det stannade på halfva vägen,
då hans hustru fortfor att tiga och med fuk-
tig blick oafvändt stirra åt sidan.
Seså där ja, nu var hon ond (nej du, hon
var bedröfvad), bara för att han inte stod
till reds med en smålende min, när han var
ur lynne — han hade minsann sina bekym-
mer — och så trodde hon inte, att han satte
värde på hennes lilla uppmärksamhet, om
han nu också inte sade en hop vackra saker.
Detta var ett misskännande, som retade
honom så mycket mer, som han verkligen
hade skenet mot sig. Detta medvetande för-
argade honom ännu värre och blåste bort
hvarje tanke på förödmjukelsen af ett med-
gifvande. Ville hon sitta där och tjura,
kunde hon gärna göra det. Nu satt glasbi-
ten riktigt fast.
Han petade i efterrätten.
»Puddingen är ju vidbränd!»
»Ja, du får ursäkta —- jag fick lof att
springa ifrån ett ögonblick till lillen ...»
Det var dock dagen till ära efterrätt, som
hon själf lagat och gladt sig åt. Det kunde
också icke ha varit någon alls såsom i hvar-
dagslag. Ja, där hade hon för det!
I ännu buttrare lynne än han kommit, gick
han sin väg efter ett knappt adjö. Han var
förbittrad på allt och alla — mest på sig
själf, därför att han nu kände med sig, att
han burit sig illa åt; han tänkte ett ögon-
blick att vända om och ställa saken till rätta
— men då reste sig sturskheten upp och sade
nej; det fick väl gå öfver ändå. Det var
väl inte så farligt.
I förstugan kom grannens hund emot ho-
nom och ville ha en smekning, men fick i
stället en spark, så att han tjutande kröp in
i en vrå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
