Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 17 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 85
En dörr öppnades, och grannen stack ut
sitt hufvud.
»Stackars Tusse! Hvem är det som gör
dig illa?»
Nu skämdes han värre än Tusse själf, när
denne gjort odygd och fått smaka käppen;
nästan som en förbrytare smög han sig i väg
med en hatfull känsla både mot hunden och
dess ägare.
»Hvad herrn ser morsk ut!» sade på kon-
toret hans chef med ett godmodigt gyckel.
Men det godmodiga gick honom alldeles
förbi; glasbiten satt i vägen.
»Det. är min ensak,» flög svaret öfver hans
läppar med onödig hvasshet.
»Nånå, nånå . . ! Måttligt!»
Och därmed var det goda förhållandet
inellan dem hotadt.
Därhemma gick hans hustru och kunde
ej komma i de vanliga friska arbetstagen.
Förr gingo de många små bestyren som på
lek under sång och joller med barnen. Men
nu kändes allting så besynnerligt tungt —
och i bröstet kändes det också något tungt,
som ville ut. Hon satte sig Ded och brast
i gråt; det var första gången hon kände sig
olycklig i sitt lilla hem och ensam, hon som
förut aldrig en minut känt sig ensam i säll-
skap med de små och de kära, ständigt åter-
kommande tankarne på mannen, som hon ju
snart skulla ha hemma hos sig igeD.
Så torkade hon efter hand sina tårar. Det
var ju ändå just ingenting, det blefve väl
bra igen.
Ack, det där »ingenting» var första miss-
räkningen på mannen och både för honom
och henne uppränningen till åtskilligt, som
ingendera anade, och det skulle nog dröja,
innan det blef bra igen.
Om hon skulle gå ut ett slag? Jungfrun
kunde väl se till barnen den lilla stunden.
Hon gick till sin väninna Lilly, som hon
ej besökt på »hundra år», som Lilly uttryckte
sig. Den Lilly var i alla fall en bra treflig
och munter människa, som kunde sätta lif i
folk. De drucko kaffe och språkade, och
tiden flög som på vingar.
»Inte får du gå än, åhnej, jag släpper dig
inte så lätt, när jag en gång fått dig fast!»
Hon stannade ända till kvällen — det
gjorde väl icke så mycket för en gång, men
ändock kände hon sig orolig, då hon skyn-
dade till sitt hem.
Där gick hennes man. otåligt fram och till-
baka- och väntade och väntade. Han hade
redan varit hemma ett par timmar.
På vägen från kontoret hade han kommit
till rätta med sig själf och ångrat sitt bete-
ende vid middagen. Allt skulle bli godt
igen, och han kände sig så vek till mods,
då han tänkte på sin lilla hustru.
Men så fann han henne ej hemma. Detta
var något alldeles ovanligt. Hvar kunde hon
vara? Jungfrun visste intet. Hvad hon dröjde!
Han blef ängslig och jäktade upp sin fantasi
med bilder af alla möjliga olyckshändelser,
som kunna tilldraga sig i en stor stad.
Så kom hon ändtligen, och då, när han
såg henne stå där välbehållen, slog oron
strax öfver i vrede.
»Hvar har du varit?»
»Hos Lilly.»
»Jaså, hos den skvallerbyttan!»
»Hon är ingen skvallerbytta. »
Sedan föll det många bittra ord, många
öfverdrifna cch orättvisa ord, och jag tror
nästan, att den dagen gick solen ned öfver
deras vrede.
Säkert är, att den gjorde det många, många
dagar sedermera, och fruns besök hos Lilly
blefvo allt tätare. De hade nu blifvit ett
verkligt behof för henne, afledare för hennes
bekymmer och dåliga lynne. Ty nu hade
hon också genom de allt hetsigare tvisterna
fått ett sådant — glasbiten hade trängt in
äfven i hennes öga. Hon bedömde ofta sin
man orättvist, vantrifdes i hemmet och —
värst af allt — prisgaf ställningen åt den
opålitliga och lösmynta väninnan.
»Det är rätt, håll dig på din kant! Hvad
behcfver du alltid ge efter?» voro hennes
råd, samtidigt med att hon spred ut histo-
rien.
Så drogos dessa två makar, som dock in-
nerst älskade hvarandra, åt hvar sitt håll,
därför att ingen längre vill gifva vika för
den andra eller se, hvad som verkligen var
godt hos vederparten. Men felen sågo de så
mycket bättre, och det måste medges, att
dessa äfven började synas mest, såsom det
nu gick; och dessutom rent af letade de fram
dem med ett slags onaturlig skadeglädje för
att alltid stå slagfärdiga mot hvarandra. Det
var ett ofridens hus, där ordet öfverseende aldrig
nämndes eller tänktes, där man och hustru
antingen grälade eller med doft misstroende
undveko hvarandra för att ej komma i gräl.
»Hvarför är pappa inte hemma nu om
aftnarne?» undrade äldste gossen.
»Han! — Han sitter väl på värdshuset
efter vanligheten!» svarade modern illa nog.
Det var dock sant.
Ty pappa hade verkligen börjat dränka
förtretligheterna i glaset, liksom mamma gjorde
det i kaffekoppen hos sin väninna.
Hur skulle nu allt detta sluta? Jo, både
illa och väl på sätt och vis.
En natt kom han öfverlastad hem, och så
illa det kan låta, blef det räddningen. Den
natten blef det snygga uppträden, men dagen
därpå vändes bladet för båda. Under rusets
inverkan hade han i oförsiktigheten ådragit
sig en svår förkylning och fick intaga
sängen.
Då öppnades bådas ögon, och de sågo med
förfäran och blygsel tillbaka på den gångna
tiden, som de så otacksamt förspillt i kif och
strid.
På knä vid den sjukes säng låg den för-
tviflade hustrun.
»Hjärtevännen min,» sade han, »hvad jag
felat grufligt! Det var jag, som började ...»
»Men det var jag, som fortsatte,» hviskade
hans maka med kväfd röst.
»Det är nog sant — men det var jag,
som började; därför har Gud nu också straf-
fat mig. — Min lilla älskade hustru, låt oss
först bedja honom om förlåtelse och sedan
börja ett nytt lif! — Läkaren har ju lofvat
mig godt hopp ...»
Han drog sin hustrus hufvud tätt till sitt
bröst; de båda makarne blandade sina strida
tårar, och nu gick det med dem som med
Kaj i sagan: ångerns ljufligt varma, lättande
tåreflöden sköljde bort glasbiten ur ögat.
I »hushållspenningfrågan».
Lifligt tilltalad at »Erfaren husmors» hushållning,
kan jag ej underlåta att omtala, huru jag hushållar
med de 10 kronor min man gifver mig i veckan
till hushållet.
Först kanske bäst upplysa, att vi endast äro två
personer, förutom en person, som går till och ifrån
och som får kaffe med dopp äfvensom mat, dock ej
alla dagar. Vidare att jag får hemsändt 1 liter mjölk
om dagen (naturligtvis går det åt mera mjölk som-
liga dagar, men då måste jag köpa af hushållspen-
ningarne, som min man betalar), samt att vi ha po-
tatis och måltidsdricka hemma, äfvensom torkade
eller salta bönor, hvilka senare jag köper af hushålls-
penningarne på hösten. Desert äta vi aldrig utom
vid helger. Konserver äta vi heller inte, undanta-
gandes då vi ha några bekanta hos oss, då jag får
»extra» till detta jämte annat, som då skall vara.
Men mången gång kan jag dock sätta fram en enkel,
men god kväll, om någon kommer kpropos, utan
något »extra», förutom till öl och mjukt bröd. Vi
äta nämligen i hvardagslag helst spisbröd ; Dågon
gång köpes en limpa.
Likaså köper jag sällan s. k. smörgåsmat, enär
mina penningar ej räcka till riktigt fin och god så-
dan, och tarlliga korfsorter och dylikt tycka vi ej
om, utan föredraga varm mat såsom varande mer
närande. Men till all stekmat använder jag godt
smör, endast till stekt sill och sillbullar flottyr.
Hafrevälling på mjölk dricka vi hvar morgon. Till
frukost äta vi 1 ägg hvar jämte smör och salt kött
(har alltid salt kött hemma att skära utaf till smör-
gås, mest af bringa, som är billigare än benfritt kött;
men tjock bringa samt af prima slag är den). Kaffe
med dopp af hembakadt bröd eller skorpor, som jag
själf bakar. Någon gång stekt sill och potatis, ibland
varma kotletter, köttbullar, strömming eller annan
stekt fisk eller någon omelett. Till kvällarne ha vi
smörgås och i allmänhet gröt af omvexlande slag.
Så t. ex. köper jag till en vecka följande:
2 kilo kalf...............
Lägg .......................
Kabiljo ...................
Gryn .......................
Kaffe och bitsocker
Smör ___________
Kotlett ...................
Färs ___________
Ägg -....................
Strömming ...........
Kötter och kryddor
2: 20
1: —
0: 60
0: 25
1: —
2: —
0: 60
0: 70
1: —
0: 25
0: 40
10: —
Fördeladt sålunda:
Söndag: Kalfstek, potatispuré; buljong m. klimp.
Måndag: Kabiljo; mannagrynsvälling.
Tisdag: Köttpudding, turska bönor; semla o. mjölk
eller sagosoppa.
Onsdag: Frikasé på kalf; afredd buljong.
Torsdag: Kabiljopudding; ölsoppa.
Fredag: Kotletter med potatis; risgrynsvälling.
Lördag: Kabiljopudding; köttsoppa.
Veckan därpå köper jag t. ex.:
2 kilo salt oxbringa........... ..........
Färs ................................................
Färsk bringa_________________
Fläsk ................................................
Ärtor ................................................
Nypon ––– –––––––––––––
Gös.................................................
Smör ........................ ......................
Kaffe och strösocker......................
Ägg ..........................................––-
Makaroner ___________ ________
Kotlett _____
_ ______________
Spisbröd ______________ _____
Diverse ................ ....... ..................
1: 80
0: 35
1: —
0: 60
0: 20
0: 30
0: 75
1: —
1: —
1: —
0: 30
0: 60
0: 70
0: 40
10: —
Söndag : Salt oxbringa, potatispuré ; nyponsoppa.
Måndag: Köttbullar m. makaroner; risgrynsvälling.
Tisdag: Kotletter m. potatis; tisdagssoppa (på spad).
Onsdag: Pepparrotskött o. soppa.
Torsdag: Ärter, fläsk o. plättar.
Fredag : Korfkaka af öfverblifvet kött; nyponsoppa.
Lördag: Gös m. potatis; köttsoppa.
Alla veckor handlar jag ej lika; ibland kunna vi
äta mindre kött och mera fisk, synnerligast då den
är billig. Höns och vildt äta vi ock; men sådana
veckor får jag lof att ha riktigt tarfligt någon dag,
t. ex. stekt blodpudding (hemmagjord), ibland stekt
fläsk med bruna bönor, någon gång kroppkakor o.
s. v. Ibland äro vi borta och roa oss (ty det är ej
af ekonomiska skäl, som jag endast får tio kronor
pr vecka, utan min man, som är åtskilliga år äldre
än jag, vill lära mig att hushålla med sparsamhet
och omtanke), och då får jag alltid öfver, så att jag
kan köpa mjöl, specerier och dylikt, och mången
gång räcker det äfven till att köpa någon kökssak,
som gått sönder. All mat jag handlar, är af bästa
slag.
Fotogen behöfver jag ej köpa, men ljus, hvilket
gör att jag är mycket sparsam om dem.
Märk äfven, att jag aldrig slår bort någon mat, ej
heller låter den förskämmas. Om det också ej är
mer än några potatisar öfver, gör jag bullar af dem ;
rester af fisk, kött och fläsk använder jag till ome-
letter eller till sillbullar. Det minsta af kryddor jag
handlar i taget är för 25 öre eller 1 hektol. ; af gryn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
