Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 11. 17 mars 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 87
tioner till riksdagen med begäran om ändring
af »giftermålsbalken», förra året af lektor
Höjer m. fl. och i år af grefve Hugo Ha-
milton, och det är med anledning af dessa
denna artikel kommit till.
Men kanske vi dessförinnan skulle taga
litet reda på själfva »giftermålsbalken», som
står först i lagboken.
Den är så lång och krånglig, att vi ej
kunna meddela ens ett utdrag ur den, och inne-
håller ej mindre än sjutton kapitel med ty åt-
följande senare tillkomna s. k. »kongl. för-
ordningar».
Bland förordningarna äro de viktigaste k.
förordningen af 1862 om boskillnad och den
som utkom 1874 om den gifta kvinnans rätt
att själf disponera sin egen arbetsförtjänst —
egentligen de enda segrar kvinnosakens vän-
ner vid riksdagen vunnit under sin långa och
ofta hopplösa kamp mot gamla fördomar och
sekellånga orättvisor.
(Forts.)
Ur notisboken.
Ett kvinnomöte för att opinera till förmån
för den af hr H. Tamm vid årets riksdag väckta
sedlighetsmotionen, som åsyftar att framkalla åt
gärder till bekämpande af ett samhällsondt, hvars
yttringar sprida fördärf i vida kretsar och under-
gräfva den allmänna moralen, hölls i måndags afton
å Hôtel Continental härstädes. Till mötet hade sam
lats så många deltagarinnor salen möjligtvis kunde
rymma, ja, ett hundratal måste till och med åter-
vända med oförrättadt ärende. Sammankomsten
öppnades med en kort inledning af ordföranden,
hvarefter motionen upplästes. En af inbjudarin-
norna höll därpå ett varmt föredrag om kvinnans
plikt att bekämpa hemmets farligaste fiende, osed-
ligheten. Talet mottogs med lifliga bifallsyttringar.
Sedan dessa tystnat, föredrogs under lifligt bifall
en uppsats om kvinnlig renhet. Till sist antogs
enhälligt en resolution, i hvilken de församlade
uttalade sin af varmaste öfvertygelse betingade an-
slutning till brukspatron Tamms motion.
Resolutionen skall öfversändas till ordföranden
i första kammarens tillfälliga utskott, som har att
behandla den af hr H. Tamm väckta motionen.
*
Sin första kvinnliga filosofie doktor er-
håller vårt grannland Danmark inom kort, då frö-
ken Anna Hucle, som fått en dansk-historisk af-
handling godkänd af fakulteten i Köpenhamn, den
24 dennes offentligen kommer att försvara den.
Fröken Hude är dotter till prokurator Hude i
Roskilde, tog 1882 sin studentexamen, bestod 1887
»skollärareexamen» med historia som hufvudämne
och fick året därpå universitetets gnidmedalj för
besvarandet af en prisuppgift. År 1889 anställdes
hon som assistent vid riksarkivet. I slutet af
förra året fullbordade och inlämnade hon den
gradualafhandling, hon nu om en vecka går att
försvara.
Jordens enda kvinnliga lokomotivförare,
fröken Ida Hewilt, skall, enligt hvad amerikanska
tidningar berätta, föra det första tåget öfver världs-
utställningsområdet i Chicago. Hon har för detta
ändamål låtit färfärdiga en spansk kostym i 14:e
århundradets stil, hvilken kläder det vackra frun-
timret förträffligt. Tidningarna anse, att hon kom-
mer att blifva en af de största magneterna vid
världsutställningen. Hon har länge varit förtrogen
med lokomotivföring och för f. n. ett lokomotiv på
Cairo—Little—Nanawha banan, som till en stor
del äges af hennes far.
Teater och musik.
Kungl. operan gaf i måndags i förening med Fil-
harmoniska sällskapet konsert, hvarvid ännu en gång
Gunnar Wennerbergs senaste tonskapelse »Stabat
mater» utfördes. Solisterna voro de samma som vid
föregående tillfälle, med undantag af att hr Salomon
risnedsftttning å
Spis-&ZZziä.clse’bröd
Smith denna gång öfvertagit baspartiet, och att han
på ett i allo både värdigt och stilenligt sätt utförde det,
behöfver väl knappast nämnas. I besittning af den
härligaste stämma och begåfvad med den finaste
musikaliska uppfattning, står hr S. obestridligen som
vårt lands främste oratoriesångare. Fru Jungstedt-
Linden förtjänar äfven särskildt framhållas för sitt
ypperliga utförande af altpartiet. Fröken Frödins
höga och vackra sopran väckte ock uppmärksamhet.
Införandet gick för öfrigt på det hela taget mycket
bra under hr Halléns ledning. Den nästan fulltaliga
publiken, bland hvilka kommgen, prinsarne Carl och
Eugen samt hertiginnan af Dalarne och den åldrige
kompositören själf befunno sig, hälsade hvarje num-
mer med det lifligaste bifall.
De båda välgörenhetsföreställningarna å k. operan
hafva nu gått af stapeln. Den första gafs i söndags
som mâtiné och bevistades af en ganska talrik pu-
blik. Föreställningen inleddes med en prolog, »Ny-
byggaren», dikt af Daniel Fallström. Den framsades
förtjänstfullt af hr Hillberg. Så uppfördes det roliga
lustspelet »Sparlakansläxor», där hr Knut Almlöf,
genast vid inträdet hälsad af en kraftig applåd, firade
en ny triumf i Rudolf Mörks roll. Han understöd-
des förträffligt af fröken Ahlander, hr Personne och
fru Rundberg samt hr och fru Hamrin. Härpå
föredrog fröken Ebeth Brink känsligt och musikaliskt
några sånger. Efter en kort paus gick ridån åter
upp, och »Sista hvarfvet» utfördes af hr Fredrikson
och grefvinnan Amanda Taube, f. Nerman, den out-
tröttliga anordnarinnan af dessa välgörenhetsföreställ-
ningar. Utförandet var å båda händer förträffligt.
Det var rent af märkvärdigt att se, huru föga tjugu
års frånvaro från scenen inverkat på grefvinnan Taube.
Den skiftande rollens alla faser återgåfvos med den
vana, rutinerade skådespelerskans talang. Det lifliga
bifallet vid styckets slut framkallade flere gånger de
båda konstnärerna. — Så följde sång af fru Sterky,
som alldeles förträffligt föredrog tvänne sånger, af
hvilka den sista bisserades. Till slut utfördes det
gamla bekanta sångspelet »Nya garnisonen eller sju
flickor i uniform», som denna gång fick särskild
dragningskraft, därigenom att »de sju flickornas»
(här 9) roller spelades af unga damer ur societeten.
Den lilla förtjusande truppen marscherade och exer-
cerade riktigt bra, och ett par af de unga damerna,
Sophies och Julies representanter, ådagalade en scen-
och sångvana, som mången liten aktris af facket
kunde afundas dem. Hr Oriinder gjorde af fästnings-
kommendanten en högst dråplig typ, som framkal-
lade det lifligaste bifall. Han understöddes förträff-
ligt af hr Norrby. Henris roll utfördes af hr Lemon;
öfriga roller af amatörer. Tillställningen var i sin
helhet mycket lyckad. — Den andra af de båda före-
ställningarna gafs i tisdags afton inför en till sista plats
med en synnerligen elegant publik, däribland konun-
gen och prins Carl med uppvaktning, besatt sa-
long. Bifallet var denna gång likaledes lifligt.
Par Bricoll-kören gaf sistlidne lördag sin vårkon-
sert under anförande af dess skicklige och nitiske
ledare, direktör Erik Åkerberg. Hufvudnumret å
programmet utgjordes af Gunnar Wennerbergs musik
för solostämmor och kör till scener ur Goethes
Faust (Auerbachs källare i Leipzig), med orkester-
arrangement af hr Åkerberg. De burleska och högst
karaktäristiska scenerna fingo ett förträffligt ut-
förande. Särskildt förtjänar naturligen hr Salomon
Smith att omnämnas för sin tolkning af Mefistofeles
parti. Ofriga solister voro hrr Söderman, Nygren,
Dorph och Wide’en. — Kören sjöng dessutom Ran-
dels vackra högtidskör »Bacchi barn» samt ett par
af Fredmans epistlar och Svedboms sång vid Scheele-
stodens aftäckande. För öfrigt utförde sällskapets
egen nybildade stråkorkester ganska förtjänstfullt
några nummer. Konserten var mycket talrikt be-
sökt af ordensbröder med deras fruntimmer och
bifallet lifligt och välförtjänt.
Om hr Sven Scholanders musik- och Bellmansafton
i dag fredag i Vetenskapsakademien behöfva vi väl
knappast erinra. Den glömmes nog ej af någon.
Fröken Alma Sjöman gifver nästkommande ons-
dag i hotel Continentals festsal en soaré med bi-
träde af fruarna Dina Edling och Gerda Ström m. fl.
Vid detta tillfälle kommer bland annat att utföras
ett skämt i en akt, kalladt »Bettys dockor», förf. af
Anna Maria Lenngren et Comp.
Marsnumret af Icluns Jïode- och iiiöustertiflning’
har genom de rådande, sällsynt svåra kommunikationerna
på utlandet så försenats, att det beklagligen ej heller hin-
ner åtfölja denna veckas nummer
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grund för Idun
af
Algot Sandberg.
(Forts.)
(Hon fort.-atte att röka, blossade riktigt starkt, så
att eldranden glödde bakom cigarrens aska.
»Hvad sommaren ändå är härlig!» utbrast hon
så. Hennes ton skulle vara drömmande, men blef
nästan komisk, så att Kerstin hade svårt för att
återhålla ett leende. »Ja, jag älskar sommaren,»
sade hon, »men jag skulle vilja ha den så där
het och brännande, som vi ha den uppe i min
hembygd. Tycker ni inte, att pastorn är en vacker
karl?»
Frågan kom så tvärt på det andra, att Kerstin
inte kom sig för att svara.
»Det tycker ni naturligtvis Hvilka härliga, blå
ögon han har, hvilken härlig buktad näsa, en
riktigt grekisk profil! Jag kan tala om för er, att
jag riktigt svärmar för honom.»
Kerstin kunde ej finna, att hon såg vidare an-
lagd, ut för svärmeri och höll sig tyst.
»Åh, han påminner mig så mycket om honom,
som jag misste i min ungdom! Det var en ståt-
lig man, må ni tro. Ja, han visste ju inte, att
jag höll af honom, och han reste till Basel, till
något universitet, och skulle bli missionär. Ja,
mitt hjärta var nära att brista. Jag fick en blomma
af honom en gång, och den gömmer jag som min
heligaste replik. En ros ni, en röd ros ! Men
se så, nu är cigarren slut, och nu tror jag vi gå
in. Det är rätt svalt.»
Man skildes åt vid åttatiden på aftonen, och
Kerstin och Karin följdes åt hem till den förra.
»Nå, men här har ni det riktigt trefligt,» sade
Karin Löf och såg sig omkring. »Ni får ursäkta,
att jag anser mig som hemma här.»
Därmed lossade hon på klädningslifvet, tog af
sig kängorna och kröp upp i soffhörnet. »Se så
där, nu har jag det bra. Låt oss nu prata.»
»Jo, ser ni, Kerstin,» sade hon, »på min tid
fick man inte så mycket lärdom som nu. Jag har
aldrig gått igenom mer än en kurs på Iandstings-
seminariet i H-, och det är då icke mycket. Men
man har förstås fått söka skaffa sig litet vett
själf, och hvad mina stycken i småskolan beträf-
far vill jag se den, som kan dem mera »profekt»
än jag. De här moderna semminariumerna tycker
jag inte mycket om. De äro stränga och torra.
Då skulle ni ha sett på min tid.
»Kursen i H. varade sex hela veckor, och det
var väl, för man hade just ej så mycket att komma
med. Billigt var det den tiden Logi och inac-
kordering fick man för fjorton riksdaler i månaden.
Ni skulle ha känt magister Fors, vår förste lä-
rare. Ack, han var mitt första svärmeri, fastän
han naturligtvis inte fick veta om det. Åh, så
jag svärmade för honom! Och för studenten
Hansson med, som biträdde honom vid undervis-
ningen. Han är kontraktsprost nu han.
»Stackars magister Fors! Honom var det synd
om. Det gick illa för honom, och då höll jag på
att sörja mig till döds.
»Vet ni, han hade alltid för sed att låta oss
elever i tur och ordning stiga upp i katedern
och hålla lektion med kamraterna. Då var man
rädd må ni tro. Själf satt han bredvid, och det
gjorde det yttervärre. När man då blef förvir-
rad, lade han armen om lifvet på en och klap-
pade en så vänligt. Somliga af flickorna blefvo
riktigt förargade pä honom, och jag minns, hur
Jenny Hanes och jag disputerade om saken.
Hon sade, att det var fräckt att kurtisera flickorna
på det viset. Men, kantänka, det skulle hon säga,
som såg ut som en liten apa. Han, magister
Fors, skulle ha velat kurtisera henne! Jag kan
skratta bara jag tänker på det.
»Men det var om magister Fors, ja. Under de
första veckorna gick allting bra. Sä började han
på att bli rakt besynnerlig. Han satt som i dvala.
Hansson fick ta lektionen, han bara stirrade slött
omkring sig. »Kretik» öfver öfningslektionerna blef
aldrig fråga om. Snart var det ute i staden, att
magister Fors var full. Det var bara skandal;
han hade kräftan, sade andra, och fick inte be-
hålla en matbit, och så tog han sig ett glas kon-
jak då och då för att döfva plågorna. Stackars
han, det var nog sannt.
»En onsdagsförmiddag — jag minns det såväl
— var magister Fors mycket klen, men på efter
middagen ville han ändå öfvervaka öfningslektio-
c. w.
Kongl. hofleverantör raises & Biscuits
fäs hos de flesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0091.html
