Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 24 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 1893
92
Aureliani triumftåg sågos tio fångna gotiska
kvinnor, hvilka gripits med vapen i hand.
Vida flera, berättar en romersk historie-
skrifvare, hade huggits ned i själfva siaktnin-
garna.
Dessa krigiska kvinnor, som naturligtvis ej
längre förekommo under mera ordnade sam-
fundsförhållanden, uppträdde emellertid ånyo i
en icke ringa mängd under vikingatiden. De
kvinnor, som då följde nordmännen på deras
härnadståg i Europa, utmärkte sig genom ett
sant manligt mod. En frankisk krönikeskrif-
vare utropar på tal om en nordmannahär:
»Där såg jag icke blott de käckaste strids-
män, utan äfven kvinnor, hvilka liksom desse
skötte sköldar och spjut.»
När de irska annalerna i det tionde århun-
dradet omtala ankomsten af en rad utaf nord-
mannaflottor, skildra de, hurusom till sist
hennes skepp kommo till landet, den högresta
kvinnans med det röda håret. Måhända är
det samma kvinna, som hos den gamle hi-
storieskrifvaren Saxo grammaticus bär namnet
Russila, stridsmön med det gyllene hårsmycket__
Härmed ha alltså gifvits fullt historiska
bevis för kampkvinnornas verkliga tillvaro i
forntiden.
Öfver dem faller sedan helt naturligt en rätt
värdefull belysning ifrån allt, hvad sång och
saga meddela om de s. k. sköldmörna. Så-
lunda omtalar hjältesångernas Gudrun i den
gamla Eddan, hurusom hon i ungdomstiden
följde, glad i håg, sin Sigurd på hans här-
färder. Hon säger:
Tre syskon vi voro,
trotsiga sinnen ;
vi foro ur landet,
och Sigurd vi följde.
Vi styrde en hvar
vår starke drake.
Vi leddes af lyckan
till fjärran land.
En kung vi dråpo,
hans land blef vårt,
och höfdingar alla
tillhanda oss gingo.
De tredskandes makt
vi trampade ned.
Vi skyddade dem,
oss skydda lyste !
Alltså synes Eddans Gudrun — liksom
Russila — ha på vikingatåg fort kommandot
öfver skepp.
I de mera sagolika fornkällorna på prosa,
hvilka skildra vikingatidens förhållanden, spe-
lar sköldmön en mycket framstående roll.
Bland alla dessa fornskrifters talrika sköld-
mör står Hervar i den sköna Hervararsagan
klarast tecknad i all sin obändighet.
»Då hon växte upp, vardt hon fager,» he-
ter det. »Hon vänjde sig vid att handtera
kast- och skjutvapen, sköld och svärd. Stark
och stor var hon, och så snart hon något för-
mådde, gjorde hon snarare ondt än godt. Då
hennes morfader Bjartmar sporde detta, lät
han gripa henne och föra henne hem. Så
stannade hon hemma någon tid. En dag trädde
hon inför sin morfader och sade: jag vill
bort härifrån, ty jag trifves här icke. Kort
därefter försvann hon allena, väpnad och klädd
i karlkläder. Hon gaf sig i följe med några
vikingar. Bland dem trifdes hon en tid och
kallade sig Hervard. När något senare deras
höfding dog, tog Hervard befälet öfver dem.»
I Rolf Krakes saga säges det om en annan
sköldmö, Aluf: »Aluf tedde sig alldeles såsom
en härkonung; hon bar hjälm på hufvudet,
brynja kring barmen, svärd glänste vid höften,
och hon bar den stora skölden lika säkert
som en man. Hennes anletsdrag voro sköna.
Kraftig var hon i lynnet. I sina later var
hon storslagen — hon skonade ingen. Och
allmänt gängse var det talet, att hon var det
yppersta gifte i alla nordlanden, så vidt man
det visste. Men ingen man ville hon hafva.»
(Forts.)
fe
Böhmiska folkbilder.
Tecknade för Idun af Sigrid Elmblad.
II.
Lenko.
t
h, hvad jag är rädd, jag är så för-
färligt rädd,» och ännu halft rysande
W skrattade Lenko till, så att hennes
hvita tänder blänkte i solskenet, ty länge
kunde hon aldrig vara allvarsam eller fiuna
något sorgligt.
Och så flåsade den stora ånghästen, som
skulle föra henne milsvidt bort från barn-
domshemmet, in på stationen.
Lenko kastade sig om moderns hals, kysste
gång på gång Anninka, och så kom hon
halft inknuffad i en kupé, med en liten korg
i handen och en svartmålad träkista i bagage-
vagnen. Mer hade hon ej i världen utom
sitt föräldrahem, och det måste hon nu också
lämna för att tjäna sitt bröd bland främ-
mande människor, en hård lott vid sexton
års ålder.
Anninkas och moderns gestalter försvunno,
landsvägen, skogssluttningen, kyrkan, den sista
skymten af det sista huset i byn, allt för-
svann, och tåget brusade vidare. Om två
timmar skulle hon vara i Prag och inom tre
hos sitt nya herrskap, som stadt henne på
förord af hennes därstädes bosatta faster.
Hon satt och stafvade på adressen: Fru Brich,
Palaskystrasse n:r 45. Åli, hvad hon und-
rade på den där fru Brich och ännu mer på
gossen, som hon skulle bli barnflicka åt:
hon hoppades, att det var ett vackert barn,
ty hon kunde ej hjälpa det, men hon visste
bestämdt, att hon skulle tycka mer om det,
ifall det vore vackert.
Inom tre timmar var hon som sagdt redan
i sin nya tjänst, och den första granskningen
af hennes person hade utfallit gynnsamt.
»Hon ser barnslig och snäll ut,» afgjorde
frun. »Präktiga ögon,» tilläde herrn, och
lille Kurt hade sträckt armarne emot henne
och strukit sina små händer öfver hennes
kind.
Och Lenko kände sig också belåten. Fru
Brich såg ej alls sträng ut, och ett vackrare
barn än lille Kurt kunde hon då aldrig ön-
ska sig. Och så fint det var i den granna
salen sedan. Lenkos ögon lyste, som när
hon första gången i sina barnaår såg det
tända julträdet.
Att börja med kände hon sig dock litet
ängslig och bortkommen, och de första da-
garne grät hon ibland i smyg af hemlängtan,
men snart tog hennes glada lynne ut sin rätt,
och man hörde både från barnkammaren och
köket hennes tillrande skratt och barnsliga,
något högljudda röst.
Lenko gick om morgnarna och hämtade
nysilad mjölk åt lille Kurt, och då kom hon
i sällskap med en mängd tjänstflickor, som
voro ute i liknande ärende.
Nej, hvad de allt hade att berätta, dessa
flickor, om baler, förlustelser, fina kläder och
fina älskare. Det började gå rundt i Lenkos
lilla 8vartlurfviga bufvud, men då de frågade,
hvad hennes skalt hette, skrattade hon rik-
tigt uppsluppet och svarade hemlighetsfullt:
»Kurt.»
Om det fanns någon egenskap, som Lenko
hade utpräglad framför andra, så var det
skönhetssinne, hennes enkla härkomst till
trots. Hon var förljust i lille Kurts silkes-
lena lockar, i det vackra möbeltyget på sa-
longssoffån, i blommor och färger, och hon
kände sig alltid gladare än vanligt, då solen
lyste genom den gråa dimma, som gärna sti-
ger ned från höjderna kring Prag ocb lurande
lägrar sig öfver staden; ty den har mycket
sjukdomsgift i sig denna tjocka, fuktiga luft,
isynnerhet höstar och vårar. Då dö de små
barnen i difteri, då sjukna blomstrande unga
människor in i tyfus, och då äro lasarett-
sängarne tätt fyllda med smittkoppspatienter.
När dimman skingrat sig, ser man i vårsolen
så många sorgklädda, att man blir beklämd,
och det ena begrafniugståget efter det andra
drar förbi med musik, brinnande vaxljus,
ornatprydda präster och små kjolklädda kor-
gossar.
Lenko bekymrade sig emellertid ej om de
sjukdomssiffror tidningarna uppvisade. Hon
drog förnöjd Kurts sittvagn omkring i stads-
parken och fröjdade sig åt de beundrande
blickar man äguade hans eleganta plysch-
täcke. Den vackra röda blusen, som herr-
skapet skänkt henne i födelsedagsgåfva, gjorde
henne också mer än vanligt belåten med till-
varon. Lenko hade betydligt stilat upp sig,
sedan hon kommit till Prag. Af den lilla
trinda tösen i hemväfd klädning, uppstruket
hår och två tjocka öfver hjässan kranslikt
upplagda flätor hade blifvit en smärt flicka,
med lugg i pannan, engelsk knut i nacken,
klädd i spetsiga Wienerskodon och modernt
tillskurna klädningar. Men oafsedt den lilla
fåfängan att vilja kläda sig fint, var Lenko
alltjämt oförderfvad, sann, flitig och pålitlig,
som hon varit den tiden hon hjälpte modern
hemma att göra ostar och pressa vin, utan
någon aning om storstadslif och storstads-
frestelser.
Hvad de andra flickorna berättade henne,
medan hon väntade utanför stallet i Cana-
lische Garten på den nysilade mjölken, var
hennes natur så främmande, att det ej alls
berörde henne. Det var henne motbjudande
allt deras skryt om hur de bedrogo sitt herr-
skap. Hur en bjöd sin fästman konjak och
sedan slog vatten på buteljen, för att ej till-
greppet skulle märkas, och hur en åter tog
tamburnyckeln och smög sig bort på bal,
sedan frun gått och lagt sig. Och när den
långa koppärriga huspigan Mari gaf henne
det rådet att aldrig stanna i någon tjänst
längre än två månader, emedan herrskapets
fordringar annars bli alltför stora, lät hon
orden gå in genom ena örat och ut genom
det andra.
Nej, hon var så kär i sin vackra »Bubi*»,
att hon ej för mycket godt velat lämna ho-
nom i någon auuans vård, och fru Brich be-
handlade henne halft som en medlem af fa-
miljen i sin tillfredsställelse att en gång ha
fått en tjänarinna, som hvarken ljög eller
höll sig älskare, och som hon kunnat behålla
i redan öfver åtta månader, en alldeles ny
erfarenhet i hennes kall som husmoder.
Men vårdimman lurade alltjämt öfver
Prag.
* Smekord för Bub, gosse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
