Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 31 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 IDUN 1893
rarinnans lön utanordnas sålunda, att flickorna
betala dubbelt så mycket som gossarne, och hälf-
ten af denna skolafgift utgår till lön åt lärarinnan.
Då gossarnes skolafgift endast är 40 mark (c:a
30 kr.) för år, blir flickornas skolgång ändå ej
synnerligt betungande, ehuru här, som mången gång
annorstädes, det kan förefalla besynnerligt, att
flickornas kunskaper göras dyrköptare än gossar-
nes, men deras löner, då de i en framtid skola
söka sig tjänster, reduceras till hälften mot män-
nens.
På de orter ofvanomtalade anordningar för
flickornas undervisning vidtagits är man nöjd där-
med, hvilket bäst synes däraf, att jämförelsevis
många flickor (äfven från den arbetande klassen)
besöka läroverken. Inga olägenheter af detta sam-
arbete emellan gossar och flickor ha ännu för-
sports, utan synas snarare flickornas större flit
och samvetsgrannhet sporra gossarne till ifrigare
bemödanden, då de senare gärna vilja behandla
flickorna med en viss öfverlägsenhet. I skolbän-
karna sitta gossar och flickor om hvarandra, men
på en del orter har dock den ordning införts, att
gossar och flickor ej tillsammans lämna skolan,
utan den ena gruppen väntar, medan den andra
påtager ytterkläderna och går. Likaså skilja sig
flickorna och gossarne i de högre klasserna själf-
mant under fristunderna, men de lägre klasserna
leka gärna tillsammans, naturligtvis under uppsikt,
såsom brukligt är vid hvarje läroverk. Vid större
fester, luciefester o. dvl., leka alla, både stora och
små, tillsammans.
Men det ligger ej inom denna lilla uppsats’ ge
bit att ingå i några slags detaljer angående sam
undervisningens sedliga och intellektuella bety-
delse, utan blott att lämna några små uppgifter,
huru vi i Finland ställt det för våra flickor för
att få bildningsintresset och kassan att gå i hop.
Måhända skall man i någon af Sveriges småstä-
der finna saken förtjäna efterföljd.
Maria Nyström.
Under väntan.
med förtjänsten, och den lilla slädan gled så
lätt öfver sjön med en eller par säckar rena
kläder framtill och två flaskor mjölk baktill.
Dessa voro väl insurrade i gamla mattstum-
par, för att mjölken inte skulle frysa, och
far sprang ofta hela vägen för att hålla sig
varm. Men i staden gick det bättre, där fanns
alltid något värmande, och när det bar af
hemåt igen, hade far ofta intagit mjölkfla-
skornas plats och låg där sjungande eller
småsvärjande, under det mor körde och grät.
Så blef det vårkänningar i naturen, sjön
hvarken bar eller brast, tills den en vacker
dag låg där i strålande solglans med sim-
mande isstycken och på långa sträckor klar-
blått vatten.
Nu fick far brådtom ute i jorden, och mor
och Karin foro till staden i den lilla skram-
lande skakvagnen.
Karin gladde sig alltid åt dessa resor och
längtade efter dem som societetens unga damer
efter en promenad i vagn omkring Djur-
gården.
Hennes ansikte riktigt sken upp under
hatten med de urblekta röda rosorna, när
Svartens slöskodda hofvar slogo i takt mot
stenläggningen, och hjärtat klappade fortare,
ju längre de kommo på de breda solljusa
gatorna. Madam Persson steg nu af och
lämnade tcmmarne åt Karin, som helt lik-
giltigt lät dem ligga kvar i knät. På Svar-
ten kunde hon tryggt lita; han var så spak,
att han inte brydde sig om ångspårvagnen
en gång.
Mor tog mjölkflaskan i ena handen och
enrisknippan i den andra — den skulle vara
en present till tack för alla koppar kaffe
hon fått — och så försvann hon in i det
stora huset.
Skiss af Elisabeth Kuylenstierna-
/tro! ptro!
iJ Det hade då madam Persson egentligen
aldrig behöft uppmana Svarten till, ty han
visste af gammal vana, hvar han nu hade
tillåtelse att hvila ut sina trötta lemmar.
Svarten var en klok häst med erfarenhet om
många stadsresor i det mest omöjliga väglag,
han hade också gått för plogen i både sol-
sken och regn, och en gång — detta hade
varit en högtidsstund i hans lif — nyryktad
och nyskodd med flätad man och blauksku-
radt seldon spänts för den af rättaren lånade
gula trillan och fått draga direkte till kyrkan
med far och mor, Karin och de tre smått-
ingarne. Och Karin hade haft svart kläd-
ning och näsduk i handen, en stor hatt med
två röda rosor, som mest liknade tuppkam-
mar, samt en fläta med en tofs så hårdt
krusad som Svartens egen man. De hade
dröjt länge i kyrkan, mycket längre än när
madam Persson var uppe i de fina husen i
Stockholm, och när de ändtligen kommo ut
igen, gräto Karin och mor i kapp. Men
helgdagsnäsdukarne höllo de troget fast i ena
handen, lika obegagnade som på morgonen:
dem fick man lof att akta, förstås!
När denna dag var förbi, skedde emeller-
tid ingen vidare förändrig, Karin gjorde sina
sysslor som vanligt och hjälpte syskonen ibland
med katekesen och svenska historien, ty hon
hade alltid varit ibland de bäste, både i sko-
lan och sedan för prästen.
Sedan dess hade nu tre år förgått i jämn
enformighet med undantag af att äppelträdet
blommat om, att maskarne ätit upp kålen
och att Svarten varit illa ansatt af spatt,
men han fick lof att hålla ut ändå, han som
husbondefolket. På vintern var det skralt
Karin satt ensam kvar på sin upphöjda
plats och betraktade med nyfiket intresse allt
omkring sig.
Hon hade visserligen sett detsamma många
gånger förr, men det blef ändå alltid nytt
för henne, som dag efter dag förde ett tungt,
enahanda arbetslif i en liten torpstuga. Det
var så roligt att se in genom de höga fönst-
ren, in i de granna rummen, där människorna
sutto eller gingo i kläder så fina, att hon inte
trodde de kungliga kunde ha dem vackrare,
eller också att se på folket på gatan, där de
vimlade om hvarandra i den mest omväxlande
mångfald.
Karin hade också en ungdomsdröm, så un-
derligt det kan tyckas, och själf skulle hon
helt visst ej förstått, att den längtan hon
kände hade ett så grannt namn; dessutom
var den ej alls så intensiv som hos lyckli-
gare lottade unga flicker. Den gjorde henne
hvarken bleksiktig eller mager, hon sof godt
och hade frisk aptit, men den plöjde den
första fåran i den släta pannan och kom rö-
sten att tyckas sträf, då den i själfva verket
endast var grumlig af tårar.
Där hon nu satt, kommo dessa tankar för
henne igen. Hon ville ut i världen, ifrån
det trånga, fattiga hemmet, från brödbekym-
mer och smutsiga tvättkläder. Hon ville se
något annat än den lilla fula träkyrkan och
den gamla herrgården. I skolan hade hon
läst om någonting, som kallades »nya värl-
den», och sedan hade far någon gång tagit
hem en gammal tidning från rättarus, och
där hade hon läst om Amerika, hennes unga
drömmars land.
Så kunde hon söndag efter söndag sitta på
förstubron och läsa om och om igen dessa
fattiga rader, tills hon kunde dem utantill,
men ännu aldrig hade hon vågat tala därom
med far och mor; de skulle skrattat ut henne,
det visste hon.
En gång började hon dock till och med
att spara ihop till förverkligandet af denna
resa, men så frös potatisen bort, innan man
hunnit taga upp den, ty det var så mycket
ute från herrgården, att torparne måste göra
dubbla dagsverken, om de ville stå väl med
patron. Lyckligtvis fick han också in sin i
källare och visthusbodar, innan frosten kom,
men på torpet blef man tvungen att köpa
från staden hela den långa vintern, och så
ströko Karins slantar den gången. Men på
våren började hon pånyttjdetblefmycketlingon
det året, och Karin plockade, till dess ryggen
värkte af trötthet, men hvad gjorde det. Hon
plockade och sjöng: »Till Österland vill jag
fara», det var ju inte så noga, om det var
öster eller väster.
Det blef höst och vinter på nytt. En dag,
då far varit ute i skogen för att köra hem
ved, stjälpte lasset och far kom under. Han
skadades svårt och fördes till lasarettet, där
han fick ligga flere veckor, sedan var han
länge oförmögen till arbete, och åter anlitades
Karins sparkassa; det var ju så naturligt, att
man hjälptes åt.
Nu hade våren åter kommit, men Karin
tänkte inte längre på att spara, det skulle
nog gå likadant som de andra gångerna,
tänkte hon med omedveten bitterhet.
Hennes ansikte fick detta slöa, genomtrötta
uttryck, som man så ofta kan iakttaga hos
denna klass. Somliga kalla det undergifven-
het, andra dumhet och åter igen andra vanan
att försaka.
Hon såg på Svarten. Han stod där half-
sofvande och raggig, typen för en illa född
bondhäst, och utan att så mycket som ägna
en blick åt en ståtlig vagushäst, hvilken stod
på andra sidan gatan och genom otåliga
skrapningar oeh gnäggningar tillkännagaf sin
lifslust. Otillräcklig föda och strängt arbete
hade inte ännu gjort hans blod så där ljumt
och tålamodsblandadt, han hade anspråk på
lifvet, och det var rättvist.
»Du har lärt dig att vänta, du,» sade
Karin halfhögt åt gamla Svarten. Hon tänkte
knappast själf på, hvilken djup undermening
det låg i dessa ord, utan såg fortfarande lika
likgiltigt emot den port, från hvilken modern
borde komma.
Och ändtligen kom hon.
»Jag har kanske dröjt litet länge,» sade
hon ursäktande, »men kokerskan är alltid så
språksam och vänlig, och så bjöd hon på
kaffe, och det som var något till rart ändå.
Jag stoppade en bit saffransbröd i fickan åt
dig, här har du den.» Hon drog fram en
stor, tjock skifva, som blifvit hård och böjd
af ålder.
Men Karin var inte kinkig. Hon åt den
med god smak, under det de körde vidare.
»Ja, om lördag ska vi hämta tvätt där
igen,» fortsatte mor att prata. »Unga frö-
ken lär ska resa utrikes, och därför är det
litet brådtom, så att hon får allt med sig.»
»Skall hon resa till Amerika, månn tro,»
undrade Karin med en känsla af afund.
»Amerika,» eftersade madamPersson.» Hvad
skulle hon där att göra? Det är fäll’ bara
för fattiga stackare, vet jag.»
Karin sade ingenting, men hon tänkte, att
man kunde vara för fattig till det också, och
någonting likt beklämning grep henne, när
de åter styrde kosan hemåt och Svarten mak-
ligt lunkade framåt på den ojämna landsvä-
gen, där smutsen stänkte högt upp och lade
sig som en guttaperkaring omkring hjulen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
