Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 31 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 101
Det gick inte fort, men det gick hela tiden.
Svarten stannade inte en enda gäng, ty det
visste han, att han icke borde göra. Lunk,
lunk, lunk gick det den långa landsvägen
fram. Lunk, lunk, lunk skulle det gå —
en ändlös, enformig arbetsdag framåt, ända
tills den tröttkörda hästen fick hvila ut för
alltid.
%
Var grannlaga mot de sjuka!
f
et skrifves så mycket om människors plikter
i allmänhet, men om våra plikter mot de
T. stackars sjuka, därom skrifves rätt litet.
Jag vill i all enkelhet redogöra för ett par er-
farenheter, jag haft i den vägen, och det vore en
stor glädje, om några af Evas döttrar — ty det
är egentligen till dem, dessa ord riktas — ville
mottaga mina råd och omsätta dem i praktiken.
Hur ofta ser man inte, att en stackars sjuk
människa får mottaga besök af vänner och bekanta,
som under timslånga samtal alldeles trötta ut
henne genom berättelser om sina egna eller an-
dras sjukdomar. Sådant plågar den sjukes ner-
ver och hans krafter, så att han känner en verk-
lig lättnad, när besöket är förbi, i stället för att
detsamma borde ha varit en vederkvickelse för
honom. Sök därför att vid sjukbesök orda så
litet om sjukdomar som möjligt, utan tala hellre
om något behagligt och angenämt, som kan för-
strö och uppmuntra ett sjuk sinne. Framför allt
icke för stor mångordighet, utan detta lagom, som
är det gyllene i alla lifvets förhållanden!
Jag såg en gång, hur en stackars influensapa-
tient blef alldeles förtviflad efter ett långt samtal
med en fru, som i all välmening satt och slam-
rade hos henne i öfver en timmes tid. Frun be-
rättade om influensan, och hur många sorgliga
följder den hade med sig. Bland annat yttrade
hon, att en man nyligen skjutit sig af svårmod
efter influensan. När hon gått och den sjuka blif-
vit ensam igen, började hon grubbla öfver man-
nens öde, och följden blef den, att hon blef rådd,
formligen rädd för sig själf och allt hon såg och
hörde omkring sig. Till och med regnets pla-
skande gjorde henne alldeles förtviflad, och hade
icke en god vän kommit i detsamma, kan ingen
veta, hur angripen hon blifvit. Vännen lugnade
henne genom att läsa Johannes’ sköna, trösterika
evangelium: Edert hjärta vare ivke oroligt. Då
stillades hennes upprörda sinne, och hon återfick
sitt lugn. Så liten kan orsaken vara, och några
tanklöst uttalade ord kunna göra mer skada än
någon tror.
Bland andra sjuka jag sammanträffat med var
också en ung student, som befann sig i sista
stadiet af lungsot. Han vistades en sommar vid
en af de jämtländska gårdar, där sommargäster
mottagas. Till följd af sjukdomens framskridna
stadium var han ytterst nervös och retlig, och de
öfriga gästernas ständiga morgonhälsning och för-
frågan om hans välbefinnande gjorde honom ofta
förargad. Han kunde ej förlika sig med deras
frågor, om han sofvit godt, eller hur hostan varit
under natten. För att förekomma alla vidare
frågor om sitt välbefinnande yttrade han en mor-
gon vid frukostbordet, i det han vände sig till
alla gästerna på en gång:
»I natt har jag sofvit som vanligt och hostat
som vanligt.»
Det låg en viss trotsighet i detta yttrande, men
det innebar tillika ett gif akt för hans omgifning
att inte trötta en förut trött och klen människa
med alltför många frågor. Att dagligen höra ett,
kanske ofta tanklöst mtaladt: »Hur står det till i
dag?» eller: »Har ni sofvit godt i natt?» kan nog
leda till en sådan trotsig sinnesstämning, helst om
de frågande dagligen uppgå till 25 à 30 personer,
Det är just sattet på hvilket frågan framställes,
som allt beror uppå, ty ingen är så känslig som
en sjuk människa, och därför böra alla frågor till
en sjuk vara stämplade af den största grannla-
genhet och finkänslighet. Då först göra de den
sjuke godt, och han känner, att hans medmänniskor
hysa verkligt deltagande för honom, och därige-
nom alstras också tacksamhet i hans hjärta.
Detta hade jag senare på dagen tillfälle att
iakttaga hos samme unge man, som jag nyss
nämnde. Han låg då och hvilade sig på en soffa,
och ett fruntimmer passerade just genom rummet.
Hon gick fram till fönstret och öppnade det samt
yttrade vänligt till honom:
I DU N
»Det är kvaft härinne, så jag tror, det gör er
godt att få upp fönstret.»
Hur strålade icke hans ögon af tacksamhet, och
hur hjärtligt klingade icke hans : »Tusen tack,
fröken.» Det hade kommit en glädje öfver honom,
ty han kände, att hon ville honom väl och hade
omsorg och deltagande för honom. Således beror
allt på detta grannlaga i ord och handling, som
en sjuk så väl känner och begriper. Ja, det be-
höfs ofta ganska litet, en vänlig hälsning, en liten
blomma, ett deltagande ord, så lämnas mer hjälp
än mången tror. Och hvem är del, som kan vara
så god, så beständigt deltagande, om inte kvinnan?
Hon har, i detta som i många andra fall, en stor
plikt att fullgöra.
Nedsatt pris
på
Modetidningen ensam.
Som bekant har det lägre priset å Iduns
Mode- och Mönstertidning hittills gällt ute-
slutande i samband med prenumeration å tid-
ningen Idun. Modetidingen ensam har så-
lunda kostat 5 kr. för helt år och 3 kr. 75 öre
för tre fjärdedels år. För att nu emellertid
tillmötesgå en från mångfaldiga håll uttalad
önskan, hafva vi nedsatt priset å Modetidnin-
gen ensam för årets tre sista kvartal till endast
två (2) kronor. En hvar kan alltså erhålla
en rikhaltig oeh väl utstyrd mode- och mön-
stertidning från 1 april till årets slut för det
billiga priset af blott två (2) kronor. Att detta
ringa belopp mångfaldiga gånger uppväges af
den stora nytta, tidningen gör sina läsarinnor,
veta de tusentals prenumeranter, som länge haft
densamma till en pålitlig rådgifvare i hemmet.
Obs.! Hvarje nummer innehåller ett 60-
tal illustrationer samt en stor och rikhaltig
bilaga med tillklippningsmönster och hand-
arbeten.
Prenumeration bör ske ofördröjligen å när-
maste postanstalt, emedan upplagan är begrän-
sad, och vid prenumeration bör å postanstalten
hänvisas till Generalpoststyrelsens cirkulär n:r
20, där det nedsatta priset finnes intaget.
Stockholm i mars 1893.
Redaktionen.
Om sköldmör och Yalktjrjor.
Enligt fornkällorna
af
A. U Bååth.
(Forts.)
S
i må vidare endast erinra oss de skaror
af sköldmör, som den välbekanta be-
rättelsen om det svenska Brävallaslaget för
fram. Äfven Saxo grammaticus omtalar åt-
skilliga sådana mör både i och utom drabb-
ning. Ja, en svensk folkvisa besjunger till och
med en Kerstin sköldmö, som med sina åtta
tusen jungfrur befriar sin trolofvade ur fån-
genskap.
De nordiska källor, i hvilka dessa sköld-
mör omtalas, stå visserligen i historiskt värde
åtskilligt efter de fornnordiska kunga- och
ättaagorna, som hafva om dem föga eller intet
att berätta; men ifrågavarande källor innehålla
ändock — midt ibland allt det ohistoriska —
fullt verkliga, fast halft förbleknade minnen
från de allra äldsta tiderna.
Därför bära sköldmögestalterna icke heller
några mystiska drag; de sägas icke stamma
från någon gudomlighet, från Odin eller Valhall.
Det är mänskliga, fullblodiga furstedöttrar,
som träda oss till mötes. Intet öfvernaturligt
häftar vid dem. —
På goda grunder har den nyaste forsknin-
gen kommit till den slutsatsen, att sköldmörna
i den nordiska folkföreställningen eller må-
hända rättare i diktarnes fantasi, så att säga,
lyfts upp till gudarnes boning, till Valhall,
det sedan länge färdigdiktade Odinspalatset,
där de manliga i strid fallna kämparne, einhär-
jarne, redan ansågos njuta sin sköna kamplön
— där i detta ideal af ett jordiskt konunga-
hof med dess ständiga välfägnad, dess stän-
diga strider.
Här blef till sist alltså äfven kvinnan upp-
tagen, den mannen i verkligheten likställda
kvinnan, som stridt med vapen i hand vid
hans sida.
Hon blef valkyrja liksom han var einhärje
i stridsgudens sal.
De kampgudinnor, på hvilka tron sedan ur-
minnes tider funnits hos de flesta ariska fol-
ken, ha således — på grund af aktningen för
den verkliga sköldmön — utvecklats, ja, for-
mats till de sköna valkyrjeskepnaderna.
Dessa äga därför ett jämförelsevis rätt ungt
mytologiskt födelsedatum, säkrast satt i det
nionde århundradet, vikingatågens blomstringstid.
Detta vetenskapliga faktum får sin bjärta
belysning däraf, att myten om valkyrjorna ej
visar sig utgöra ett fullt organiskt led i den
nordiska mytologien, i det valkyrjorna icke fått
sig någon särskild roll anvisad vid det väldiga
världsdramas utveckling, som slutar med Rag-
narök, där det just gäller kamp.
Stridsmörna saknas då vid de sista stora
striderna mellan »goda och onda makter».
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
