Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 7 april 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
I D U N 1893
»Det skadar inte, afbröt jag godlynt,
vägrande girigbuken. Det gör en undersam
till mods att midt i uppfinningarnas tidebvarf
höra historien om mästaren, som beskyldes
för trolldom och fick sina ögon utstungna, och
som till en sista ynnest utbad sig att än en
gäng fä lägga handen vid sitt verk, hvarpå
han bragte mekaniken i olag, sä att uret
stannade och sekel gingo om, innan det åter
kunde sättas i stånd. Men stämningsrikast
är dock den gamla kyrkogården i sin undan-
skymda vrå, där den står som ett tragiskt
monument öfver israelitisk träldom under
kristna faraoner. Denna lilla förvildade plats
med sitt vårdkummel ger ett intryck af helgd,
dessa hvarf på hvarf lagda döda mana till
respekt för martyrerna.
Och dock är dess predikan förgäfves. Den
stora judeförföljelsens minne kan komma oss
att blygas. Då den grånade vaktmästaren
förtäljer: »Och under den tiden fingo judarne
blott begrafva sina döda på denna trånga
kyrkogård, och så fingo de lägga lik på lik,»
då man blickar in genom synagogans fönster
och finner, att kyrkogolfvet är flere fot under
ens fötter, att man bokstafligen står på en
hög vall af döda ben, då rodnar man öfver
att vara kristen. Om blott ej Josephstadt
låg utanför den gamla helgedomen som en
drake öfver sin skatt.
Åh, detta Josephstadt! Detta Prags Ghetto
med sina svarta slingrande gränder, sina pest-
hålor, sin uselhet och sin smuts. Det är som
om all bitterhet från förföljelsens tid jäst i
tysthet och samlat sig till en giftpöl för att
därmed hämnas lidna oförrätter.
Från denna giftpöl smyga de härjande far-
soterna ut öfver Moldaustaden. Där lurar
procentaren på sitt byte, där ockra sohacker-
judarne i sina stinkande mörka lider på hvarje
förbigående. Där kan man köpa allt, kärlek
och klädståndskram, där kan man sälja allt,
gamla kläder och sin själ. Och därifrån ut-
går denna legion af vedervärdiga judinnor,
som glupskare än gamar vandra omkring på
jakt efter geschäft.
Jag var nog olycklig att en gång vilja
göra mig af med en klädning, som ej pas-
sade mig, och som hundar vädra kött och
en råtta ost, vädra dessa varelser på mils-
håll en affär.
En förmiddag fann jag en medelålders
kvinna med antagen fryntlig min och listiga,
spelande ögon i min tambur.
»Jag är fru Schneider. Jag har hört, att
fru grefvinnan har kläder att sälja,» yttrade
hon i judisk nasalton.
»Ja, jag har en klädning, som möjligen . . .»
»Fru grefvinna, visa mig den lugnt, jag
är en hederlig människa och bedrar ingen,
hvad den är värd betalar jag.»
Jag bad den ärliga människan stiga in
och gick efter klädningen.
Hon satte klorna i den som en hök i en
dufva, vände den mot dagern, gnuggade ty-
get, granskade och granskade och var slut-
ligen lycklig nog att få tag i en liten
fläck, hvilkeu hon med en axelryckning vi-
sade mig.
»Hvad begär fru grefvinnan för den där,»
frågade hon och kastade plagget ifrån sig,
som om det varit en disktrasa.
»Fem gulden har jag tänkt.»
Hon slog ut sina feta händer med en ju-
disk gest.
»Fru grefvinna, jag är en ärlig människa,
som försörjer mina fem barn med mitt arbete,
men jag vågar både deras och min salighet
på, att jag inte kan betala mer än två gul-
den för den här trasan, jag ber om ursäkt,
jag vet nog, att fru grefvinnan inte nyttjar
trasor, men som sagdt, jag kan säga, att jag
skänker fru grefvinnan två gulden, om jag
betalar det. Men kanske det är något mer,
så vi kunde komma öfverens. Herr grefven
har nog en rock eller annat.»
Jag kom ihåg, att min man verkligen
hade en rock, som kunde afyttras, och gick
att hämta den. Judinnan underkastade den
genast en föraktlig granskning.
»Ja,» sade hon med en suck och en gri-
mas, «om jag för rocken och klädningen
gåfve fem gulden tillsammaus, toge jag brödet
ur munnen på mina barn. Och fru gref-
vinnan är inte den, som vill skinna en fattig
änka, men fyra gulden skall jag ge, och det
är väl betaldt. Men herr grefven har nog ett
par gamla stöflar att ge på köpet, för vid
Maria och Joseph, om jag får några kreuzer
för dem, är det allt hvad jag förtjänar på
hela härligheten.»
Jag började finna saken komisk och roade
I mig med att plocka fram litet af hvarje ur
min garderob, tills jag hade samlat ett helt
fång, lågt taxeradt till ett värde af omkring
80 gulden.
Fru Schneider fick ett mer och mer fack-
messigt utseende. Snabbt synade hon hvarje
plagg och upptäckte med förvånande färdig-
het hvaije om än så ringa rispa, fläck eller
bristfällighet. Slutligen bjöd hon mig i en
ädelmodig ton tio gulden för alltsammans.
Jag hade svårt att hålla mig allvarsam.
»Och det skall vara väl betaldt?»
»Fru grefvinna, det är så hederligt anbud,
att ingen i hela Prag skulle bjuda så myc-
ket. Men jag vågar inte göra upp köpet.
Det är min kusin, fru Rosalie Schneider, som
har affären, jag är bara hennes ombud, men
om fru grefvinnan ger mig en timmes för-
köpsrättighet, skall jag vara tillbaka, ifall
inte min kusin finner priset för dyrt.»
Jag kände mig skämtsamt upplagd och
erfor ett nyfiket begär att göra äfven den
andra megärans bekantskap, hvarför jag sva-
rade: »På en timme säljer jag inte bort nå-
gonting, men därmed har jag ej sagt, att jag
säljer allt detta för tio gulden.»
En lysten glädjeglimt i judinnans ögon
visade mig, att hon ansåg sig säker om att
kunna lura mig.
»Vi bli nog öfverens, fru grefvinnan.»
Och så neg hon och gick ut i tamburen.
Här fick hon plötsligt ett ljust infall. »Se
på det här, fru grefvinnan, det är en kung-
lig vara,» och så drog hon upp en packe då-
ligt lärft, som hon lagt på golfvet vid dörren;
»tag det i utbyte mot kläderna, så försäkrar
jag, att fru grefvinnan gör en god handel.»
Lycklig Rosalie Schneiders ombud, ifall
jag hade gått in på den affären! Men det
gjorde jag icke.
Judinnan aflägsnade sig, och den utsatta
tiden gick om: de gamla blodsugerskorna
fruktade väl att visa sig angelägna och hop-
pades att genom dröjsmålet kunna slå af
ännu ett par gulden.
Därefter sålde jag klädningen till utfäst
pris åt en sömmerska i gården.
Efter ungefär två timmar ringde det, och
fruarna Schneider anmälde sig.
Judinnan nummer två var en mager kvinna
med skarpt utvecklad semitisk typ, brännande
giriga ögon och ett par riktiga huggtänder i
nedre käken.
»Här är jag nu, fru grefvinnan,» började
den ärliga änkan, «det är med knapp nöd
jag kunnat förmå min kusin att komma hit,
hon ansåg priset för högt.»
komma en timme för sent, mina damer.»
»Redan såldt,» ett uttryck af mållös
missräkning spred sig öfver de båda kvin-
nornas anleten.
Men mållösheten varade ej länge. Det
var Rosalie Schneider, som först fann ord.
Hennes tunna läppar började darra kring
huggtänderna, och så bröt hon ut i en skur
af ovett mot kusinen, som narrat henne.
Karmosinröd af harm var denna ej sen
att svara. Det var som om ett kloakrör
brustit sönder, så smutsig var den ström af
okvädinsord, som flödade öfver de uppre-
tade furiernas läppar.
Och äfven öfver mig läto de sin galla
strömma. Jag var ej längre fru grefvinnan,
utan »den där frun», »så kalladt bättre folk»
och jag tror till och med att jag ett tag
helt rätt och slätt fick heta »människan».
Hur gnistrade ej Rosalie Schneiders svarta
ögon. Med hvilket uttryck midt emellan hån
och ursinne knep hon ej ihop läpparne, och
hur tycktes ej de magra smutsiga fingrarne
skälfva af begär att få gripa tag om min
strupe.
Och hur förvandladt var ej det fryntliga
ombudet. Som en fet, ilsken katta fräste
hon ut otidigheter, spottade på tamburmat-
tan och fäktade med armarna, utan att ett
ögonblick ge sig tid att draga andan.
Det var en vidrig scen, och jag hade ingen
annan råd än att ringa upp husets »Do-
mownik» för att bli af med de värdiga ku-
sinerna.
Portvakten körde dem utan krus ner för
trappan, men ännu nerifrån ingången hörde
jag ilskna skällsord som: skojarherrskap, pa-
trask och långt smutsigare epitet.
Jag skyndade att låsa dörren och öppna
fÖDStren till vår bostad. Jag kände behof
af att med frisk luft förjaga all den smuts,
som jag i ord nödgats inandas. Och jag
gjorde ett heligt löfte att så länge jag vi-
stades i Prag aldrig göra något försök att
sälja gamla kläder.
Men hur sublim vore ej den gamla jude-
kyrkogården utan Josephstadt.
8b
Nu är tiden ...
( / åren är åter här! Från högblå himmel
; Imfi arbetar solen af all makt att spränga
isens vallar, i mildt befruktande flöden löser
sig snön, och snart lockas de första blom-
morna fram af långa, ljusa dagar. Efter
vinterns kalla mörker vänder han dock be-
ständigt åter, våren försonaren, och goda
gärningar och tacksam glädje växa i hans
spår.
Ligger icke häri en naturens maning till
alla dess barn, att de hvar i sin ringa mån
aldrig må förtröttas i det godas tjänst — att
sprida en glimt af sol och locka fram några
blyga blommor omkring sig, där de det förmå?
Om våren fyllas våra hjärtan af friska, lits-
lustiga känslor, då öppnas de också lättast
för andra — för de många, som kanske säl-
lan få skåda en skymt af lifvets vår- och
sommarsidor.
Kära läsarinnor, nu är tiden att åter tänka
på våra små fattiga skolbarn, och vi klappa
i dag med glad förtröstan på edra hjärtan
till deras förmån. Tack vare eder frikostig-
het har redan i tre år Iduns skollofskoloni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
