Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 7 april 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1«93 I DU N 109
varit en verklighet, och I vänden Er helt
visst ej heller nu bort frän det goda verk,
som är begynt.
Genom frivilliga bidrag från våra läsar-
rinnor bereddes under hvardera af somrarna
1890—1892 tillfälle för ett tjugutal små
fattiga och klena Stockholmsbarn att efter
-den länga mörka vinterns skolarbete tillbringa
en glädjefull och stärkande sommarsejour i
skärgården — en förmån af lätt insedd be-
tydelse för dessa barn från armodiga, glädje-
fattiga hem. Med förenade krafter, varm-
hjärtade läsarinnor, skola vi nog äfven i år
sättas i stånd att utsända
en egen skollofskoloni.
De redan vunna erfarenheterna böra helt
visst för hvarje ny gång underlätta och för-
bättra anordningarna till de ungas kropps-
liga som andliga fromma. Vi äga färdig den
alltid kostsamma uppsättningen af sängkläder
och husgeråd — några kompletteringar en-
dast kunna möjligen bli behöfliga. Och då
vi därtill påräkna att få lägga ledningen i
samma goda händer, som hittills framgångs-
rikt skött uppdraget, kräfves endast, att våra
läsarinnors intresse lika kraftigt som förr
träder till, för att vi redan på förhand kunna
hysa det bästa hopp om företaget.
Som en grundplåt för insamlingen ha vi
att lägga dels något öfverskott från i fjol,
dels 100 kronor, som vi nu som då själfva
teckna. De minsta bidrag mottagas tack-
samt. Ingen, som något kan offra, skall
draga sig undan — det är vår vissa öfver-
tygelse.
Men vårdagarne förflyga fort, och inom
kort är sommaren här. Insänden därför,
ärade läsarinnor, oförtöfvadt edra bidrag till
Redaktionen af Idun, Stockholm, i j. ostanvis-
ning eller postsparmärken (ej frimärken). Vid
försändelsen bör tydligt angifvas, att densamma
är afsedd för »Iduns skollofskoloni».
Alla inflytande bidrag redovisas i Idun.
Redaktionen.
Om sköldmör och Valkyrjor.
Enligt fornkällorna
af
A. U. Bååth.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
valkyrjemyt, sådan fornsångerna
den för oss, har sedan gifvit upp-
hof till den så poetiska framställningen af ett
nytt slag nordiska valkyrjor, hvilkas öden på
jorden länka sig till mänskliga hjältars — hjäl-
tar, som för dem äro kära. Deras väsen sy-
nes öfver hufvud likna de omtalade sköld-
mörnas.
Ja, de äro i grunden ej annat än sådana
sköldmör, som diktarens fantasi försett med
valkyrjornas yttre drag. Liksom dessa rida
de sina molnhästar; äfvenså förmå de göra
sig osynliga; men i öfrigt äro de blott och
bart djärfva kampkvinnor, som med vapen i
hand bistå sina hjältar eller ock själfva af dem
erhålla vapenhjälp.
De visa intet spår af samband med Odin
och Valhall.
Vi finna alltså, hurusom den en gång fär-
digdiktade valkyrjemyten nu i sin ordning
blifvit — om också blott i yttre måtto —
återförd på sköldmörna.
Valkyrjor af detta slag äro Svava och Sig-
run, som förekomma i den gamla Eddans hjälte-
sånger, och hvilkas väsen omgifves af all val-
kyrjepoesiens fina trolskhet, där de tänkas ila
hän öfver land och haf, omgifna af strålar
frän hjälmar och spjut, allt under det deras
tankar syssla med de hjältar, som de utkorat
till sina.
I Eddasången om Helge Hjörvardsson be-
rättas det, huru denne hjälte sitter tystlåten
på en hög. Då får han se nio valkyrjor rida
uppe öfver sig. Den yppersta af dem, Svava,
ropar ned till grubblaren på högen :
Sent skall du, Helge,
härlige kämpe,
råda för röda
ringarnes gull;
sent varda leende
länder dina,
sitter du mulen
och modlös blott!
Örnungar skria
arla i bo’t !
Därefter visar hon honom, hvar han skall
finna ett ypperligt svärd, med hvilket han kan
utföra bragder, »bland sköldklyfvare det bästa,
skimrande af guld». Hon beskrifver det så:
Ring finns i bjaltet,
djärfhet i klingan,
skräck för ägarn
i udden bor:
blodröd en orm
längs eggen sig ringlar ;
stjärten kring fästet
skimrar skarpt.
Med detta vapen utför Helge »fräjdade man-
nadäd»; och i alla hans strider skänker val-
kyrjan Svava honom sitt osynliga skydd. Det
framgår tydligt, att hon strax fattat tycke för
den tystlåtne furstesonen, som hon sålunda
eggat till mannadåd.
Då han en gång dräpt en ulfjätte Hate, får
han af dennes dotter veta, att hon natten förut
sökt ute på en fjärd att få med trolldom hans
skepp i sank, men då hade en rikt smyckad
mö frälst hans flotta; och ifrigt frågar Helge
med tydlig tanke på den valkyija, som visat
honom sin gunst:
Var det en, som frälste
furstens skepp,
eller foro de flera i följe?
Och jättemön svarar :
Tre gånger nio de voro,
men främst red dock en,
en mö under hjälmen
skinande hvit;
hästarne stampade,
från manarne stänkte
det liksom dagg
i djupa dalar.
Den »mörkhugade» jättemön förkunnar se-
dan, huru »den ljusa synen varit henne led».
Det var därför, hon låtit skeppen gå fria och
ostördt söka sig hamn.
Helge och hans valkyrja gifva hvarandra
kort därefter »trohetslöften», och, heter det,
»de älskade hvarandra högt».
En annan sköldmö med valkyrjedrag är
Sigrun i de sköna kvädena om Helge Hun-
dingsbane.
När denne Helge fällt konung Hunding,
hvilar han med sin här en afton inne i en
vik. Då kommer Sigrun »ridande luft och
haf» ; och under det samtal, som de bägge
föra från hästens rygg och från skeppets däck,
får Helge af mön veta, att hon osynlig följt
honom på hans äfventyr:
Sett har jag dig förr
på fagra långskepp,
då som stambo du stod
på blodsköljda stäfvar
och vågor kring skeppsbord
vaggande lekte.
När han sedan en gång, efter en strid,
lagt sig trött till ro under en klippbrant,
öfverraskas han af Sigrun. Hon faller honom
om halsen och kysser honom och berättar,
huru hon i hela härens åsyn därhemma hos
sin fader Högne blifvit fäst vid Högbrodd,
den konungason, som bedt om hennes hand,
men som hon ej ville äga.
Jag ville äga
en annan furste,
utropar hon. Hvarpå Helge svarar:
Min skall du varda,
mö du unga —
tro icke, ädla,
att feg jag är!
När sedan konung Helge fällt friaren, fått
Sigrun till maka och sist själf fallit för hen-
nes egen broders hand, Helges forne foster-
broder, då är det hon utslungar denna dämo-
niskt sköna förbannelse, som indirekt yppar
styrkan af den kärlek, hvarmed hon är fäst
vid sin Helge:
Dig skola alla
eder drabba,
som du min Helge
svurit en gång
både vid blixtens
blänkande strimma
och vid stenen
i strömmande bölja.
Stilla det skepp
må stånda, du styr,
om ock all medvind
hvinei därpå!
Den häst ej må springa,
som har dig i sadeln,
när fiendehop
du i hälarne har!
–––-Ej bite det svärd,
som i hand du svänger,
om icke det sjunger
dig själf en dödssång! •
Då vore Helge
rätt hämnad vorden,
om en varg du blefve
i villande skog
utan allt gods
och utan all gamman,
fastande -— när du
i lik ej slet!
Och därpå försjunker hon i det lyokliga
minnet af »den härlige» och uttalar sin djupa
längtan efter honom :
Aldrig jag sitter
vid Säfvafjällen
kväll eller morgon
munter i håg —
om icke fursten
åter för folket
strålar som fordom
på guldbetslad fåle!
Så hade Helge
med fruktäu slagit
fiender sina
och deras fränder,
som när villade getter
för vargarne rädas
och ängsliga fly
utför fjällets stalp.
Så var min Helge
förmer än hvar höfding,
som asken, den ädla,
är öfver allt törne,
som dristiga hjorten
med daggstänkta hornen
höjer sitt hufvud
öfver all djur,
så hornen glänsa
mot himlen själf! —
Till sist må vi betrakta det fagraste smyc-
ket i hela sägenkransen om denne Helge,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
