Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 14 april 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 115
gemensam egendom», och denna paragraf ur-
aktlåta ej kreditorerna att begagna sig af.
Hustrun å sin sida måste då söka göra
sina lagliga rättigheter gällande, men vanli-
gen ryggar hon tillbaka för att upptaga en
offentlig strid inför domstolen och låter hellre
»udda vara jämnt» som man säger. Och då
blir nyttan af boskillnaden just ej stor.
Redan länge ha många insett, huru otill-
fredsställande »giftermålsbalken» är trots la-
garne om förord och boskillnad, samt huru
nödvändigt det är att få den omarbetad, så
att den gifta kvinDan måtte få samma skydd
af lagen till person och egendom, som den
ogifta och mannen nu äga.
Ar efter år ha motioner blifvit inlämnade
till riksdagen, men rönt det ödet att hafva
blifvit afslagna.
Ar 1884 inlämnades af baron Stackelberg
en motion jämte ett utarbetadt förslag till
ändring af giftermålsbalken. Denna motion
remitterades till Lagutskottet, och pä dess
tillstyrkan afläto kamrarna sedan en skrif-
velse till regeringen med anhållan om för-
slag till ändringar af den n. v. »giftermåls-
balken».
Regeringen lämnade »Nya lagberedningen»
i uppdrog att utarbeta ett förslag, hvilket
dock, då det blef färdigt och framlagdt för
vederbörande, förkastades, och äfven »allmän-
heten» visade ringa sympatier för detsamma.
Då fick »Nya lagberedningen» i uppdrag
att i stället utarbeta ett förslag till »ändring
och förbättring af den nuvarande boskillnads-
lagen», som man nu ansåg vara fullt till-
räcklig för den gifta kvinnan, om hon ville
begagna sig af den. Men för dem, som ej
ha boskillnad, skulle förhållandet bli lika-
dant som förut, d. v. s. egendomsgemenska-
pen bibehållas.
Hurudant »Nya lagberedningens» för-
slag är, vet man ej ännu, men så länge man-
nens målsmansrätt öfver hustrun kvarstår
och egendomsgemenskapen bibehålle3 som re-
gel, motsatsen som undantag, kunna inga
smärre förändringar af »giftermålsbalken»
gifva den gifta kvinnan det skydd hon har
rätt att fordra.
Lektor Höjers m. fl. motion vid förra riks-
dagen afsåg att få målsmansrätten afskafjad
och egendomsgemenskapen upphäfd. Och den
i år af grefve Hamilton inlämnade motionen
afser att, med bibehållande af målsmans-
rätten, få 1 paragrafen 9 kap. af giftermåls-
balken omarbetad, så att hustrun utan vi-
dare skulle få rätt att råda öfver såväl den
egendom hon infört i boet eller som hon se-
dermera enskildt fått genom gåfva eller testa-
mente, som äfven öfver inkomsten af den-
samma.
Den i fjol af lektor Höjer m. fl., inläm-
nade motionen blef afslagen, grefve Hamil-
tons åter har ej ännu fått sitt öde afgjordt
af riksdagen.
I snart sagdt alla öfriga civiliserade länder
har den gifta kvinnan i rättsligt afseende, en
bättre ställning än i Sverige. Jag vill an-
föra några exempel för detta mitt påstående.
Den franska lagen ger makarne fullkom-
lig frihet att genom kontrakt före giftermålet
själfva bestämma egendomsförhållandena.
Den spanska lagen ger hustrun rätt att
genom förord förbehålla sig enskild egendom
med förvaltningsrätt. Om mannen förvaltar
hennes egendom, skall han delvis sätta bor-
gen för egendomen samt redovisa inför hust-
run för, huru han förvaltar densamma.
I Italien är som regel egendomsgemenska-
pen upphäfd.
Tysklands allmänna" lag jämte] Preussens
och Sachsens särskilda lagar medgifva fri
rätt att uppsätta äktenskapskontrakt såväl
före som under äktenskapet.
Österrikes lag har ingen gemensam egen-
dom.
I Ryssland finnes ingen egendorasgemenskap.
Och de nu senast i England antagna äk-
tenskapslagarne äro i detta hänseende de
bäst utarbetade af alla
Lagen kallas »The married Women’s Pro-
perty Act» och blef antagen 1882. Genom
denna lag erhöllo de engelska kvinnorna full
myndighet, med samma rättigheter och skyl-
digheter som männen förut ensamma innehaft.
Målet är sålunda vunnet för de engelska
kvinnorna, och den förening, som där verkat
för gift kvinnas äganderätt m. m., upplöstes
därför. Kvinnorna kunna med glädje och
stolthet erinra sig sitt långa och mödosamma
arbete, ty de själfva arbetade med outtröttlig
ifver för att erhålla en själfständig och fri
ställning äfven inom äktenskapet. Men också
blef resultatet glänsande.
Äfven i Norge är den gifta kvinnans ställ-
ning vida bättre än i Sverige. År 1888 an-
togs den lagen, att gift kvinna har samma
myndighet som den ogifta, egendomsgemen-
skapen bibehölls visserligen som regel, men
hustrun fick full rätt att ha »særeie» d. v.
s. enskild egendom.
Här hemma i Sverige ha kvinnorna själfva
ej omfattat sin egen sak med den ifver, som
fordras för att en gång nå målet. Och där-
för hör man ofta männen säga: »Hvad tjä-
nar det till att arbeta för kvinnorna, när de
själfva visa så litet intresse för sin egen sak »
Männen ha tyvär till en del rätt! Jag
skulle vilja framhålla, att kvinnorna borde
enas om att arbeta för afskaffandet af måls-
manskapet och egendomsgemenskapen med
ty åtföljande giftorätt och sedan söka få
engelska lagen till förebild. Hela den nuva-
rande »giftermålsbalken» skulle då strykas
och ersättas af en fullt tidsenlig äktenskaps-
lag i samma stil som den ypperliga engelska.
»Det är hälsosamt.»
Bostaden.
Det är hälsosamt och att tillråda att vid val af bo-
stad se till höga, ljusa rum.
Det är hälsosamt att ofta — om möjligt hvarannan
timme — vädra rummen. Frisk luft är vik-
tigare än föda.
Det är hälsosamt att sofva i föga eldade rum, då
elden endast drar ut syret.
Det är hälsosamt att sofva vid öppna fönster. (För
våra nordiska vintrar få emellertid vissa be-
gränsningar af dessa regler naturligtvis vidta-
gas.) Alla kompetenta bedömare ha för länge
sedan kommit till insikt om, att nattluften ofta
icke blott icke är sämre, utan vida bättre än
dagluften. Detta gäller i synnerhet industri-
städer. Drag måste naturligtvis undvikas.
Det är hälsosamt att ej låta rumstemperaturen öfver-
stiga 18° C. Naturligtvis syftas här på eldade
rum, då vi under högsommaren ofta ej förmå
reglera temperaturhöjden, men borde man då
söka se till att i boningshusen anbringa kyl-
apparater.
Det är hälsosamt att hålla bonings- och sofrum åt-
skilda.
Det är hälsosamt att hålla tokaksrök, matos och dy-
likt borta från sofrummen. Den friska luften
är under sömnen ännu viktigare för kroppen
än under dagen, ty just under sömnen ersättes
en stor del af det under dagen förbrukade sy-
ret. Särskildt gäller detta nervsystemets och
hjärnans syreförbrukning.
Det är hälsosamt att för tapeterna välja sådana fär-
ger, om hvilka man man med säkerhet vet, att
de ej innehålla gift. Särskildt må man vara
försiktig med gröna färger, emedan dessa ofta
innehålla arsenik.
Det är hälsosamt att i ett eldadt rum låta vatten
afdunsta. Luften blir härigenom mindre torr.
Det är hälsosamt att verkställa rummens sopning
och damning med våta trasor och ej med borste
eller fjädervippa. Genom de senare aflägsnas
och oskadliggöres icke dammet, utan upphvirf-
Ias i luften, där det på nytt kan börja sin in-
verkan på våra andedräktsorgan.
Det är hälsosamt att ofta och grundligt rengöra
boningsrummen. Benlighet är en mycket vik-
tig dietetisk dygd och absolut nödvändig för
att bibehålla en stark bälsa.
Det är hälsosamt att välja lätta och ljusa gardiner
i rummen. Människorna behöfva lika väl som
växterna solljus och luft.
Det är hälsosamt att om sommaren via godt väder
sofva i det fria. Hur välgörande den friska
luften verkar, ser man vid olika luftkuranstal-
ter, som betrakta sömnen i det fria som en
hufvudfaktor för hälsan.
Det är hälsosamt att taga solbad. Dessas läkekraft
— tyvärr ännu för föga skattad — skall sär-
skildt för blodfattiga vara rent af öfverraskande.
Vid nervåkommor verka de ej mindre gynn-
samt.
Brytning.
Skiss af Anna Knutson-
et var ej vid den tid, då löfvet faller,
blomman vissnar och dimman sveper
allt i si tt fuktgrå flor. Det var icke höst,
fast det ju onekligen skulle passat för stäm-
ningen. Det var vid den tid, då naturen firar
högtidsfest med ljus och blommor och bjuder
på en bägare af öfversvallande fröjd, beru-
sande för allt, som andas och lefver och har
sin varelse. Det var för att yttra sig kort
och prosaiskt en torsdagskväll i början af
juni.
Vi sutto i kaprifoliebersån, han och jag.
Han såg mer än vanligt uttråkad ut och
kunde inte finna på något annat att tala om
än literaturen: Sigurds sista bok . . . Och vi
hade icke träffats på en hel månad!
Åh, jag hade minsann annat att tänka på
än »Komministern i Kvisslinge»; jag var fast
besluten att säga det afgörande ordet och
låta bandet brista, det där bandet, som nu
tryckte honom så hårdt och lade så vanstäl-
lande veck på hans vackra panna.
Det där bandet, hvilket poeterna under-
stundom kalla för ett rosenband.
Men det föll sig inte så lätt att börja. Vi
hade varit förlofvade i fem år, och just nu
hade han fått en plats, så att han kunde
gifta sig. Jag nästan skämdes smått å hans
vägnar.
Jag hade funderat på att skicka honom
ringen i ett kortfattadt bref, men så öfvergaf
jag den tanken, ty jag kände, att nu i sista
ögonblicket måste jag tala ut, och han skulle
ärligt veta, att han inte fick ett brustet hjärta
i korgen.
»Hör du Klas,» sade jag således, då vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
