Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 14 april 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 I D U N 1893
sutto i kaprifoliedoften den vackra junikväl-
len, »nu bry vi oss icke om några roman-
hjältar vidare, jag har läst både boken och
rescensionerna ; nu tala vi om någonting som
är intressantare.»
»Och det vore?...» undrade han i trött
ton.
»Vi tala om oss själfva,» ifyllde jag lugnt.
»Oss själfva,» upprepade han och kastade
hufvudet tillbaka med ett litet klanglöst skratt;
»det var ett bra utslitet ämne.»
»Gud ske lof, att vi inte äro gifta,» tänkte
iag, »gudskelof att det kan bli slut utan för
många ceremonier. »
Men han var inte tankeläsare, han gaf mig
en nästan medlidsam blick, då han sade:
»Nå grip då in i det intressanta ämnet;
hvilken af oss två är mest värd att tala ora,
tror du; hvilken skall vara nummer ett?»
»Där skall hvarken finnas nummer ett el-
ler nummer två,» svarade jag utan omsvep,
»vi skola göra gemensam sak. Jag försäk-
rar dig, Klas, att jag talar lika mycket i ditt
som i mitt intresse, då jag nu allvarligt sä-
ger: låtom oss skiljas!»
Öfverraskningen gjorde honom orörlig för
några minuter, sedan började han nervöst
borsta några osynliga dammkorn från rock-
ärmen.
»Är det verkligen din mening att upplösa
vår förbindelse,» frågade han med en ton,
som icke längre släpade på lifsledan, utan
var ödmjukt förlägen som en afbasad skol-
pojkes; »jag förstår dig inte riktigt, jag ...»
»Inte trodde jag annars, att jag uttryckte
mig så otydligt,» fortfor jag bestämdt. »Jo, det
är verkligen min mening att upplösa vår
förbindelse, och här har du ringen.»
Och utan vidare resonnemang vred jag af
mig den gyllene bojan och lade den midt
framför honom på stenbordet. »Se så, nu
slipper du att gå som en martyr längre, me-
dan man hviskar bakom dig: ’Stackare, han
har tröttnat, det syns nog, men han slår inte
upp, ty han är en så genomhederlig karl’.»
Det var fult sagdt. Jag kunde mycket
väl ha varit sann, utan att vara bitter. Men
jag talar nu om alltsamman, som det är,
och sitter ej och förgyller upp mig själf.
»Hederlig karl,» utbrast han stucken och
befattade sig ej längre med de osynliga damm-
kornen. »Hvad i all världen har jag nu gjort,
efter jag skall behandlas så?»
»Hvad du har gjort! Åh, du har ingen-
ting gjort, som är- att tala om .. . Det är
bara jag, jag som har älskat — en annan.»
Jag uttalade orden med skarp tonvikt.
Han hade suttit och lekt med ringen, men
nu släppte han den, så att den rullade in
bland de slingrande kaprifolierna.
»Ja, bry dig inte om att söka den nu,»
sade jag, »du hittar den nog sedan; låt oss
nu få slut på det här. Du hörde ju mina
ord ? »
»Ja, du sade, att du älskade en annan.»
»Alldeles riktigt. Han påminde mycket
om dig, han hade ditt regelbundna ansikte,
ditt buckliga hår, dina bruna ögon, din ståt-
liga figur, ditt eleganta umgängesskick. Men
för resten får jag säga, att han var dig bra
olika.»
»Tackar mjukast,» sade han och bet sig i
mustaschen.
»Nej, låtom oss ej ta saken så, » utbrast
jag, samlande all min styrka i en god före-
sats. »Vi skiljas som tvänne ärliga männi-
skor, som säga hvarandra : hvarför, utan att
peppra in ordet, så att det bränner oss själfva
på tungan. Jag säger uppriktigt utan groll:
jag kommer ej att sörja öfver skiljsmessan,
jag kommer ej att sakna dig, ej att begråta
dig, du blir inte som död för mig. Nej, du
blir såsom en, den där aldrig funnits till.
Märk än engång: jag älskade dig ej sådan
du är, utan sådan jag trodde dig vara.»
Han satt och såg ned med rynkade ögon-
bryn och ett misslyckadt försök att se iro-
nisk ut. »Hvarför skall jag vara fullkom-
lig, jag mer än alla andra, » kom det slut-
ligen i låg, misslynt ton.
Situationens skiftning slog mig. Hans
sinne, nyss så svällande af galla och öfver-
mod, tycktes plötsligt ha sjunkit ihop och
famla efter en lam ursäkt. Jag har en stark
dragning till det humoristiska, jag kände det
i mungiporna, hur allvarligt än orden föllo.
»Nå ja, jag fordrade kanske för mycket,
men så trodde jag ju, att vår kärlek var en
upphöjd kraft, som skulle ledsaga oss genom
lifvet och småningom lyfta oss uppåt. Jag
trodde, att den hade något af oförgänglighet
hos sig, och så var den intet annat än en
sländ-dröm, som varade för en dag.»
«Du är romaneska,» mumlade han »det
kan icke vara detsamma i lifvet som i böc-
kerna ...»
»Jag är inte romanesk,» svarade jag, »jag
ser dig ej genom något rosenskimmer, men
jag ser i dig heller inte någon svart bof.
Du är bara feg och har svårt för alt tala
rent språk. Klas, du har ju sagt mig det
hundra gånger i förtäckta ord!»
»Hvad har jag sagt?»
»Att du har tröttnat. Det är ju ofta fal-
let med de långa förlofningarna. På patri-
arkernas tid betydde sju år detsamma som
några få dagar, men vi lefva i en annan tid.
Vi se hvad fem år åstadkommit: söndring i
stället för förening, tillbakagång i stället för
framsteg. Jag vet, att det finnes en kärlek,
en stor, sann känsla, kring hvilken tidens
olika skiften sluta sig stärkande och stöd-
jande likt årsringarne kring stammen, men
jag vet äfven, att det finns en annan, som
så småningom mister lifsmärgen och tynar
bort. Vår kärlek hörde till den sista sorten j
— kan du neka till det?»
Han teg, moi teg. Jag hade velat tala
ut. Ja, jag fick minsann tala!
»Jag medger, att du är i en tråkig klämma.
Du vill inte segla in i den äktenskapliga ham-
nen, men ej heller utsätta dig för en storm
af klander. Storm — hvilket kraftuttryck,
hvilken öfverdrift i uppfattningen! Anse det
för hvad det är, en tillfällig störtskur, några
förbisnuddande hagelkorn. Hvad gör det, om
de prata litet mer än vanligt om oss här i
Kråkvinkel. Det blir snart något annat.»
»Jag har verkligen inte velat ge anledning
till prat,» sade han och såg envist ned. »Jag
har verkligen velat handla som en hederlig
man.»
»Hederlig man,» repeterade jag förargad,
»se där fick jag mina ord igen. År det he-
derligt att gå i brudstol som en offerbock,
hederligt att stå och gäckas med Gud och
lofva det man aldrig kan och kanske icke
engång vill hålla, hederligt att förbittra en
annan människas lif, ty hvad blefve lifvet
för mig, om jag nu inte tänker på dig?...»
»Hvarför skulle det inte kunna bli bra?»
»Bra, — åh, att du inte känner mig bättre.
Jag vet, att det finnes kvinnor, som kunna
haka sig fast vid en man, som tröttnat vid
dem, kvinnor som kunna pocka på härden,
fast elden är utbrunnen, kunna fasa för att
gamla flickor, men däremot icke för att bli
olyckliga hustrur. Jag hör inte till dem.»
»Jag är i sanning öfverraskad,» mumlade
han och vred långsamt af sig ringen. »Du
har verkligen rätt: jag känner dig inte.»
Nej. Han tyckte väl, att jag borde sucka
och snyfta och anklaga mig själf för bri-
stande förmåga att bibehålla en ädel mans
kärlek. Jag skulle vara en hängsjuk ranka,
fåfängt klängande efter tröst, ett bräckligt
käril, flödande öfver af gråt och öm saknad.
Nej, jag tackar, jag kände mig vara fullt ut
lika god människa som han.
(Forts. o. slnt i nästa n:r.)
Resultatet af Iduns
”Chicagotäfling.”
Efter ett omsorgsfullt och synnerligen
mödosamt granskande af de tusentals in-
sända täflmgslistorna med svenska ord, bil-
dade af de tio bokstäfverna i ordet foster-
land, har nu redaktionen i förening med
-prisnämnden, rektor K. E. Palmgren och
redaktör Emit Hammarlund, på grundlig
och samvetsgrann pröfning fällt sitt ut-
slag. Vid granskningsarbetet ha vi haft
förmånen att såsom språklig auktoritet i
tveksamma fall få hänvända oss till lektor
N. Linder.
Det utfästa och hos notarius publicus
deponerade priset:
Ett tusen två hundra (1200) kronor för
en resa fram och åter till
Chicagoutställningen
har enhälligt tilldelats
fröken Stina Bengtsson, Stockholm,
Vallhallauägen n:r 93,
hvilkens insända lista ursprungligen upp-
tog 17,034 ord, af hvilka vid gransknin-
gen godkänts
omkring 15,000 ord.
Så fort den omfångsrika segerlistan hun-
nit uppsättas, korrekturläsas och tryckas,
kommer densamma att som bilaga åtfölja
Idun till samtliga uåra abonnenter.
Pristagarinnan äger nu oförtöfvadt att
hos redaktionen utfå fullmakt för att hos
notarius publicus lyfta beloppet, och blir
det beroende af hennes beslut att besöka
eller icke besöka världsutställningen, huru-
vida ytterligare fyra pris à 100 kronor
hvartdera komma att utdelas.
Stockholm den 9 april 1893.
Redaktionen af Idun.
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
