Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 28 april 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 I DU N 1893
Ollis nya kläder.
’!lylï:an det me3t förtrollande pä jorden,»
sade fröken Astrid; det var Olli hon
menade, och Olli var tre år gammal, glad
och skygg som en liten otämd fågelunge och
fast som en bronsstaty, med sin mammas
blyga min, när någon såg på honom, och litet
af sin pappas Mulla artistuppsyn, när han
var för sig själf. Det var inte dumt för en
målare att rå om Olli, och fröken Astrid hade
fått öga på honom, när han stod inne bland
blåklint och vallmostänglar på den soliga
åkerrenen, som hans pappa var i färd med
att taga skizzer af. Det hade icke behöfts
mer än denna glimt af hans gula lockhufvud,
för att hon skulle bli ohjälpligt betagen i
honom, och så fort hon sedan såg skymten af
den blårandiga blusen, var hon färdig att
sätta efter honom, tills Olli räddade sig på
det fridlysta område, som öppnade sig för
honom bakom den rankiga grinden till den
lilla trädgårdstäppan, där ett stort stånd sol-
rosor blommade till fröjd för pappa och en
säng med grönsaker gjorde mamma bekymmer.
Men när hon en vacker dag fått fatt i honom
midt för den röda grinden och afskurit hvarje
möjlighet till flykt, gaf hon sig god tid att
lägga sin beundran i dagen och nypa honom
i bronskinden och köra fingrarne igenom lock-
håret och säga honom, att han var den här-
ligaste unge, som gick i två skor. Olli stod
mycket allvarsam och mycket oberörd, tills
hon fick den goda ingifvelsen att fråga honom,
om de skulle dansa, och han sade: »Ja.»
Men att ta’ Olli om handlederna och svänga
honom rundt, det var detsamma som att få
se honom le; tänderna lyste bakom de små
läpparna som hvita kärnor inne i en liten
frisk röd frukt, och det kom en grop midt i
den lilla bronshakan. Olli sjöng, och Olli
stampade takten med ett sådant eftertryck,
att hans små fasta knän spände ut hälen på
strumporna och två knappar, som måtte ha
suttit mycket lös, dansade ur tröjan. «Mer,
tant, mer, » bad han ; han kunde inte stanna,
den lilla strupen var så full med sång, som
om den suttit i en fågelhals, och det for så
mycket danslust ner i fotterna. »Olli,» kal-
lade en röst inifrån den lilla röda stugan,
men när ingen Olli kom, visade sig en lång
slank kvinnofigur i dörröppningen och försvann
igen efter ett ögonblick. »Olli,» lät det
återigen denna gång inifrån förstugan, »det
är middag, Olli.» Det var ingen annan råd
än att tant Astrid fick dansa fram till dörren
med honom, och så kom det sig, att hon fick
göra bekanskap med den tafattaste och mest
förtjusande kvinna hon någonsin sett. Ollis
mamma behöfde ingenting säga, hon behöfde
bara bli röd öfver det smala, hvita ansiktet
och se upp med de blyga ögonen för att
vinna Astrid.
»Nej, sannerligen om jag förtänker honom,
att han tog henne,» sade hon för sig själf,
när hon vändt ryggen åt den röda stugan;
— det var ingen hemlighet i den lilla villa-
kolonien, där hon bodde, att artisten Bäck
gift sig med en modell, och det fanns godt om
folk, som beklagade honom. Olli gick ju
som en trasvarg med stora hål på armbågen,
och de där blårandiga kläderna — det fanns
väl inte en människa, som kunde påminna
sig att ha sett dem rena. Men en dag
kommo de i såplut; fröken Astrid kunde inte
låta bli att stanna framför den röda grinden,
då hon såg Ollis mamma stå böjd öfver tvätt-
bunken, medan Ollis pappa satt och målade
under artistparasollet och Olli själf låg längst
borta i ett hörn af den soliga trädgårdstäp-
pan och öste sin systers förkläde fullt af
sand.
»Olli, jag känner inte igen dig. Skall du
inte komma och hälsa på tant?»
«Ah — fröken — han ser så ut så . . .»
Ollis mamma rodnade och strök håret ur
pannan med en tafatt rörelse af den bara,
hvita armen . . . »Jag visste inte, hvad jag
skulle sätta på honom. Han får ha en af
Jeannes kjolar, medan jag tvättar ... de
här ...» Det var något så ljufligt öfver
henne som hon stod där, ljus och blyg, med
ett hvitt stycke tyg knutet öfver håret och
dessa förlägna mjuka rörelser, att fröken
Astrid kunde tagit henne i famn, men i stäl-
lett kastade hon sig på knä framför Olli och
höll honom rakt ut framför sig: Han var ju
härlig — härlig. Hvilken förlust för könet,
att han inte blef född att gå i kjol. Var
det roligt att vara flicka, säg Olli?
Han såg allvarsamt på henne: »Olli är
en gosse, för mamma sa’ det. Olli har byxor,
som ä’ i tvätten.»
»Han menar, det är bara en tidsfråga, när
han blir insatt i sina naturliga rättigheter,»
skrattade hans far och drog sin son i kjolen:
»Kom hit får jag titta på dig. Han är må-
lerisk, hvad, pysen?«
»Härlig,» sade fröken Astrid ännu en gång,
litet frånvarande. Hon hvälfde en stor plan
i sitt stilla sinne: hon tänkte sy kläder åt
Olli. Och som hon var en ung dam, som
inte brukade tveka så särdeles länge, innan
hon satte sina idéer i verket, så gick hon
direkt att skaffa sig mönster — icke hos
sin gifta syster: hon hade bara en flicka
— utan hos doktorinnan Rönning, som hade
fem pojkar och var husmor ända ut i finger-
spetsarna. Astrid visste aldrig, hvad hon
skulle säga doktorinnan; nu var det i den
lyckliga känslan af att hon ändtligen hade
ett förnuftigt ord att komma med som hon
bad att få låna lille Svens sjömanskostym.
Svens sjömanskostym?
Ja. Hon tyckte det var en så utmärkt
modell, och hon ämnade sy kläder åt lille
Olli.
Nå, det kunde då behöfvas, det var synd
och skam, så modern lät honom gå, men
hvad kunde man begära af en människa,
som inte gjort annat än suttit modell i hela
sitt lif.
Åh, hon var så praktisk, vet doktorinnan,
hon tvättade och hon lagade maten, och med
allt detta var hon en lefvande dikt. Hon
kunde inte sätta en gryta på elden, utan att
det blef poetiskt, så förtjusande var hon bara
hon rörde sig. Och pojken var lik henne,
det var därför Astrid tyckte så mycket om
honom. Hon var inte hälften så svag för
sin systerdotter. Blomman af de barnsliga
dygderna: småförnuftigheten och det rena för-
klädet och sparbössan var något, som i all-
mänhet lämnade henne kall.
Hon var inte väl färdig med doktorinnan,
förrän hon gick hem och anföll sin mamma:
den där gamla regnkappan, som hängde till
ingen nytta i garderoben, den ville hon ha.
Hon skulle sy något. Åhja, detta var ingen-
ting för Elisabeth att lägga sig i — Elisa-
beth var den gifta systern — Astrid kunde
så innerligt väl reda sig på egen hand. lügen
fick komma i närheten af henne eller så myc-
ket som se åt hvad hon gjorde. Hon låg
öfver matsalsbordet som en stor ljusröd manet
och mätte och beräknade. Så tog hon till
saxen med en djärfhet, som riktigt gjorde godt.
Hon var inte så dum, som de trodde där-
hemma, både mamma och Elisabeth. Vänta
— de skulle bara få se.
Hvad i all världen var det för ett filan-
tropiskt ryck, som kommit öfver Astrid? Hen-
nes båda bröder ställde sig på hvar sin sida
om henne, men hon såg inte åt någon af
dem. Filantropiskt ryck! Hon förstod sig
icke mer på filantropi än på att blåsa kla-
rinett. Det var då r.ågot hon sett sig led
på — folk, som trodde de gjort en sådan
välgärning, när de stickat ett halft dussin
strumpor åt några barnungar, och dessa stac-
kare, som skulle tacka och tacka . . .
Hon sydde för sin egen hjärtans glädjes
skull, hon, Astrid. De här kläderna, det var
det enda roliga i lifvet; det gick icke två
minuter, utan att hon bredde ut dem på
bordet eller höll upp dem i luften ooh be-
undrade dem. Det var icke ett snitt på dem,
som hon icke svärmade för, icke ett styng,
som hon icke älskade. Det var den kvinnliga
husflitens apoteos, den djärfva företagsamhe-
tens segerpalm och först och sist en kärleks-
förklaring till Olli och Ollis mamma.
»Här ä’ de,» sade hon strålande, när hon
stod innanför den röda grinden med sitt
verk —» hans kläder, som han får af mig.»
»Kära fröken — det är alldeles för mycket.
Olli kom nu skall du profva.»
Olli stod midt på gången, ljuslockig och
storögd — som stöpt inne i sin lilla slitna
tröja; den solbrända handen höll hårdt i ett
snöre, som han bundit om benet på ruinen
af en trähäst.
»Olli, kom! Ser du, hvad du får af tant,
Olli!» Astrid höll byxorna i den ena han
den och blusen i den andra; det sken af
henne: »Nu skall Olli ta’ dem på sig, och
så skall Olli säga: tack snälla tant för att
tant sytt så vacka kläder.»
»Ja, det skall Olli säga. Olli skall tacka
tanten riktigt vackert.» Hans mamma böjde
sig ned öfver honom och drog upp hans små
solkiga strumpor: rodnaden steg henne upp
i pannan, och den stora tuDga ljusa hårknu-
ten lossnade och gled litet åt sidau. Tant
tog henne om hufvudet med båda händerna
och sade henne, hur söt hon var, och så
hjälptes de åt med Olli. »Fru Bäck — nej,
se bara så de sitta på honom. De här klä-
derna, det är det första riktiga jag sytt i
hela mitt lif. Jag har klippt dem och tagit
hvartenda styng på dem . . . Säg nu, om jag
inte är skicklig!»
Det var en entusiasm, som nästan smit-
tade den blyga artistfrun : »Jo visst — visst är
fröken Astrid skicklig. Om jag bara kunde
sy så där bra ändå, så skulle jag vara så
lycklig.» Herr Bäck skulle fram och se på
kläderna, och han skulle beundra dem; tant
gaf sig icke med mindre, än hon fått beröm
af själfve skräddaren, som rådde om stugan,
och så tog hon Olli med sig; hon skulle visa
honom för »dem därnere», familjerna i villa-
kolonien. Olli följde, lydig och en smula
bortkommen. Tant sköt honom in på föräl-
drarnes veranda: »Här är han i sina nya
kläder,» sade hon. Pappa tittade på honom,
och mamma vände honom åt alla sidor: det
måste hon då säga, att hennes flicka hade
hedrat sig. Hade Olli nu tackat den snälla
tanten? Riktigt vackert? Var det säkert
det? Stackars unge — han hade väl aldrig
varit så snygg förr?
»Olli har en ren skjorta på, som Olli fått
af mamma, för Olli skulle vara fin,» sade
han.
Alla de stora människorna skrattade. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
