Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 28 april 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN 133
såg på dem med skumma förnärmade barna-
ögon, och så lyfte tant Astrid honom från
golfvet och bar honom uppför trappan: hon
skulle gå och förkrossa Elisabeth. »Du,»
ropade hon redan i dörren, »här skall du fä
se honom i hans nya kläder, som han har
fått af mig!»
Nej, kom han i sina nya kläder! Fru
Elisabeth synade honom mycket noga; hennes
lilla dotter stod och höll henne i kjolen och
upprepade som ett lydigt eko: »Det är hans
kläder, som han har fått af tant.»
»Det är ju riktigt din gosse, Astrid. Har
du en gång börjat, så får du väl göra honom
snygg från topp till tå —»
Olli stod och såg ned åt sig: »Strumporna
ä’ Ollis, och skorna ä’ Ollis, och Olli ä’ mam-
mas gosse, för mamma sa’ det.»
»Vill du inte alls vara tants gosse, säg
Olli?» frågade Astrid med ögonen på blusen;
han traskade före henne, hon kom långsamt
efter — nu skulle han visas för jungfrurna
nere i köket. Kokerskan slog ihop händerna,
och husjungfrun lyfte honom upp på bordet.
»Åh, så vackra kläder!»
»Har Olli tackat?»
»Det skall Olli göra.»
Treåringen såg rådvill från den ena till
den andra och så ned på sin blus: »Tack,
snäl ... la kläder . . . Olli vet inte!» utbrast
han och satte sina små knutna händer för
ögonen, ond på de andra och ond på sig
själf.
Var han inte det vackraste på jorden?
Astrid kysste de små knytnäfvarne och tog
dem sakta bort från ögonen. Nu skulle
Olli vara snäll och rar, så skulle de gå bort
och visa sig för tant Rönning, som bodde i
det där stora gula huset med lille Sven.
Men Olli stannade midt i backen och såg
på tant: »Olli har varit snäll,» sade han ur
djupet af sitt uttröttade lilla hjärta. »Olli
kan inte tacka mera — — — och Olli vill
aldrig ha några kläder af tanten mer.»
Jane Gernandt,
En kvinnogåfva oeh ett kungataek.
§
dessa dagar, då öfver hela vårt land en
stark nationel strömning till försvarets
förmån går fram och hög som låg täfla om
offren för fäderneslandets sak, kan det iu
vara af intresse att erinra, huru svenska kvin-
nors hjärtelag fordomtima varit detsamma.
Under krigsåret 1790 skänkte så t. ex. kvin-
norna i den då ännu svefiska staden Åbo
till flottans förstärkning en fullt utrustad
loggert med 16 kanoner och 50 mans be-
sättning. I anledning häraf aflät konung
Gustaf III följande skrifvelse till landshöf-
ding von Glan :
Gustaf med Guds nåde etc.
Vi hafva i dag erhållit Eder underdåniga skrif-
velse af den 10 innevarande, hvaruti I lämnen
Oss/underrättelse om det tillbud af en loggert,
dragande sexton kanoner och 50 mans besättning,
som fruntimmerna i Abo af ofrälse stånden gjort
till Vår och rikets tjänst, och hvilken redan skall
vara i fullkomligen färdigt stånd samt afseglad
till Vår örlogsflotta, som under Vår kärälskeliga
Herr Broders, Hans Kongl. Höghet Hertigens af
Södermanland befäl, kryssar i Finska viken.
Uti en tidpunkt då fäderneslandet varit omgif-
vet af de största faror, och då en och samma
anda af sann och upplyst patriotism synes hafva
uppeldat alla stånd och klasser af nationen, hafva
Vi sett de mest utmärkta prof på de ädlaste
tänkesätt; men det var förbehållet åt ofrälse frun
timmerna i Åbo att gifva första exemplet af en
medborgerlighet, hvilken man ej är van att alltid
finna inom deras kön, men som, då den fram-
Pristagarinnan i Iduns »Chieagotäfling»,
fröken Stina Bengtsson.
Ja, så han I då henne här, ärade läsarin-
Dor, den mycket omtalade och afundade unga
damen, som slagit Eder alla — och de »otäcka
herrarne» med — i den stora fosterlandstäf-
lingen och som första segervinnerska afgått
med högsta priset! Allt sedan hennes namn
offentliggjordes i Idun, ha vi dagligen be-
stormats med böner, muntliga som skriftliga,
på prosa och vers, att bringa hennes bild.
Själfva ha vi mer än gärna gått till mötes
— och äfven fröken Bengtsson har till sist
fått lof att låta sina blygsamma betänklig-
heter ge vika inför så mycket vänligt in-
tresse.
Fröken Bengtsson är en intagande ung
dam, och hennes person ger omedelbart ett
lifligt intryck af den vakna intelligens, hvarom
hennes »fosterlandslista» äfven vittnar. Alla
personalia har hon undanbedt sig — ty hon
»har ju alls intet märkvärdigt gjort» — och
vi få därför hörsamlingen inskränka oss till
de korta upplysningar, som för öfrigt redan
utsilat genom den dagliga pressen, att hon är
skånska till börden, från »Klippan», att hen-
nes far är postiljon, och att hon fått en myc-
ket vårdad uppfostran, hvars frukter hon nu
tillgodogör för de unga elever, hon har under
sin vård som guvernant i en officersfamilj i
hufvudstaden.
ställes till efterföljd genom deras efterdömen, vin
ner på en gång både mera behag och styrka. Vi
uppdraga Eder att förklara dessa fruntimmer Vårt
utmärkt nådiga välbehag öfver det offentliga be-
vis af medborgerlighet de ådagalagt vid detta till-
fälle, och som varit Oss så mycket mera behagligt
att erfara, som Vi fått underrättelsen därom kort
efter att hafva vunnit en fullkomlig och ärorik
seger öfver en stor del af fiendens skärgårdsflotta
på redden af Fredrikshamn. I ett land där frun-
timmer gifvas, som äro upplifvade af sådana tän-
kesätt, är den ära krigsmannen förvärfvar på stri-
dens fält dubbelt kostbar, ty han är säker att
vinna uppmuntran och bifall af det kön, som är
skapadt att belöna honom. Vi hafva orsak att
fägna Oss öfver att regera ett folk, hvaribland det
ej är sällsynt att finna exempel af upplysning och
patriotism, som skulle hafva hedrat de ädlaste af
forntidens nationer. Vi befalla Eder Gud allsmäk-
tig etc.
Amphion till ankars vid Svensksund den 20
Maij 1790.
GUSTAF.
J. A. Ehrenströni.
m*>
Våren i sjukrummet.
ä
ndtligen börjar det dock se ut, som om äfven
denna vinter skulle få en ända. Bistert
har det varit, men desto härligare skall det nog
bli, när våren på allvar gör sitt intåg och släpper
bäckarna lös, lockar skogens fåglar till jublande
sång, kläder hassel och björk i en ung, frisk
grönska och ängen i doftande blomsterskrud. Hvad
lifvet ändå är skönt.
Men den stackars sjuklingen, som ligger instängd
i sitt rum och ej får följa med ut i skog och
mark och njuta af allt detta, dubbelt tunga bli för
honom då saknaden och längtan. Solen skiner
så varmt in genom hans fönster och talar om
för honom, att därute är det vår och lif och lust,
men hur det växer och blommar och sorlar och
sjunger, det får han blott veta genom hörsagor
och en eller annan grön kvist eller blomsterbu-
kett, som bans anhöriga och vänner ha med sig,
då de komma hem med rosiga kinder och glän-
sande ögon från sin tur ut i backarna och hagen.
Och dock är det så lätt att ta hem litet väx-
ande, lefvande, verklig natur, äfven för honom att
se på. Det blir ju blott en liten miniatyrbild,
men det blir dock en bit vår, som skall glädja
honom kanske nästan lika mycket som en pro-
menad i det fria gläder dem, som äga hälsa och
styrka att njuta af en sådan.
Se här, hur det skall göras!
Tag med dig några vänner och ett par rymliga
korgar samt en liten botanistspade eller dylikt
och gå ut en vacker dag i närmaste hage. Låt
också din bror följa med, om han är något mera
hemma i botaniken än du själf och kanske kan
säga dig, hvar du säkrast har att söka de lämp-
ligaste växterna. Och så se dig omkring baral
Snart finner du några sippor, både blå och hvita,
vårlök (Gagea), konvaljer, den myskdoftande
Adoxa, den lilla »vårälsklingen» Draba, violer,
kattfötter, korskål (Ficaria), stenbräckan (Saxifraga),
harsyra (Oxalis), små Sedum-tufvor, jordrefva
(Glechoma) och annat smått, som kan passa.
Större växter är icke skäl att bry sig om, då de
väl i och för sig kunna vara vackra, men dock
störa harmonien i det som komma skall. Vågar
du dig ner åt kärret, så finner du kanske »gull-
pudran» (Chrysosplenium), Drosera och annat
smått och godt. Sök så upp i någon skogsbacke
Luzula (en gräsart med stora bladrosetter), små
starrarter och dylikt grönt samt bland stenar och
vid klippor någon liten ormbunke, helst den vackra
Cystopteris. Alla dessa växter upptagas med en
lagom jordklimp, så att rötterna icke rubbas eller
skadas, och lassas i korgarna. Det blir nog en
tung börda, om man skall ha alltsammans, men
det behöfver icke tagas på en gång. Du kan ta
hem dem och lägga i förråd, om du så vill. På
hemvägen söker du upp litet växande mossa på
stenar och på marken, men det får icke vara så-
dan där tjock och yfvig skogsmossa, utan de
mindre sorter, som knappt äro en tum höga, och
som ligga i tunna skifvor, hvilka lätt lossna från
stenarne. Dessa skifvor dragas loss i större bitar
och läggas så, att de ej smutsas med jord.
När ni så äro hemma med er skörd, så letar du
rätt på några grunda lådor eller korgar, skaffar
litet lös jord och börjar plantera. Ingen ordning,
endast smak! Man stoppar ned tufvorna om
hvartannat, fyller mellanrummen med jord och
ser till, att de komma någorlunda i jämnhöjd.
Kan du få tag i några vackra stenskärfvor, kan
du sticka dem emellan här och där bland orm-
bunkarna och gräsen. Planteringen göres för öf-
rigt så, att jordytan icke når upp till korgens el
1er lådans kant, ty nu, sedan den är färdig, skall
den fina mossan läggas på öfverallt, där jorden
är synlig. Mosskifvorna styckas i småbitar, som
passa att lägga mellan växterna och stenskärfvorna,
och så har man den allra vackraste matta, som
skiftar i det finaste grönt, gult och rödt.
Nu kan man gå in och bjuda sjuklingen på
»våren».
Den är nog icke af lång varaktighet, en sådan
plantering; högst ett par veckor håller den sig
vacker, men om ett par veckor kan du göra en ny.
Det är en fördel med dylika »konstföremål», att
de aldrig bli gamla. Så länge man har dem, så
tycker man om dem, och när man får en ny, så
tycker man också om den, så länge den varar,
och saknar den, sedan den förvissnat. Jag undrar
om detsamma kan sägas om något annat glädje-
ämne. En tafla, som man är så förtjust i, när
man får den, att man »aldrig kan se sig mätt på
den», den tittar man icke åt på åratal, sedan den
väl fått sin plats på väggen och fått hänga där
en vederbörlig tid, sutte den också midt för ens
näsa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
