Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 28 april 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 1 DU N 1893
Med något större omkostnader och litet mer
besvär kan man åstadkomma någonting ännu mer
storartadt, t. ex. en hel skogsbacke med en insjö.
Denna bör ha sin plats framför ett ledigt fönster.
Man låter förfärdiga en låda af trä, upptagande
hela fönstrets bredd. Framsidan, d. v. s. den mot
fönstret ställda sidan, göres 10 cm. hög, baksidan
20 cm. Bottnen bör göras sluttande åt midten,
så att det vid vattningen afrinnande vattnet kan
uppsamlas i en därunder anbragt bleckränna.
»Sjön» bildas af en vattentät låda af galvaniserad
zinkplåt, 15 cm hög, 60 cm lång och 25 cm bred;
ena långsidan göres af glas, och en öppning af
motsvarande storlek göres i baksidan på den stora
trälådan. Då emellertid sjöarna i naturen sällan
ha en fullt regelbunden fyrkantig form, låter man
förfärdiga ett tunnt trälock, passande till zinklå-
dan, och i detta lock utskäres en öppning af ore-
gelbunden form efter behag, så att »stränderna»
få en tilltalande gestaltning. Zinklådan inredes
nu till ett akvarium med botten af lera och grus,
stenar, vattenväxter, fiskar, vattenödlor, snäckor,
skalbaggar. Vill man ha noggrannare besked
om, hur ett sådant akvarium skall bildas och
skötas, kan man väl i närmaste bokhandel finna
någon handbok i ämnet. Akvariet inpassas sedan
framför den i trälådan gjorda öppningen, genom
hvilken man har en fri och tilltalande utsikt öfver
lifvet därnere i vattnets värld. Sedan sker plan-
teringen i (Jen stora lådan efter samma grunder
som förut angifvits för de mindre »naturparkerna»
i korg eller låda. Sjöstränderna kunna lämpligen
bildas med klippor och mossa, och för öfrigt an-
bringas på passande ställen stenar och stubbar.
En och annan enbuske och björk eller gran hör
naturligtvis också till, men då det vore svårt att
finna rotade exemplar af tjänlig storlek, kan man
godt sticka ned afskurna toppar och grenar. De
hålla sig nog friska, så länge blomningen varar hos
blomsterväxterna, och kunna för öfrigt när som
helst ersättas med nya. En sandad gångstig, le-
dande genom anläggningen, kan förhöja effekten.
Tänkom oss ytterligare en större fågelbur, byggd
öfver det hela, och dess vackra innevånare jub-
lande sin vår, så hade vi ju hela naturen inflyt-
tad i boniogsrummet till lust och glädje för både
frisk och sjuk. Tyvärr veta dock fåglarne alltför
snart att gifva den inbjudande gräs- eller moss-
mattan och de späda blomstren ett nästan för
naturligt utseende. Det är nog tryggare att hålla
dem på vederbörligt afstånd.
Hvad man äter i Spanien.
För Idun af C. H. E. R—y.
S
å man efter en längre vistelse i utlan-
det återvänder till Sverige, frapperas
man ovillkorligen af mångt och mycket här
hemma, som man förr aldrig märkt. Den
som t ex. återvänder till Sverige direkt från
Spanien, kan ej undgå att förvåna sig öfver
den både kraftiga och smakliga svenska ma-
ten och beundra den skicklighet, hvarmed de
svenska matmödrarna sntingen själfva laga
eller också öfvervaka och leda dess tillred-
ning. Sverige är ju liksom Spanien ett fat-
tigt land, och förhållandena i de båda län-
derna likna hvarandra i flere afseenden än
man skulle tro, men huru ojämförligt öfver-
lägsen den spanska framstår ej den svenska
matmodern, då man ser, hur hon genom in-
sikt och praktisk duglighet gör så mycket
af de små resurser, som bjudas här uppe i
vår kalla nord.
Kanske kunde det intressera Iduns läsa-
rinnor att höra litet i detalj om lefnadssättet
i Spanien och om den spanska kokkonsten,
ja, det kunde kanske inte heller skada att
få höra, hur måttligt, rent af tarfligt man
lefver i detta land, i många afseenden lika
fattigt, om ej fattigare, än vårt eget. Säkert
är, att skillnaden på den föda, som där för-
täres, är både till kvantitet och kvalitet så
stor, att den skulle komma mången svensk
husmoder att häpnande undra, hurudana de
män äro beskaffade, som underkasta sig en
sådan diet och hafva så små kulinäriska for-
dringar. Visst är att klimatförhållanden till
en del förklara denna skillnad, men också
endast till en del. I norra Spanien, som är
ett bergland, likasom i de mycket högt be-
lägna provinserna i de mellersta delarne af
halfön är klimatet vintertiden ganska bistert
och våren nästan lika kall och sen som hos
oss, hvarför magen också kräfver en närande
och värmande föda. Den spanska lättjefull-
heten, hvarom man ju redan som barn läser
i geografien, märker man ej heller någonting
af i dessa trakter, hvars befolkning tvärtom
är både arbetsam och trägen. Att den ock
kan berömma sig af måttlighet och sparsam-
het i mat och dryck länder den till stor he-
der och gör, att man kan framhålla den som
ett efterföljansvärdt exempel för vårt svenska
folk.
Den nationella spanska frukosten består af
chokolad, hvilken antingen serveras på sängen
eller framsättes på en särskild liten bricka
för hvar person på matsalsbordet. Numera
händer det nog någon gång, att en främling
blir erbjuden café au lait — »à la francesa»,
men erfarenheten lär honom snart att tack-
samt afböja förslaget, då den mjölk, som
därtill serveras, oftast är getmjölk och gifver
kaffet en högst obehaglig smak. Åfven
chokoladen förekommer till en början långt
ifrån god tillfölje däraf, att den starkt kryd-
das med kanel i stället för vanilj, men här-
vid, som vid så mycket annat i Spanien, får
utländingen så småningom vänja sig. Van-
ligen slutar man med att föredraga den span-
ska chokoladen framför den fransyska. Den
tillagas i en särskild liten lerkruka (i stället
för grytor och pannor nyttjas i Spanien ler-
kärl), i hvilken en pinne med tvänne små rör-
liga hjul eller trissor hastigt kringvrides, och
tjocknar till en stadig gröt, hvilken slås upp
i särskilda små ehokoladkoppar utan tefat.
Det ser ej mycket ut, och en främling kunde
lätt tro, att hans aptit icke skulle tillfreds-
ställas af en dylik frukost, men af egen er-
farenhet kan jag försäkra, att den är lika
mättande som närande, och äter man blott
tillräckligt med bröd till, står man sig godt
till half ett eller ett, då middagen är färdig.
År man klen, är det mycket brukligt att vid
elfvatiden dricka en kopp buljong. Det span-
ska brödet lär vara det mest närande i hela
Europa, om man får tro spanjorerna själfva.
Sant är, att det hvete, som växer på de mils-
vida, förträffligt odlade fälten i de fruktbara,
intill Portugal gränsande delarne af Kasti-
lien, är det bästa i Europa. Brödet formas
till stora runda bullar af ett, två, tre eller
ännu flere skålpunds vikt. Skorpan är slät
och guldgul, men mycket hård, det inre be-
står af en tät, mjuk och tämligen smaklös
massa af en egendomlig hvit färg, som man
icke ser hos brödet i England eller Frank-
rike. Otvilfvelaktigt utgör detta bröd en
mycket närande hufvudbeståndsdel af hela
nationens föda. Till chokoladkoppen får man
nu ett par skifvor af detta bröd, hvilka re-
dan ute i köket bli skurna i smala strimlor.
Med tillhjälp af dessa — ty en tesked van-
kas ej — doppar och äter man nu så godt
man kan och torkar med den sista omsorgs-
fullt ur sin lilla kopp, på det att intet må
förfaras. Är man i en större stad med fransk
bagare, kan det hända, att man som läcker-
het blir bjuden på ett litet franskt bröd, eller
också hämtar jungfrun hos en gumma i när-
maste gathörn s. k. »bunuelos«. Gumman
sitter där sedan tidigt på morgonen med en
panna kokande flott på sin lilla koleld och
en skål smet bredvid sig och serverar de för-
bigående sitt kokheta bakverk. För en kop-
parslant fyller hon på ett par minuter den
tallrik jungfrun medför, och denna kommer
springande tillbaka med doppet ännu varmt
och skört. Ofvanpå chokoladkoppen är det
vanligt att dricka ett större glas vatten, hvar-
uti man upplöst en s. k. »azucarillo», som
köpes hos sockerbagaren efter vikt. Den be-
står af ägghvitor och socker slagna till ett
hårdt skum och tillsatta med några droppar
citronsaft, och gifver åt vattnet en svag lemo-
nadsmak. Med vattenglaset följer en tesked
att röra om med och en liten hvit serviett
att torka fingrarne, på sedan man lyckats äta
sin gröt. Chokolad är en sådan nationalrätt
i Spanien, att det för en husmor motsvarar
kaffet här hemma, och den årliga utgiften
därför är ganska stor, då man betänker, att
chokoladkrukan kommer på lika lätt och lika
ofta som kaffepannan här hemma, såväl vid
besök och festliga tillfällen som klockan fyra
alla eftermiddagar. Läkarne varna äfven mot
ett omåttligt bruk däraf, hvilket hos många
skadligt inverkar på magen. Man ser choko
lådfabriker i liten eller stor skala i hvart
tredje hus ungefär och kan genom fönstren
observera, huru arbetarne, sittande på golfvet,
på marmorskifvor krossa den bruna och oljiga
massan med järncylindrar. Sparsamma hus-
mödrar köpa vanligen tvänne sorter chokolad
— finare för familjen och tarfligare för tjä-
narne, och det finnes hus, där man rent af
för att ställa det så billigt som möjligt in-
köper kakaobönan som råvara och tillkallar
en arbetare, som förtjänar sitt uppehälle ge-
nom att gå ur hus och i hus med sin hand-
kvarn och andra verktyg och mot dagpenning
bereder chokoladförrådet för månaden, hvartill
husmodern framlämnar bönor, socker och ka-
nel. Kaffe drickes i allmänhet blott i små
kvantiteter som café noir efter middagen eller
på kaféerna, och te användes endast i sjuk-
domsfall som medikament, då det anses myc-
ket välgörande. Det är också utan undantag
så dåligt och har en så stark hösmak, att
man bör vara bra sjuk, innan man bekvämar
sig att intaga dekokten.
Tidigt på morgonen kommer slaktargossen
eller slaktarflickan till hvarje spanskt hem
och medför på en bricka af flätadt vide,
snarlik ett större korglock, stycken af oxkött
af olika storlek och pris, vanligen ganska
godt och mört, då betesmarkerna i många
delar af Spanien äro goda och boskapen stor-
växt och vacker. Husets tjänarinna mottager
det för familjen afsedda stycket, ser till, att
det ej är dålig vikt, och sätter genast på mid-
dagen, i det hon lägger det i en efter famil-
jens storlek afpassad kruka. Det hör till den
goda ordningen att »pucheron», som den kal-
las, kommer på temligen tidigt på dagen —
vanligen mellan åtta och nio på morgonen
— och får stå och sakta koka hela förmid-
dagen, så att soppan må blifva så stark och
välsmakande som möjligt. Den vikt som fä-
stes vid att elden under krukan oafbrutet
underhålles och att fettet ordentligt afskum-
mas, förstår man däraf, att matmodren anser
det för sin första plikt att ideligen påminna
sin tjänarinna härom och mången gång an-
ser sig nödsakad att själf åtaga sig saken.
Men så är det icke blott middagens hufvud-
rätt, utan middagen själf, den krukan inne-
håller, och den måste därför skötas efter span-
ska kokkonstens alla reglorl Ja, hvad skulle
väl de svenska matmödrarna säga om all
middagsmat, söndag som hvardag, reducerades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
