Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 5 maj 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 I DU N 1893
sentals härsjukdomar skulle undvikas, om mera
omsorg egnades åt hårbottens renhållning.
Det är hälsosamt att bära kort hår. Bortsedt från
att endast då luften kan få tillträde till huden
och satsen: »Kallt hufvud, varma fotter» för-
verkligas till sin första del, är äfven långt hår
en dammfångare, som så mycket som möjligt
borde aflägsnas. Damer böra hvarannan dag
sorgfälligt utkamma sitt hår.
Det är hälsosamt att vid promenaden bära en käpp
eller ett paraply tvärs öfver ryggen stucket un-
der armbågarne. Hållningen blir därigenom
rak, bröstet spännes ut, och andningen blir dju-
pare. Mången har genom detta enkla medel
botat sig från en gammal lungkatarr.
Det är hälsosamt att vid promenaden taga sin väg
genom skog, fält och äng. Frånsedt den damm-
friare luft man där finner, är fältens och trä-
dens grönska välgörande för ögonen.
Det är hälsosamt att vid fotturer marschera i mått-
lig takt. Ofverdrifvet springande är skadligt,
under det att lagom sätt att gå betyder det-
samma som en hälsosam lunggymnastik.
Det är hälsosamt att göra bergstigningar, emedan
lungor och hjärta stärkas däraf. Naturligtvis
är öfverdrift här lika skadlig som alltid.
Det är hälsosamt att dagligen grundligt rengöra tän-
derna. Vackra tänder äro ej blott en kropps-
lig prydnad, utan ock en oskattbar tuggnings-
apparat.
Det är hälsosamt att åka velociped. Det gör hjär-
tats verksamhet lifligare, gagnar lungor och un-
derlifsmuskler. Dock varnas allvarligt för öfver-
ansträngning.
Det är hälsosamt att åka skridsko. Denna sport är
så mycket mer att anbefalla, som vi människor
om vintern dessförutan allt för mycket få und-
vara den friska luften. Skridskogång stärker
benmusklerna och befordrar som hvarje förnuf-
tig sport blodcirkulationen.
Det är hälsosamt att rida, emedan därigenom isyn-
nerhet bröstets organ gagnas.
(Slut.)
I skuggan.
Berättelse af Ernst Lundquist.
g
lätten låg och dallrade i augustihettan,
utan skydd mot förmiddagssolen, hvars
strålregn obarmhärtigt trängde in öfverallt.
Åkerfälten hade delvis blifvit befriade från
sina hvitnade skördar och lågo där nn stub-
bade och taggiga. Här och där syntes dock
några hvita skjortärmar syssla med de sista
hafrelassen. Himlen stod hög och mjölkblå
med små trasiga hvita ulltappar öfver den idyl-
liska landskapstaflan med sina åkerfält i re-
gelbundna rutor, sina välbyggda gårdar, omgifna
af syrén- och fruktträd, sin gamla klumpiga
kyrka, som lyste skärande hvit i solskenet,
och sin grågula rännil, som kröp fram mellan
åkrar och trädgårdar, jämnbred och lat.
Uppe i skogsbacken, som kantade slätten,
lyste det skärt, hvitt och ljusblått som en hel
blommande rabatt; det var socknens ungdom,
som var på väg upp till »sjön», herrar i ljusa
dräkter och unga damer i brokiga sommar-
klädningar med parasoller i alla regnbågens
färger. Löjtnant Eckhoff gick i täten, lastad
med filtar och sjalar ; efter kom licentiaten
Törne, som vanligt omgifven af alla flickorna,
och sist Fanny, löjtnantens uuga fru, arm i
arm med stockholmspoeten, Karsten Törnes
yngre bror-
Det var till de bägge brödernas—ja, egent-
ligen mest till licentiatens — ära som man
arrangerat denna utflykt. Han skulle resa i
morgon — brodern också, förstås —, och nu
hade flickorna kommit öfverens om, att, innan
han försvann, kanske för alltid, skulle man ha
en riktigt glad dag tillsamman ute i det gröna,
där man kunde få ha honom alldeles för sig
själf och slapp dela honom med föräldrar, far-
bröder och tanter. På kvällen — ack, den
sista kvällen 1 — kunde man ju ej få rå om
honom, den skulle ban tillbringa i kommini-
stergården, där han varit inackorderad hela
sommaren med sin bror och omfattats med så
mycken vänlighet. Det fanns således ingen
annan utväg än att ställa till med en liten
picknick i det gröna. Målet för utvandringen
var gifvet på förhand, det var alltid den lilla
skogssjön, ty där var det enda ställe, där man
kunde få vara i skuggan. Och skugga, det
var hvad man alltid längtat till hela denna
torra och heta sommar.
Nu hade man kommit öfverens om, att all
ungdomen, som fanns i socknen, skulle mötas
uppe vid sjön vid elfvatiden, äta middag af
medförda förråd och stanna däruppe, så länge
festens föremål ansåg sig ha tid, till inemot
solnedgången åtminstone. Hvar och en skulle
ha med sig en butelj öl, ett paket påbredda
smörgåsar och en öfverraskning, som ingen fick
veta om på förhand; det var hela välfägnaden.
Helst skulle man velat ha det på ett helt
annat sätt; inga läckerheter voro goda nog att
fira ett så afhållet festföremål som licentiaten
Törne, men han hade själf bestämt matsedeln,
och att opponera sig mot hans vilja kunde icke
komma i fråga. Den ende, som hade inner-
lig lust att göra det, var löjtnant Eckhoff, ty
han var minsann ej van att lefva af påbredda
smörgåsar en hel dag, men hans hustru var
ju alldeles förtjust i arrangemanget, och då
hade han ingenting annat att göra än att knyta
handen i byxfickan och se glad ut.
Det var förmodligen for att slippa se glad
ut som ban trafvade ett långt stycke framför
de andra. Där kunde han till och med få gå
och småsvära litet för sig själf och nedkalla
alla onda makters straffdomar öfver »kvinn-
folkens dumheter». Nog var Karsten Törne
en hygglig och treflig pojke, ja gudbevars,
men fruntimmerna — hans egen lilla Fanny
icke minst — skämde ju alldeles bort honom.
Gud vet, om de inte voro pin kära i honom
allihop.
Löjtnant Allan kom så väl ihåg, huru för-
ändrade alla människor här i socknen hade
förefallit honom, då han kom ner i juli som
vanligt för att tillbringa några veckor bos
släktingarne på Glimsta. Det var som om de
ungas alla andra intressen hade slocknat ut i
ett tag för att lämna rum för det enda, stora,
allt absorberande intresset: »hvad har han för
sig i dag, går han ut och går i kväll, tar
han sig ledigt om söndag, få vi träffa honom
snart?» »De unga», det var detsamma som
flickorna, ty någon UDgherre fanns icke i sock-
nen, och »han», det var naturligtvis Karsten
Törne. Och det var märkvärdigt att se, hvil-
ken förändrad ton det blifvit på bjudningarna.
Karsten dominerade allt och alla, utan att
göra något för det — han gjorde ju egentli-
gen aldrig något väsen af sig, det måste er-
kännas. Men det hindrade inte, att i det rum,
där han var, där blef det genast fullt af ljusa
sommarklädningar och klara, lystrande flick-
ögOD, som alla hängde fast vid ett och samma
mål, den där solbrände, reslige, bredaxlade,
ljushårige, unge mannen, som såg ut långt
mera som en vacker bonddräng än som en
skolfux, bvilket han ju egentligen var.
Och så snart det blef fråga om, hvad man
skulle roa sig med, var det alltid honom man
frågade först. Och antingen han lät höia sin
åsikt eller icke, blef alltid resultatet, att man
bestämde sig för den sysselsättning, den lek,
den dans, som man trodde att han tyckte bäst
om. Såg han ut att vara i danstagen — det
kunde man se pä ett visst slags glitter i hans
ögon, påstod Fanny, den tokan — ja, då spe-
lades vanligen en kraftig hambo upp på pianot,
och i samma minut svängde hans atletiska ge-
stalt omkring på golfvet, med de stora, bruna
näfvarne om lifvet på första bästa tös han
fick fatt i — ty han utmärkte ingen af flic-
korna särskildt, det var en treflig sida hos
honom, och det var ju också helt naturligt,
eftersom karlen var hemligt förlofvad. Med
hvem, ja, det visste ingen, men han bar en
slät ring på högra handens ringfinger, och på
hans skrifbord stod ett kabinettsporträtt af en
bedårande vacker flicka; Allan hade visserligen
inte sett det, ty då det var främmande i kom-
ministergården, var porträttet alltid försvunnet,
och det var ju ett tydligt bevis på, att saken
var sjuk; men Fanny hade sett det i går
kväll, då hon i maskopi med komministerns
dotter Lina smugit sig in i unge herms rum
ett ögonblick, medan han var ute i trädgår-
den och tog ned de sista bigaråerna åt Allans
systrar, som kommit dit på besök i sällskap
med sin svägerska.
Ja, det var märkvärdigt, livad systrarna ofta
hade ärenden till komministergården nu för
tiden! Fastän den låg tjugufem minuters väg
från Glimsta, gjorde de den promenaden minst
tre gånger i veckan. I början hade de gått
tillsamman, men ju längre det led på somma-
ren, desto mera tycktes de finna smak i ens-
liga promenader. Så snart det gällde att gå
till komministergården, var det rent af som
om de skytt hvarandras sällskap. Hortense,
som aldrig förr tagit i en bok, så vida det
inte stod Marlitt eller Ohnet på titelbladet,
hade fått en högst förvånande smak för gedi-
gen litteratur och kom oupphörligt hemkån-
kande från komministergården med arbeten i
samhällslära och populär naturvetenskap, aom
hon lånat af licentiaten — eller doktorn, som
hon kallade honom. Om hon läste dem? Ja,
det var en annan fråga. Det gick i så fall
med snälltågsfart, ty det dröjde ej många da-
gar, förrän hon var färdig att »byta om bok»,
och märkvärdigt nog alltid då syster Klara
var ur vägen eller hindrad att följa med.
Klara å sin sida hade oupphörligt förfråg-
ningar att göra i staden, och som det ej fanns
telefon på Glimsta, måste hon ju gå till kom-
ministergården. Visserligen satt telefonen inne
i farbrors rum, men man kunde ju aldrig veta
. . . och så bodde ju unge herr Karsten i rum-
met bredvid, och om man riktigt ansträngde
sig att tala högt i telefonen, kände han nog
igen rösten och ... ja, det hade verkligen
händt ett par gånger, att han kommit ut.
Komministern, den spjufvern, berättade, att
Klara tycktes ha svårt att hitta på ämnen för
sina stadssamtal; de dagar, då hennes fantasi
var alltför steril, nöjde hon sig med att ringa
på hos än den ena, än den andra väninnan
och fråga, hur de mådde. Hemma på Glimsta
fick hon uppbära mycken smälek för det varma
intresse hon i en hast fått för sina väninnors
hälsa, och hon blef därför tvungen att i stället
hemsöka stadens modi-ter och manufakturhand-
lare med spörsmål om de otänkbaraste artiklar,
som till henneS stora förvåning aldrig funnos
på lager.
Fanny påstod, att alla de andra flickorna
i socknen voro precis i samma fördömelse.
Länsmannens bägge döttrar, som hade starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
