Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 18. 5 maj 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 141
anlag för fetma, hade törstat oeh svält hela
sommaren, sä att det var både ynkligt och
löjligt; de vågade knappast smaka en droppe
vatten ; också hade alla deras klädniogslif blif-
vit så vida, att de slogo veck både fram och
bak åt dem. Komministerns lilla Lina, hvars
specialitet var det husliga, gjorde ej annat än
studerade kokböcker från morgon till kväll.
Karstens favoriträtter hade hon på sina fem
fingrar, och hon visade en rörande läraktighet,
då det gällde att tillreda den eller den rätten
precis så som hans mor brukade laga den.
Hon hade till och med öfvertalat hans bror,
poeten, att i hemlighet skrifva till modern,
prostinnan Törne i Luleå, och be om upplys-
ning rörande en dunkel käldolmfråga och till
belöning fått det erkännandet af Karsten, att
så, just så smaka mammas kåldolmar.
Ja, till och med barn och öfveråriga tycktes
ej ha gått fria för påverkan af det magnetiska
fluidum, som tycktes utstråla från den heder-
lige Karstens glada och trohjärtade blå ögon.
Lilla Maggie Silfverfelt på stora Björnö, som
i våras fått Bin första långa klädning, —
»pyret», som Karsten kallade henne — blef
alldeles vild, då bon var i hans sällskap; hon
rodnade och bleknade i bvar minut, pratade
och skvallrade som en liten fågel i vårsolen,
och då hon någon gång teg, följde hon honom
med långa, tillgifna hundblickar i sina svarta
stenkoisögon. Om han bedt henne gå på styl-
tor eller hoppa kråka mellan Björnö och kom-
ministergården, skulle hon bestämdt ha försökt
det.
Och hennes guvernant, fröken Malm, äfven
Domsbasunen kallad på grund af sin starka,
skrällande sångröst . . . också hennes fyrtio-
åriga hjärta hade råkat i sken. Men det för-
stås, hennes varma känslor tycktes vara för-
delade någorlunda lika mellan bägge bröderna
Törne. På bjudningarna, då man för artighets
skull och af gammal vana bad henne sjunga,
var det visserligen på Karsten hon under för-
spelet lät sina drömmande ögon hvila för att
få inspiration, men sedan lät hon helt opartiskt
blickarna spela från den äldre brodern till den
yngre, medan hennes spruckna domsbasun
dämpade sig till ett flöjtlikt dolcissimo för att
framkuttra den evinnerliga, bevekande samvets-
frågan: »Vill ingen af er, fåglar små —?»
Antagligen var det ingen af de små fåglarna
som ville, ty innan andra versen börjat, voro
de vanligen boriflugna.
(Forts.)
Just nu!
Just nu är ögonblicket inne, när I bören
låta edra goda tankar bli till gärning, I
alla vänliga läsarinnor, som från första stun-
den ämnat med edert lilla strå till stacken
bidraga till allas vår skollofskoloni. Ni har
dag från dag skjutit upp — det brådskade
ju ännu ej, menade Ni ; men nu bli vårda-
garne allt längre och ljusare, de fly så snabbt
sin kos, att innan vi veta ordet af, är stun-
den inne för skolornas afslutning. Och då
bör allt vara klart.
Sätt Eder därför genast ned, då Ni läser
dessa rader, och låt den vackra föresatsen
bli verkligheti Dröj ej längre: den minsta
gåfva af godt hjärta gifven kan bli till väl-
signelse !
Så måtte då allas edert beslut bli detta:
just nu! Ingen, som något kan offra, om
än aldrig så ringa, skall tveka att vara
med, när det gäller de fattiga barnens som-
marfröjd.
Bidragen insändas till Redaktionen af ldun,
Stockholm, i postanvisning eller postsparmär-
ken (ej frimärken). Vid försändelsen bör
tydligt angifvas, att den är afsedd för »IdunB
skollofskoloni». Alla inflytande bidrag redo-
visas i Idun.
* *
*
Vi begynna här nedan redovisningen öfver
hittills influtna medel.
Iduns redaktion 100: —; Sofi 5: —; Lilla Frida
0: 10; Anonym 0: 10; Lille Erik 1: —; —ff— 1: 50;
Z— 2: —; Jenny H—n 1: 10; Malva 1: —; D. Hy,
T. S., Hernösand, 5: —; »Pa>, Falun, 2: —; S. L.
M. 20: —; Snöslan 1: —; H. och H., Göteborg, 5: —;
G—y, Örebro, 5: —; Frida 1: —; Sven och. Ellen,
Häggatorp Vedum, 5: — ; Hildur och Gertrud,
Vårgårda, 5: —; Selma Mörell, Frånö, 5: —; Mia H.,
Sala, 3: —; L. B., Bansäter, 5: —; Edla Florman,
Malmö, 10: —; Nils och Ingrid, Borås, 2: —; S. G.
M., Stockholm, 3: —; Onämnd 1: —; Gerda och
Elsa 3:—; Anna och Eva 1:—; Sigrid och Lily
21: —; A . . . 0: 60: Kudolf och Georgs sparbössa
1: —; E. A., Stockholm, 5: —; W. och J., Stafnäs,
3: —; Fru Carl Smith, Trelleborg, 10: —; Moster,
Stockholm, 5: —; Lille Sten 2: —; Anna och Olle
1: —; Greta och Estrid 4: —; Lilla Annita 0: 50;
S. A., Karlskrona, 2: —; Elis. Christ. Elfving, Färje-
staden, 5: —; Skolbarnen i Ahlsborg, Hvetlanda 5: —;
A. T. B. A. och Hj. 3: —; Anna Bill, Orrnäs Ho-
tagen, 5: —; Thelma (Sorgetröst) 4: —; S.a Kro-
nor 271: 90.
”Under sitt stånd.”
Några betraktelser öfver ett anmärk-
ningsvärdt tidstecken.
rleken lär vara blind, påstås det, och
nog ser man dagligdags underliga par-
tier, som tyckas bestyrka, att parfveln med
pil och båge ej har sin fulla syn i behåll.
Han har ju också hållit på i så många tu-
sen år, att det rent af vore ursäktligt, om
han började slappna till på gamla dagar.
Men kanske ändå att man gör guden orätt.
Kanske kärleken ännu är lika ung och lika
träffsäker, som han alltid varit. Kanske det
är världen, som har blifvit gammal och skum-
ögd, så att hon ej ser mer än till ytan af
saken, ej fattar svårigheterna i skyttens konst,
ej skönjer alla de fina trådar, som draga
hjärta till hjärta, och kanske den gamla
skumögda världen till på köpet har fått pä
sig ett par konvenansbrillor, genom hvilka
hon ser lifvet ännu mera på tok.
Jag skall säga, det kan nog inte heller ha
sig så lätt att vara Amor nu för tiden som
i de gamla goda dagarne, då nymfer och
fauner skalkades i lundarne och herdar och
herdinnor vigdes utan både magistrat och
präst, medan själfva den kyska Diana fängs-
lades af Endymions skönhet och endast Nar-
cissus speglade i källan sitt själfbeundrande
jag. Egendomligt och outransakligt nog har
Narcissus fått en ofantlig skara afkomlingar,
oåtkomliga för kärleken likasom stamfadern
och tynande bort i negativ, själfbeundrande
tillvaro likasom han.
Men den värsta svårigheten för en sam-
vetsgrann Amor är nog ändå att våra förhål-
landen ha blifvit så förskräckligt invecklade,
att familjeunderhållet ej kan plockas från
träden, att vi ha kontributioner, sidenkläd-
ningar, badorter, släktingar, vänner, förmän
och gudvet hvad vi inte ha allt för .ena
civilisationens välsignelser. Vi ha stora an-
språk på lifvet, vi ha konvenans, korrekthet,
hvad som »passar sig» och »hvad folk säger»
att ta’ hänsyn till. Allt sammanlagdt ger i
hvarje särskildt fall ett resultat, som endast
kan vara i förhållande till alla inverkande
omständigheter godt.
Men nu komma vi till den gamla, skum-
ögda världen, hvad den säger, och hur den
ser. Om en rik, vacker flicka gifter sig med
en rik, vacker karl, så är det ett utmärkt
parti. Om en fattig, framstående man gifter
sig med en fattig flicka, så är det bra, en-
dast hon är af god famlj, som det heter.
Men låt en man i god ställning, en bildad
man med framtid för sig, begå den fauten
att söka sig en hustru utanför »det gode
Selskab», och man skall få höra vackra sa-
ker. Då har man fått ett nytt bevis för
kärlekens blindhet.
Ärade läsarinnor! Man måste själf vara
blind på bägge ögonen för att ej se, att så-
dana små afvikelser från den banade vägen,
som nyss antydts, blifva allt mindre sällsynta.
Tänken själfva efter, och ransaken edra be-
kantkretsar! Det är långt ifrån ovanligt nu
för tiden, att .t. ex. en akademiskt bildad
man, en man med karrier framför sig, en
man af god familj och med tillträde till de
bästa familjekretsar, ett tu tre förvånar värl-
den med att tillkännagifva sin förlofning med,
låt oss säga en kaféuppasserska, en cigarrfrö-
ken eller en tjänstflicka. Det väcker upp-
seende genast bland de närmast intresserade.
Man tisslar och man tasslar hit och dit och
söker efter bevekelsegrunden, som man i all-
mänhet gärna vill förlägga utanför frivillig-
hetens område.
Men som oftast misstar man sig i sina
gissningar. Böjelse och ingenting annat har
drifvit en själfständig natur att söka lifvets
lycka där, hvarest en rätt känsla sade honom,
att han kunde finna henne. Det var histo-
rien.
Ja, men tänk, hvad Stina N. N. skulle
ha passat honom utmärkt — säger då alltid
någon sakförståndig — med hennes intelli-
gens, hennes bildning, hennes talanger, hon
skulle just ha blifvit den rätta värdinnan i
hans hem, och i henüe hade han fått en
maka mäktig att förstå hans tankar och
sträfvanden.
Om mannen i fråga hörde detta, kan jag
tänka mig, att han skulle kunna svara unge-
fär så:
Den nämnda flickans bildning och talanger
och intelligens har jag all aktning för. Kan-
ske har hon ej heller så stora anspråk på
ett bekymmerfritt och angenämt lif, att jag
ej skulle kunna fylla dem. Måhända har hon
också ett godt, varmt hjärta, en god karaktär.
Men jag känner henne icke. Männens och
kvinnornas utbildning går i de kretsar, dit
hon hör, i så olika riktning, att de alltid
måste få svårt att förstå hvarandra. Den
enkla flicka, som blifvit min, saknar allt
detta, som kallas bildning och talanger, men
vi förstå hvarandra dock i grunden bättre,
och henne kan jag älska, därför att hon
är mäktig större hängifven kärlek än den
andra.
Någonting i den där vägen med ett ord.
Låt vara, att kärleken är blind, men då
ledes han åtminstone af starka makter —
makter, som torde öfverlefva alla tidsåskåd-
ningar, krafter som voro i verksamhet, långt
innan det fanns något högre flickläroverk att
rabbla fransyska i eller något ostämdt piano
att klinka på.
I grund och botten är ju också det, som
gemenligen går under namn af bildning, in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0145.html
