Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 5 maj 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
IDUN 1893
genting annat än ett yttre glittrande påhäng,
liksom talangen ofta blott är papegoj-dressyr.
Detta, som skulle vinnas genom bildning, slår
så ledsamt ofta felt, och godt hjärtelag visar
sig kunna förefiunas utan kunskap i franska
och engelska.
Här har ej varit meningen att analysera
alla de fall, då män gifta sig — som ter-
men lyder — under sitt stånd. Det säger
sig själft att man ej vill förneka, att brist
på familjeumgänge, långvarist ungkarlslif och
annat därvid också kunna blifva bestämmande
faktorer. Men sådana ge dock icke en ut-
tömmande förklaring öfver det förhållande,
hvarpå jag här riktat uppmärksamheteu, det
anmärkningsvärda förhållande, att många bil-
dade män af god familj med öfverflöd på familje-
umgänge detta oaktadt stiga ett trappsteg ned,
då det blir fråga om att hämta en brud och
en vän för lifvet, och att detta förhållande
tyckes blifva allt mindre sällsynt.
Det kan för denna gång vara nog att
framhålla själfva faktum, som i och för sig
manar till betraktelser. Orsakerna, sådana
jag ser dem, har jag endast helt flyktigt och
ofullständigt kunnat antyda. Med redak-
tionens benägna tillåtelse hoppas jag längre
fram få tillfälle att i Idun skiifva några ord
om den i min tro ödesdigra divergensen mel-
lan männens mera praktiskt-deraokratiska och
kvinnornas mera ästetiskt-aristokratiska upp-
fostran, allt inom de burgnare samhällsklas-
serna.
Efraim Rosenius.
ites
Pastellmålning.
För Idun af S. L.
J£S**tom målning i olja och akvarell (och därmed
■frai l liknande tillvägagåenden) finnes ettmålnings-
sätt, som är ganska användbart och att re-
kommendera, särdeles i vissa fall, nämligen pa-
stellmålning eller målning med kritor. De flesta af
Iduns läsarinnor ha nog sett stycken, målade i
pastell. De utmärka sig oftast genom klara, lätta
och luftiga färger, och föremålen, som framstäl-
las, göra sig mycket br^ bli naturliga och fristå-
ende — detta naturligtvis under förutsättning att
»konstverken» i fråga äro af något så när artistisk
beskaffenhet; i annat fall kan det kanske vara
svårt att känna igen dem på de ofvan angifna
egenskaperna.
Pastellmålning är nu som sagdt målning med
kritor. I handeln förekomma vissa slags kritor,
som emellertid ej gärna lämpa sig för egentlig pa-
stellmålning. De äro nämligen vanligen alldeles
för hårda och för öfrigt af Here orsaker olämpliga.
Somliga äro infodrade i trä såsom vanliga blyerts-
pennor. Sådana äro ej vidare att rekommendera;
dels är det besvärligt att ofla behöfva formera
dem, dels äro de just ej af prima slag. En annan
sort förekommer i små cylinderformiga pappeluier;
dessa kritor äro emellertid alldeles omöjliga att
använda vid verklig pastellmålning i följd af sin
förfärliga hårdhet och ojämnhet.
Riktiga pastellkrilor böra vara lösa och af god
kvalité; någon hvässning eller spetsning beböfver
ej ifrägakomma, trots det så ofta föreskrifves vid
handledningar i pastellmålning. Jag begagnar kritor
från A. W. Faber, Paris, och är mycket nöjd med
denna sort. Det finnes i handeln att tillgå pastellå-
dor af olika storlekar från denna firma till ett pris af
2, 3,50 à 4 kr. Lösa kritor kan man ock få köpa sär-
skildt, efter behof. Kritorna äro till följd af sin
lösa beskaffenhet mycket sköra, omslutas af sil-
kespapper och förvaras i sågspånspackning, hvar-
jämte ett vaddstycke ligger mellan färgerna och
lädans lock.
Till pastellmålning skaffar man sig papper af
ett eller annat slag. Vanligt riipapper af god
kvalité kan användas, om det blott ej är alltför
tunnt och bräckligt. Särskddt pastellpapper fin-
nes nog att tillgå hos de flesta firmor, som handla
med färger och öfriga målareutensilier, men torde
ej vara nödvändigt, åtminstone ej för amatören.
Det är ganska dyrt för resten. För amatörbehof
kan vanligt fast riipapper, hvitt eller kulört, med
fördel användas.
Innan färgläggningen börjas, måste naturligtvis
teckning föregå. Härvid är emellertid att obser-
vera, att kritorna ej ta bra på blyerts. Har man
sålunda tecknat förut med blyerts, kan det hända,
att färgerna ej kunna anbringas som sig bör
på vissa ställen. Detta gäller åtminstone, om
man tecknat med lös blyerts eller tecknat myc-
ket. Om man så vill, kan man nog använda
blyerts, men bör härvid begagna en hård sort (hög
nummer) och för öfrigt teckna så litet som möj-
ligt, d. v. s. ej mer än som behöfves, Bäst är
nog att teckna med kol och sedan med lätt hand
fylla i konturerna med svartkrita. Då får man
tydliga konturer att gå efter. Att märka är emel-
lertid att man ej får teckna med för grofva linier;
i dylikt fall kan nämligen det ofla inträffa, att
teckningen blandar sig med pastellfärgen och vål-
lar orena toner. Bäst är att använda hård svart-
krila (t. ex. n.r 1; svartkritsnumren gå i motsatt
ordning mot blyerlsnumren).
När nu teckningen är färdig, kan man börja
färgläggningen. Då är såsom en allmän regel att
märka, att den försiggår så, att man målar eller
ritar med kritorna direkt och fördrifver färgen med
fingerspetsarne. Någon användning af stomfer af
ett eller annat slag är ej att rekommendera; då
förlora nämligen färgerna mycket af sitt friska ut-
seende, färgläggningen blir tunn och genomskin-
lig, ej klar och distinkt, och det hela får ej alls
karaktären af verklig pastellmålning.
Vid pastellmålning är vidare att iakttaga, att
man ej skall vara för snål på färgen, d. v. s. kri-
torna, ty detta är ej någon fördel. Man bör tvärtom
använda ganska mycket färg, detta ger nämligen
mera kraft och styrka, och det framställda blir
mycket mera fristående, än om man far öfver pap-
peret med tunna, genomskinliga toner, så att pap-
peret till och med kanske lyser igenom här och
där. Somliga rekommendera att, innan man bör-
jar färglägga ett stycke, liksom grunda detsamma
med en mera neutral färg. Detta sker då för att
man sedan må kunna ha något att arbeta med
vid själfva färgläggningen. Ibland kan nog detta
förfarande vara ganska användbart, ehuru det ej
någonsin kan sägas vara nödvändigt.
Här ofvan sades, att paslellmålning gick så till,
att man ritade med kritorna och sedan fördref
strecken. Ibland behöfver ej någon dylik fördrif-
ning följa. Ofta blir nämligen en pastellmålning
mera lefvande och naturlig, om man, sedan ve-
derbörlig lokalton blifvit färdig, streckar med kri-
tor af lämplig färg, härvid aktgifvande på det fram-
ställda föremålets form och beskaffenhet. Detta
gäller i synnerhet om större pasteller, som ofta
helt och hållet streckas, utan att någon egentlig
fördrifning eller utjämnande af kritstrecken sker.
De ta sig mycket bra ut, behandlade på detta sätt,
framför allt på något afstånd.
Har man vid pastellmålning af någon anledning
råkat framställa en oriktig färgton, är detta lätt
afhjälpt. Man behöfver ej stryka ut d>*n eller
krångla på ett eller annat sätt. Man målar blott
öfver stället, och ofta kunna dylika undermålade
färgtoner tillsammans med en senare ton åstad-
komma mycket användbara nyanser.
(Forts.)
Litet språkligt om en
”Ni-månad.”
et finnes i vår svenska språklära under
paragrafen »personliga pronomen» en
regel, hvilken, oaktadt sitt kortfattade allvar,
under nuvarande förhållanden står där som
en stum ironi. Den lyder: t Ni nyttjas så-
som tilltalsord till en person, då man ej kan
begagna du.s>
Nej, tyvärr kan man ej längre begagna det
förtroliga du till alla och enhvar, såsom bruk-
ligt var i den gamla goda tiden, då äfven
kungar och kejsare »duades»! Icke heller
passar för oss medeltidens höfviska J, med
dess något tunga verbaländelse på — en. Det
gjorde samtalet visserligen välklingande, men
alltför högtidligt och afmätt för vår prosaiska,
febrilskt brådskande tid.
Däremot är Ni ett så ytterst praktiskt till-
talsord, att det är rent af gåtfullt, hvarför
det hittills förblifvit så godt som bannlyst
ur vårt umgängesspråk. Hvarför skall vårt
språk nödgas umbära hvad alla andra äga
ett allmänt tilltalsord? Grannspråken
hafva sitt De, tyskan, engelskan och franskan
sina respektive: Sie, You och Vous, etc.; en-
dast vi åtnöja oss, under samtalets gång, med
ett ideligt upprepande af ofta långa titlar.
I skriftspråket har ju ordet Ni länge va-
rit erkändt, men det är förunderligt, hur myc-
ket och hur länge det stridt för att komma
till sin rätt i talspråket. Dess anhängare,
det måste erkännas, äro ganska många, men
de uppträda ännu alltför sporadiskt för att
med sitt exempel kunna maua till någon all-
männare efterföljd. Dess motståndare utgöra
det öfvervägande antalet, och att flertalet
bland damerna äro att finna i deras leder,
förorsakar en icke obetydlig motvikt i den
hårdnackade striden. Det är därför, dessa
rader riktas till Iduns ärade läsarinnor, med
en uppmaning att allvarligt behjärta deras
innehåll !
Kvinnans omärkligt fina inflytande sträcker
sig på alla områden långt djupare än hon
själf anar.
Så ock i detta hänseende! Ville blott Sve-
riges kvinnor ställa sig i spetsen för Ni-refor-
men, torde den helt säkert med lätthet kunna
genomföras. Och de borde ju i denna, som
i alla allmännyttiga reformer, visa vägen just
genom sitt föredöme! I stället förefinnes nu
hos det täcka könet den mest ingrodda för-
dom mot Ni-ordet. Lysande undantag finnas
ju alltid, isynnerhet bland de uppväxande
unga Sveadöttrarna.
Huru ofta har ej författaren diskuterat Ni-
frågans pro och contra med damer, och lika
ofta har han frapperats af den enhällighet,
hvarmed de alla brutit stafven öfver det lilla
oskyldiga ordet.
De gå så långt, att de anse det för oför-
skämdhet, om någon vågar tilltala dem med
Ni. Uppmanade att förklara, hvari oför-
skämdheten ligger, kunna de dock aldrig di-
rekt påvisa den. — »Ni är så — så — med
ett ord, det är mig motbjudande!» — och
en betecknande liten grimas afslutar menin-
gen. Se där kvinnans logik 1 Nu är det
min fullkomliga öfvertygelse, att vi just här
hafva att söka skälet till hela den allmänna
opinionens obenägenhet att begagna Ni i det
dagliga talet. Det är damerna, som icke till-
låta det!
Och dock, hur löjliga göra vi oss ej ge-
nom att förkasta detta ypperliga ord!
Lyssna blott till följande profbitar från en
större bjudning: »Löjtnant S.. löjtnantens rytt-
mästare vill dricka med löjtnanten!» säger
någon vid middagsbordet. Eller: »Fröken,
om fröken väntar där,» ropar kavaljeren i
trängseln vid buffeten, »skall jag strax ser-
vera fröken frökens favoritglace ! » Eller, sä-
ger kanske en gammal sirlig dam : »Reser
öfverjägmästaren hem nu, så får jag be öfver-
jägmästaren hälsa öfverjägmästarens fru så
mycket, vill Öfverjägmästaren det?»
Skulle någon tycka, att detta är öfverdrif-
vet, kan han eller hon själf öfvertyga sig om
motsatsen på nästa samkväm! Jag har med
afsikt valt några af de mest alldagliga fra-
ser för att visa, huru oviga de blifva genom
detta öfverraått af titlar. Byt ut dessa mot
Ni och Er, och ni skall själf erfara, hvilken
lättnad det ligger däri.
Längre titlar finnas ju tyvärr äfven, hvil-
kas anbringande i ofvanstående satser skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
