Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 18. 5 maj 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893
IDUN
göra dessa ännu tyngre. Äfvenså är det icke
sällsynt, att vederbörandes, såväl namn som
titel, vid en lågmäld presentation helt och
hållet undgå en i det allmänna sorlet, och
då är man på allvar i förlägenhet.
Eller har det aldrig händt er, min fru eller
fröken, att ni under en hel lång middag »sut-
tit som på nålar», emedan ni icke haft den
ringaste aning om, hur ni skulle titulera er
bordskavaljer? Ni har hela tiden nödgats
koncentrera er uppmärksamhet på att söka
undvika det direkta tilltalet, och ni har haft
en pinsam förnimmelse af att han, till följe
af er fåordiga, platta konversation, måst anse
er såsom mindre vetande. Godt hade varit,
om ni då kunnat taga er tillflykt till det
lilla neutrala Ni. Och hvarför gjorde ni det
icke? Bevare oss väl, det hade ju icke va-
rit »comme il faut»! Det vågade ni visst
icke, han hade ju kunnat blifva förnärmad !
Jag tror det knappast. I regeln är det
endast damer, som tro sig hafva rätt att bli
förnärmade, om herrarna »nia» dem. Detta
djärfva påstående har erfarenheten gång på
gång bekräftat! Men det bör ju icke i all
framtid så förblifva. Icke skola väl Sveri-
ges, i öfrigt så frisinnade och framåtskridande
kvinnor, i detta enda fall utmärka sig ge-
nom envis konservatism.
Se här ett förslag: Må kvinnorna öfver
hela landet sammansluta sig till ett allmänt
Ni-förbund! Detta skulle göra till sin upp-
gift den gamla löjliga fördomens bekämpande
— denna »fördom, som har fåfängan till
bundsförvant». Dess medlemmar skulle verka
för denna uppgift helt enkelt genom att oför-
skräckt begagna Ni till alla och en hvar!
Det talas i dessa dagar så mycket om för-
sakelseveckor, hvilkas grundtanke är: »många
bäckar små, göra en stor å». Äfven Ni-
förbundet kunde införa någonting liknande.
Hvarför skulle ieke öfver hela landet kunna
åstadkommas en allmän Ni-månad? (En
vecka vore ju i detta fall otillräcklig!) An-
vänd dagligen, under en hel månad, tilltals-
ordet Ni till alla dem, åt hvilka ni ej kan
säga du, och ni skall efter dess förlopp ogärna
lägga bort det präktiga lilla ordet. Småning-
om skall er omgifning, smittad af ert exem-
pel, äfven tillägna sig det, och inom kort
skall det vara lika oumbärligt för alla.
Skall denna framtidsdröm någonsin för-
verkligas? Till stor del kommer det att bero
af Sveriges kvinnor!
»Jlli-vän*.
143
Up notisboken.
Äfven andra hammaren har nu afslagit
grefve Hamiltons motion om rätt för gift kvinna
att äfven utan äktenskapsförord råda öfver hvad
hon infört i boet, förvärfvat eller under äktenskapet
erhållit genom gåfva eller testamente. Till bifall
för densamma talade motionären, hrr Lilienberg,
med hvilken hr Linder instämde, och Biilow.
•
JJr tiden har gatt en ädel och varmhjärtad
kvinna, brukspatronen C. Ekmans på Fmspong
fru Anna Augusta Josefina Ekman född con
Schéele. Efter ett svårare lidande, som tog sin
början sistlidne november, afled hon i dagarne i
Stockholm, där hon för erhållande af den hästa
läkarevård vistats sedan i januari. Dotter af berg-
mästaren i Filipstad, öfverintendenten Frans Adolf
von Schéele, och född 1826, ingick han 1849 äk-
tenskap med brukspatron Ekman och efterlämnar
såsom närmaste anhöriga, utom sin efterlefvande
make, en son, bruksägaren Axel Ekman, och en
dotter, Anna Gustava Maria, gift med biskopen i
Visby, dr K. H. G. von Schéele.
Fru Ekman var en på hjärtats och hufvudets
vagnar synnerligen rikt utrustad, men anspråkslös
kvinna och en den vackraste bild af sann kvinn-
lighet. Med en aldrig sviktande omsorg och om-
tanke om sitt hus och sina talrika underhafvande
var hon i allo en föresyn såsom maka, mor och
husfru. Hennes många vinnande egenskaper för-
skaffade henne också vänner och sympatier öfver-
allt, och länge skall hennes minne lefva hos alla
dem, som ägt lyckan att med henne komma i be-
röring.
*
Af en kvinna om en kvinna, yAnne Char-
lotte Leffler, duchessa di Cajanelio, några biogra-
fiska meddelanden af Ellen Key med tre porträtt»
har utkommit på Albert Bonniers förlag.
*
Fröken och snickare. Danmarks första
kvinnliga snickarelärling avancerade här om dagen
till gesäll. Det är en 26 årig dotter till en sjö-
kapten, fröken Sophie Christensen, som af lust
att bryta sig en själfständig bana gaf sig i snic-
karelära, som hon nu med heder genomgått.
Moderns formyndarrätt. I sfaten New-
york gäller sedan den 23 sistlidne mars följande
lag: »Gift kvinna är hädanefter medförmyndare
(joint guardian) för sina omyndiga barn. Hon
har samma lagliga myndighet, samma rättigheter
och skyldigheter som mannen. Efter den ena
makens död är den andra ensam förmyndare öf-
ver de omyndiga barnen.»
1 fem andra nordamerikanska stater, nämligen
Jowa, Kansas, Nebraska, Oregon och Washington,
gälla liknande lagar.
*
Turistdräkt för damer. Den af Dräktre-
formföreningen antagna modellen till turistdräkt
är nu färdig och exponeras hos fröken Ohlsson,
Blasieholmstorg 14 härstädes. Den smakfulla och
i alla afseenden praktiska dräkten rekommenderas
till damernas benägna påseende.
Teater och musik.
Kunfll. Operan, som på grund af mellankomna
sjukdomsfall måst något uppskjuta sin tillämnade
nyhet Ad. Adams »Giralda», har eit antal gånger för
goda hus uppfört Meyerbeers »Profeten». Fröken
Wo// har därvid alternerat med fröken Almati i
Fidés’ parti. Om än hon icke kan anses lika
lyckligt lösa sin uppgift som den sistnämnda, hvil-
kens förtjänstfulla prestation vi senast omnämnde,
gaf hon dock en i det hela god bild och lyckades
i den stora kyrkscenen i fjärde akten höja sig till
verkningsfull kraft.
K. Dramatiska teaterns nyhet för veckan tillhör
en konstgren, som man nutilldags blifvit van att
allt mera sällan finna odlad på denna scen —
det stora tragiska skådespelets. Också kan ej för-
nekas att uppförandet af Lessings »Emil.a Galotti»
egentligen endast kunnat bekräfta, hur de inom
andra områden så dugande krafter, öfver hvilka
teatern förfogar, ställa sig tämligen främmande
inför det s. k. stora dramats uppgifter. »Emilia
Galotti» är dock, på samma gång som en karak-
sedemålning från den upplysta despotiens
tidehvarf, ett tekniskt välgjordt verk, som ännu
verkar så föga föråldadt, att det oaflätligt håller
publikens intresse spändt.
Ärliga bemödanden samt rutin kännatecknade
emellertid såväl hr Örtengrens Odoardi Galotti
som hrr Personnes Marinelli och Skånbergs
prins. Hr Palme spelade Emilia Galottis lycklige
brudgum med den mest tragiska uppsyn — han
tyckes bli allt mera dystert anlagd, hr Palme!
De kvinnliga uppträdande fingo utan gensävelse
mera af äkta känsla ur sina uppgifter, i synnerhet
framstod förtjänstfullt fru Fahlman i den eldiga
grefvinnan Orsinas roll, för hvars våldsamma
känslolif3 skiftningar hon fann kraftigt gripande
uttryck. Titelrollen var öfverlämnad åt fröken
Janson, som nog i densamma verkade både ner-
vös och osäker, men dock äfven lät framglänsa
drag, som, när de en gång mognat och vunnit
stadga, kunna låta en hoppas att få skåda den
verkligt stora tragediennens ansikte.
I alla händelser måste man vara teatern tack-
sam, för att den bevisat sin goda vilja — och
kanske äfven, under nu rådande förhållanden, ej
sa litet mod ^— att uppehålla en konstart, som
aldrig borde få utdö å vår främsta scen.
Filharmoniska sällskapet gaf i lördags sin sista
abonnermntkonsert för säsongen inför en talrik
publik, hvilkens intresse särskildt slöt sig kring
Angust Södermans fragment »Signe tills färd»,
som äfven fick ett förtjänstfullt utförande med
fröken Hallgren och hrr Lundqcist och Söderman
som solister. Bland de öfriga körverken på pro-
grammet var det af Max Zenger en intressant
bekantskap liksom, särdeles den senare, af Myr-
bergs »Höstbilder», som föredrogs förträffligt och
måste bisseras. En ypperlig tolkning fick Brahms
klarinettkvintett genom hr Kjellberg och den Aulin
ska kcarteüen. Hr Hallén anförde.
En lärarinnas roman.
E/i svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grund för Idun
af
Algot Sandberg.
(Forts.)
Kerstin gick gratande till prosten, som såg mycket
YXvV generad ut och menade att hon skulle lugna
sig, så fick hon nog sina pengar. Nämdeman-
nen var bara litet kort om hufvudet. Ett par dagar
efter sådana uppträden fick Kerstin vanligen sitt
tillgodohafvande, och glad delade hon med sig åt
Axel, fastän hon hade smått nog, ty dessa ofta
upprepade penningbortskickningar togo mera på
Kerstins ekonomiska ställning, än hon själfibörjan
ville tro.
Tiden gick, och vid midsommar skulle det blifva
biskopsvisitation i Akelösa. Redan ett par måna-
der i förväg utgjorde denna väntade tilldragelse
allmänna samtalsämnet inom församlingen. Stifts-
chefen var nyutnämnd och skulle för första gången
besöka pastoratet. Prosten förmanade både lärare
och lärarinna att göra allt hvad de förmådde, för
att skolförhören måtte gå så bra som möjligt, ty
biskopen var en sträng man, som med särskildt
intresse omfattade folkskolan.
Kerstin gjorde sitt bästa och tyckte själf, att
hon borde få heder af sina flickor, både de små
och de stora. Ty hennes skola var förenad folk-
och småskola.
De märkliga dagarna nalkades. Prostgården
fäjades både utan och innan, och prostinnan ängs-
slades, så hon nästan blef sjuk, för den stora
visitationsmiddagen, som skulle äga rum själfva
midsommardagen. De båda skolhusen pryddes
med äreportar utvändigt och kläddes inne med
stora knippor af de fagraste blomster. Allt var
slutjigen redo till det stora besöket.
Tidigt på morgonen midsommaraftonen anlände
biskopen med sin notarie. Han var en ståtlig,
något grånad man, sirlig till sätt och åtbörder’
och det låg något chevalereskt öfver hela hans
person. Notarien var liten och kutryggig med ett
hår och skägg, som stötte nästan i grönt. Det
syntes på hela hans ödmjuka uppträdande, att
han fruktade sin chef som ett öfvermäktigt väsen.
I skolan sutto flickorna nytvättade och välklädda
och väntade på det högtidliga ögonblick, då bi-
skopen skulle träda in i salen. Kerstin kände sig
nervös. Om han inte skulle bli belåten! Om
flickorna af pur rädala skulle dumma sig!
Slutligen, efter lång väntan, anlände biskopen,
åtföljd af prosten och notarien samt skolrådsmed-
lemmarne. Efter dem kom en hel skock af för-
samlingsbor, mest kvinnor, som stodo där och
nego, bara biskopen såg åt dem. Han bar sitt
kors kring halsen, och på vänstra sidan af den
svarta prästrocken glittrade nordstjärneordens
kommendörsplaque Barnen stirrade, så att de
icke kommo sig för att sätta sig, fastän biskopen
gjorde upprepade tecken därtill. Han hälsade
nedlåtande på Kerstin, som bugade sig så sirligt,
som hon engång lärt sig i dansskolan, och han
började haifhögt samtala med henne. Hans röst
var något tdlgjord, och han hade detta kvinnliga
uttal på sje ljudet, som icke kläder en karl, då
han talar.
Så steg han i katedern.
»Stå upp, små flickor,» sade han, »vi skola till
en början gemensamt sjunga salmen 342 den 4,
5 och 6 verserna i vår svenska salmbok.»
Kerstin satte sig till orgeln. Och sången ljöd:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0147.html
