Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 12 maj 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 147
Ren svenska.
Klingar icke modersmålet skönast?
Strandberg.
B
n af bröderna Grimms sagor berättar,
hurusom dvergar gåfvo åt tvänne syst-
rar skänker: åt den ena, att vid hvart ord,
som hon sade, rosor skulle falla från hennes
läppar, åt den anrda däremot, att hvar gång
hon talade, paddor skulle hoppa ur hennes
mun.
Ibland rinner mig denna saga i minnet.
Isynnerhet kommer jag ofta att tänka på den
senare ungmöns öde, då jag hör »ärans och
hjältarnes språk» svårligen misshandlas, då
glömma vi lätt såväl skönhetens tjusning som
dräktens behag för talets vederstyggliga pad-
dor. Men den fulaste kan synas oss skön,
om vi fängslas af hennes tal — det är sa-
gans rosor, hvilka komma oss att förgäta,
hvad som brister i utseende.
Alltså, låtom oss vara ense om, att det är
af största vikt, att ens tal ljuder väl. Är
månne detta uppmärksammadt ? Talar man
i allmänhet vårdadt, och söker man tala väl ?
Ahnej, icke i allmänhet. Utan att fästa af-
seende vid missljudande dialekter och ohygg-
liga provincialismer, hvilka rättvisligen ej
kunna läggas någon till last, då de ju äro
medfödda — ehuru den goda viljan äfven
härutinnan kan uträtta mycket, ja, till och
med göra trelleborgskan skaplig nog — hän-
der det ju ofta, att själfva uttalet lider af
betänkliga brister, vanligast orsakade af slarf
och ouppmärksamhet.
Ett af de vanligaste fel, som begås i detta
hänseende, är begagnandet af det idiotiska
»hva?» Finns det något mera odrägligt än
detta inskränkthetens evinnerliga »hva? hva?»
Det gör ovedersägligen intryck af en ohjälp-
lig enfald, synnerligast när det ofta upprepas,
det låter så ömkligt, så plågsamt, att det
kan störa äfven det sundaste nervsystem.
Talspråket är vanligtvis i hög grad slarf-
vigt och ovårdadt. Man bryr sig sällan om
att lägga sig vinn om ett vackert uttal. Allt
för efterlåten får man dock ej vara i detta
hänseende, man måste undvika ord och ut-
tryck, som äro allt för stötande, t. ex. »dom».
Om man nödgas tåla det som ersättning för
det mera svårsagda dem, så borde man åt-
minstone skonas från att höra det i stället
för de. Säger en ung flicka: »dom ha’ gått,»
så föranledes man lätt att tro henne vara i
den så kallade »slynåldern», hennes klädning
må vara aldrig så lång. Äger estetiken nå-
got berättigande att skrifva oss lagar, så bör
den förvisso här säga sitt veto, ty det ges
näppeligen grymmare tortyr för finkänsliga
öron.
Äugust och Äugusta höra till de mest miss-
handlade namn, i det au än förvränges till
å och än till a. Nu äro vi emellertid inne
på ett omtvistadt område, talspråkets bekväma
fulheter. Här kommer lätjan och afgör stri-
den till förmån för ett laisser-aller system,
som låter språkriktighet och formskönhet fara
för bekvämlighetens skull. Mycket af sven-
skans forna klangstyrka och kraft har däri-
genom gått förloradt, här må blott erinras om
alla starka verb, som försvagats under tider-
nas lopp. Det torde för öfrigt ej löna mö-
dan att yttra något, »språkets utveckling»
får man naturligtvis lof att erkänna. Ett
vårdadt uttal gör dock städse ett behagligt
intryck, då ett slarfvigt däremot ofta är
stötande.
Någon kommer kanske nu med påståendet:
»ni vill alltså, att man skall tala som en
bok.» Nej, vare det mig fjärran! Äldrig
får man låta ett ängsligt grammatikaliskt
sträfvande lysa igenom! Det låter blott ona-
turligt och konstladt och bör på den grunden
obevekligt bannlysas. Men helt säkert ligger
det ett stort område mellan det konstladt
regelrätta och det plågsamt slarfviga. Är
det mindre trefligt att höra: »komma ni till
mig i morgon?» än »kommer ni te mäj i
mårrån?»? Tänken, mina damer, på behaget
af ett vackert tal, detta behag, som mera
förskönar än någon dräkt och endast kostar
en liten smula besvär!
Om uttalet af orden ofta ger oss orsak till
befogade anmärkningar, så gör valet det nä-
stan lika ofta. Och huru mångfaldiga ord
är man icke hågad att utdöma!
Först och främst alla »slang»-uttryck, så-
som »kiligt», »urstyft», »inte pjåkigt» och så
vidare. Många unga damer tro sig därige-
nom gifva en pikant och treflig ton åt sam-
talet. Âhnej ! I umgängeslifvet är allt
»slang» fördömligt, om det än kan tolereras
inom en förtroligare krets. En ledig umgän-
geston kan nog uppehållas ändå.
Till de missbrukade ordklasserna höra ad-
jektiven. De vridas i de galnaste meningar
och sammanställningar, synnerligast när de
skola uttrycka förtjusning. Praktfullt i stäl-
let för vackert, storartadt i stället för täckt,
alldeles galen i stället för mäkta vred —- ja,
tänk efter, om ni ej själt mångfaldiga gånger
gjort er skyldig till slika oharmoniska och
meningslösa yttranden. Superlativer böra be-
gagnas med försiktighet, liksom i allmänhet
förtjusningen bör tyglas så vidt möjligt är.
(Inom parentes dristar jag mig till vederbörande
anmärka, att det ej är så förkastligt att an-
vända andra ord än »söt» och »rysligt söt»
för att uttrycka förtjusning. Det finnes näm-
ligen — ack hur många! — personer, som
använda detta ord om allting, såväl om Öd-
mann, Goethes Faust, Niagarafallen och »la
fin d’un héros» som skodon, klädningar, bu-
ketter och annat slikt. Sina modiga tio år
dröjer det nog, innan det försvinner ur ord-
boken.)
Öronslitande äro för öfrigt en massa sam-
manställningar, som »gräsligt vackert», »gruf-
ligt skönt», »vådligt stiligt», »orimligt smak-
fullt» med flere. Hur meningslösa och hur
— allmänna uttryck! Ännnu värre, fastän
ej så allmänt, är det att höra unga damer
använda hata och förakta om saker, som de
ej tycka om. Den, som »hatar korallhals-
band» och »föraktar släp», är mycket olyck-
lig i valet af uttryck, hennes grundsatser må
vara aldrig så sunda.
Man bör också undvika att i sitt tal an-
vända »han» och »hon». Som tilltalsord äro
de under alla förhållanden afskyvärda, och
äfven annars bör man så vidt möjligt in-
skränka deras användning. Det finnes äkta
män, hvilka städse säga »hon» om sin hustru,
liksom det finnes fruar, som säga »han» om
sin man, men detta bruk är osmakligt. Lika
obehagligt är det, när »herrn» eller »frun»
användes ensamt. Det bör alltid gälla som
en okränkbar lag, att tillnamnet medtages,
För mången är det en stor frestelse att
lägga sig till med stående uttryck, hvilka,
använda i tid och otid, genom det ständiga
begagnandet blott varda utnötta och ännu
mera intetsägande. Det finnes knappast nå-
gon ovana, som är så löjeväckande och så
lätt ger anledning till gyckel som denna.
»Ja, ja men», »nej men tänk», »så att säga»,
»ja visst ja» äro några prof ur högen på
dessa lustigheter. Endast ett så föga märk-
bart uttryck som »och så» kan göra ens tal
ohjälpligt löjligt, då det ideligen användes.
Tänk på era umgängesvänner, finnes det ej
bland dem någon eller några, som lagt sig
till med något snarlikt uttryck och jämt an-
vänder det vid de mest barocka tillfällen?
Är så för handen, inser ni förvisso, att man
ej nog kan akta sig för att lägga sig till
med några favorituttryck, ty de gifva städse
rika tillfällen till karrikatyrer och förlöjli-
gande hämningar.
Till sist en anmärkning, som gäller den
kanske svåraste af alla de vederstyggliga pad-
dorna: användandet af de onödiga utländska
låneorden. När motsvariga svenska uttryck
finnas, är det rent af oskickligt och från alla
synpunkter fördömligt. Först och främst,
emedan det kan hända förargliga misstag.
Vidare, emedan det visar ringaktning för vårt
eget språk att i onödan nyttja främmande ord,
som vi lätt kunna undvara, och till sist eme-
dan det så ofta ger intryck af skryt. Det
låter, som om man ville visa sig i besittning
af språkkännedom och därför slängde fram
glosor vid lägliga tillfällen. Har man så
anledning att förmoda, att den, till hvilken
man talar, icke kan det ifrågavarande språ-
ket, är det en ren ohöflighet. Det känne-
tecknar brist på takt och verklig bildning.
Därför — tala svenska.
Ännu några ord! Hör ni några af dessa
allmänna förseelser mot språket, så låt ingen
märka, att ni gifvit akt därpå! Gör rättelser
endast genom att själf undvika felen, och gör
för all del vederbörande icke uppmärksam på,
hvad han låtit komma sig till last. En vaken
iakttagelseförmåga skall snart lära er att
undvika »paddorna» och vara er den dverg,
som låter rosor falla från edra läppar vid
hvarje ord. Språkets makt är stor, gör eder
den underdånig, älskvärda läsarinna!
L. B.
I skuggan.
Berättelse af Ernst Lundquist.
(Forts.)
B
röken Malm var för öfrigt den enda af
socknens damer, som bevärdigade den
yngre af bröderna Törne med någon uppmärk-
samhet. Han var blott ett bihang till sin
bror, som helt och hållet öfverglänste honom
i allt. Lille Agathon var poet, sades det, och
hade skrifvit små pessimistiska lungsotsdikter
i en studentkalender. Då Karsten inackorde-
rat sig på landet för att få vara i fred och
skrifva på sin doktorsafhandling, hade brodern
följt med för att få dikta ostörd i naturens
sköte. Han var nästan aldrig hemma, han
låg hela dagarne i sin hängmatta uppe i skogs-
backen. Det var en sådan skön barrdoft där
uppe, och det behöfde han både för sin diktning
och för sitt bröst, sade han, ty han inbillade
sig vara lungsiktig, och utan denna melanko-
liska illusion skulle han ej ha kunnat åstad-
komma någonting inom den gren af lyriken,
som han nu en gång valt till sin specialitet.
Han ville aldrig visa eller läsa upp något af
sina verser; bad man honom därom, rodnade
han som en flicka och skakade på hufvudet,
så att den långa, svarta, konstrikt neddragna
poetlocken kom alldeles i olag, men Karsten
försäkrade småleende, att broderns poesi alls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
