Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 12 maj 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 I DU N 1893
icke passade till sällskapsnöje, den luktade
granris som portgången i ett sorgehus.
I dag hade fru Fanny tagit poeten om hand.
Hon stödde sig lätt på hans arm, medan de
gingo uppför den branta backen i björkarnas
glesa skugga. Hon såg ovanligt skälmaktig ut,
lilla Fanny ; det var bestämdt Dågonting hon
tänkte på, ty medan han med sin entoniga,
alltid i moll stämda röst höll ett litet före-
drag om den italienske skalden Leopardi, den
pessimistiska poesiens fader, om hvilken hon
förrådt en straffbar okunnighet, gick hon och
såg tankspridd ut, svarade ja, nej och jaså på
alldeles oriktiga ställen och kunde ej ta sina
klippska ögon från den grupp, som hon hade
framför sig i backen : licentiatens eldröda filt-
hatt ooh breda rygg, dominerande en hel myll-
rande svärm af ifrigt trippande och klättrande
ljusa sommarklädningar. Plötsligt tycktes hon
komma på en idé och vände sig till Agathon
i afsikt att göra honom en fråga, men så hej-
dade hon sig : det var för sent. Sjöns blanka
spegel blixtrade redan fram mellan de hvita
björkstammarne; man var vid målet.
På en stor, mossig sten alldeles nere vid
vattenbrynet stod en liten hvitklädd, älflik
skepnad och viftade med en skär parasoll ; det
var »pyret», Maggie Silfverfelt. Nedanför ste-
nen hade Homsbasunen, klädd i himmelsblått
med små hvita rosetter på alla möjliga och
omöjliga ställen, intagit en drömmande poetisk
attityd och viftade ett larghetto amoroso med
en röd sjal. De bägge bantande länsmans-
döttrarna anlände nu också från sitt håll, flå-
sande af ifver och embonpoint och eskorterade
af en piga, som bar matkorgen och sjalarna.
Nu voro således alla församlade.
Det var onekligen en vacker plats. Den
lilla sjön med sina gräsbevuxna stränder låg
där som en oval spegel infattad i en smal ram
af grön plysch. På den sida, där sällskapet
slagit sig ner, hade man en tät, frodig björk-
skog tätt bakom sig, full af förtjusande små
grupper af mossiga stenar och ormbunkspartier.
På andra sidan sjön reste sig en lodrät berg-
vägg, krönt af allvarliga tallar, som stodo nä-
stan svarta mot den blåhvita himlen. I en
vassrik liten bukt låg en ökstock fastgiord vid
en murken brygga. Ett par hvita näckrosor
hade glömt sig kvar, där skuggan var djupast
nära andra stranden, och lyste nästan onatur-
ligt stora ur sitt halfmörker. Längre ut öfver
sjöns släta, blå yta dallrade förmiddagens var-
ma ljus, och där surrade en och annan slända
och lät sina gröna, glasartade vingar glittra i
solskenet.
Ännu var det jämförelsevis skuggfattigt på
den sida om sjön, där björkarnas rike låg, och
där sällskapet slagit sig ner, men på eftermid-
dagen skulle där bli så mycket svalare och
behagligare. För öfrigt kunde man alltid finna
skugga ett litet stycke inåt skogen, och där
bredde man också ut sina sjalar och filtar.
Men nu blef det en svårighet. Agathon
var inte alls nöjd. Om han vetat, att det var
i en björkskog man ämnade slå läger, hade
Kan inte alls följt med ; han var van att andas
barrdoft, det var ju därför han var på landet.
Här fanns ju ingen plats för honom att knyta
upp sin hängmatta, som han enkom släpat
med sig den långa vägen. Och med ett bort-
klemadt barns tjurande min såg han öfver till
tallarne på andra stranden, som om han halft
funderat på att skilja sig från det öfriga säll-
skapet och bege sig dit.
»Följ med mig,» inföll fru Fanny hastigt,
»jag vet en bergknalle ett litet stycke inåt
skogen här — bara ett par minuters väg —»
där det växer både tall oeh gran.»
Poeten antog förslaget med tacksamhet, och
de båda begåfvo sig i väg. Nu fick Fanny
ett ypperligt tillfälle att komma fram med det
hon haft på hjärtat.
Hon började tala om, huru ledsamt det
var, att de bägge unga herrarne nu skulle
resa, och huru tomt det skulle bli efter dem,
så mycket tommare som man ju ej hade det
ringaste hopp, att de någonsin mera skulle
komma tillbaka till dessa bygder. Ja, herr
Agathon kanske, men alls inte hans bror,
ty om han disputerade och blef filosofie dok-
tor i höst, eklaterade han naturligtvis genast
sin förlofning, och innan nästa sommar vore
han kanske redan gift.
Vid ordet förlofning fick Agathon ett spändt
uttryck i ögonen och kring munnen, som om
någon hviskat till honom ett »gif akt ! »
»Ja, det är mycket troligt,» svarade han.
»Tycker ni inte det är bra ovänligt af er
bror,» fortfor fru Fanny och betraktade honom
med en lurande sidoblick, »att han gått här
hela sommaren bland oss som ett hemlighets-
magasin och inte velat tala om för någon här,
hvem han är förlofvad med? Åtminstone
kunde han väl ha sagt det till mig, så goda
vänner som vi ha varit, han och jag! Jag
kan inte neka för, att det har retat mig ko-
lossalt. Ser ni, herr Agathon, det är min
specialitet att vara allas förtrogna i kärleks-
affärer. Under de år jag tillbragt somrarna
och julveckorna här i socknen, har jag varit
van att läsa i allas hjärtan som i en uppsla-
gen bok . . . det måtte vara något hos mig,
som rentaf tvingar folk att komma till mig
med sina förtroenden, och det roar mig, det
erkänner jag. Ni kan aldrig tro, så många
partier jag ställt ihop i Stockholm ! Partier
af prima kvalitet, fina och solida, hållbarheten
garanteras . . . alls inte shoddy ! Och därför
kunde er bror gärna ha varit uppriktig emot
mig, tycker jag.»
»Han har kanske haft sina skäl.»
Hon gaf honom en gnistrande blick och
knöt handen, som om hon velat slå honom,
men i stället fattade hon hans arm, såg på
honom med sitt blidaste, mest förföriska små-
leende och sade i smekande ton :
»Hör nu, kära herr Agathon, jag tycker, att
ni och jag ha blifvit så goda vänner på den
här tiden ...»
»... att jag gärna kan skvallra om Karstens
hemlighet för er?» afbröt han. »Ja, men det
gör jag inte, för det har jag lofvat honom.»
Hon släppte genast hans arm och for ett
stycke åt sidan, som om hon brännt sig på
honom.
»Jaså, ja, som ni behagar,» sade hon isande
kallt. »Då skall jag tala om för er, att er
brors hemlighet alls inte är någon hemlighet
— för mig åtminstone. Den, som vill lura
mig i såda fall, får allt vara ovanligt slipad.
Jag vet mycket väl, att er bror inte alls är
förlofvad, hvarken hemligt eller eklat ; porträt-
tet på hans bord föreställer inte hans fästmö,
och ringen han bär pä högra handens ring-
finger — ja, hvar han fätt den ifrän, skall
jag veta, innan vi skiljas i kväll!»
Därmed snurrade hon i väg och lämnade
Agathorf åt sitt öde, förbluffad, med gapande
mun; han kom sig ej ens för att ropa efter
henne och fråga, hvar de där tallarna växte,
som han skulle kunna binda npp sin häng-
matta emellan, men antagligen hittade han dem
på egen hand, ty han kom ej ner till de an-
dra, förrän det led till middagsdags.
Fanny återvände nu till stranden, men hon
gick med flit ej den genaste vägen, ty hon
var så ond, att hon behöfde svalka sig litet,
innan hon kunde visa sig för de andra.
Åh, hon hade minsann skäl att vara ond!
På licentiaten, på lungsotspoeten, på Allan,
som inte velat hjälpa henne en enda gång med
att sondera, och allra mest på flickorna — ja,
hela skocken ! Det var som om de i sommar
hade sammangaddat sig mot henne, för att hon
ingenting skulle få veta. Annars hade de
minsann haft brådtom att komma till henne
med sina förtroenden, men nu? Trodde de
kanske, att de hade en rival i henne, därför
att licentiaten pratat så mycket med henne
under promenaderna efter kvällsmaten, då ung-
domen från de olika gårdarna så ofta »hän-
delsevis» sammanträffade på landsvägen? Åh,
det var skamligt, och hon skulle minsann häm-
nas på dem, innan hon reste hem till Stock-
holm i september. För öfrigt, inte var det
den minsta konst för en psykolog som hon
att genomskåda dem allesamman — de voro
kära samt- och synnerligen, det var inte tu
tal om det —, men hvarför kunde de inte
helt ärligt tala om det? Och när någon af
dem träffat honom enskildt och Fanny frågade
hvad han hade sagt, hvarför skulle hon då få
undvikande svar? Hvarför skulle hon hållas
utanför? Hvarför kunde hon inte få veta,
hvad det var han hviskade till Hortense vid
kyrkoporten i söndags och hvad han skref i
Domsbasunens poesialbum häromdagen? Ja, till
och med det där lilla lindebarnet Maggie blef
stum och inbunden som en bok med sju in-
segel, så snart Fanny gjorde det minsta för-
sök att lyssna med den moderliga vänskapens
stetoskop på hennes flämtande lilla hjärta.
Och Lina sedan i går kväll, hur hade hon
inte låtit tigga och be sig, innan hon lät Fanny
slippa in i licentiatens rum en enda minut
och kasta en blick på det där famösa por-
trättet? Hon skulle bara ha vetat, hvilken
upptäckt just det där porträttet då gaf anled-
ning till! Men gudbevars, om de andra tego,
så nog kunde hon tiga också. Och innan
man skildes i kväll, skulle allt vara klart —
allt.
(Forts.)
Just nu!
Just nu är ögonblicket inne, när I bören
låta edra goda tankar bli till gärning, I
alla vänliga läsarinnor, som från första stun-
den ämnat med edert lilla strå till stacken
bidraga till allas vår skollofskoloni.1 Ni har
dag från dag skjutit upp — det brådskade
ju ännu ej, menade Ni; men nu bli vårda-
garne allt längre och ljusare, de fly så snabbt
sin kos, att innan vi veta ordet af, är stun-
den inne för skolornas afslutning. Och då
bör allt vara klart.
Sätt Eder därför genast ned, då Ni läser
dessa rader, och låt den vackra föresatsen
bli verklighet! Dröj ej längre: den minsta
gåfva af godt hjärta gifven kan bli till väl-
signelse !
Så måtte då allas edert beslut bli detta:
just nu! Ingen, som något kan offra, om
än aldrig så ringa, skall tveka att vara
med, när det gäller de fattiga barnens som-
marfröjd.
Bidragen insändas till Bedaktionen af Idun,
Stockholm, i postanvisning eller postsparmär-
ken (ej frimärken). Vid försändelsen bör
tydligt angifvas, att den är afsedd för »Iduns
skollofskoloni». Alla inflytande bidrag redo-
visas i Idun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
