Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 19 maj 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 I DU N 1893
»jag tager hellre en stämning, än jag hör
ditt kält,» och till sist sett de lumpna slan-
tarna i vredesmod slängas ät hustrun — ja,
man blir vittne till mycket, när man un-
der ett par årtionden vistas i andras hem.
Hvad jag, som i mitt stilla sinne mången
gäng knotat öfver min ensamma lott i värl-
den, vid tillfällen sådana som de nu nämnda
prisade min lyckliga stjärna att ej vara bun-
den i slika bojor, nesliga som de förefallit
mig. Nej, tacka vet jag frihet och oberoende!
Sä mycket är det ej en lärarinna kan för-
tjäna, men det hon förtjänar är hennes eget;
och vi ensamma flickor hafva åtminstone det
företrädet framför de gifta, att
»ödmjuka oss behöfva vi för ingen man ändå.»
Om det nu varit i obemedlade familjer
sådant förefallit, som jag nyss anförde exem-
pel på, skulle ju därför kunna förebäras den
om än klena ursäkten, att »där inga pengar
finns, kan inga pengar fås». Att familjefä-
der, hvilka ej veta hvarifrån de skola »taga
bröd i öknen», blifva obilliga mot sina hust-
rur och af dem fordra det underverk, de
själfva ej mäkta, ligger nästan i sakens natur
och måste hänföras till mänsklig svaghet.
Men ingalunda. Det har varit i hem, där
välstånd rådt, där goda inkomster funnits, och
där följaktligen ett sådant tillvägagående
som det nämnda ej kunnat rättfärdigas.
Skapelsens herrar, hvilka ju i vishet och
kunskap anse sig stå ett godt stycke framom
det svagare könet, måtte emellertid med några
lysande undantag härutinnan vara mäkta
oförståndiga — ty att de handla af snålhet
och girighet och älska penningen högre än
hustrun, får man väl endast sällan antaga.
De måtte ej sätta sig in i hustruns förhål-
landen, ej fatta huru de utsätta henne —
mellanhanden mellan dem och handlande,
tjänare m. fl. — för svårigheter och obehag,
som måste förbittra hennes sinne; att när
hon inför de underordnade är angelägen, att
mannen skall framstå i det bästa ljus, hon
själf i stället blir kallad »snål»; att det
är kränkande för en samvetsgrann kvinna
att på ett område, där hon måste för3tå bättre,
höra ideligen upprepas »du får lof att hus-
hålla ! » ; slutligen måtte de ej fatta, att det
ligger i deras eget intresse att hafva en’ viss
ordning i detta som i allt annat samt att
ej taga till för knappt — endast därigenom
få de själfva lugn för «kält» och den trefnad
de eftertrakta i sitt hem.
När man sett herrarnes merendels stora
fordringar i alla vägar och med dem jäm-
för fruarnas ofta nog stora svårigheter att få
motsvarande kontanta medel, faller det ett
försonande ljus öfver en tilldragelse sådan
som den i början berättade, och man kan
då, visserligen ej ursäkta, men dock förklara
för sig sådana oegentligheter, som man någon
gång kan få höra talas om, som att en hustru
tillgripit penningar ur sin mans chiffonier
eller uraktlåtit att till honom framlämna ett
rekommenderadt bref. Det vittnar vackert för
den kvinnliga redbarheten, att dylikt för-
spörjes så ytterst sällan. »Tag på räkning!»
får hustrun kanske till svar, men följer hon
uppmaningen, månne ej då den sista villan
blir värre än den första? Om hon däremot
i sitt bryderi tillgriper denna utväg, trots
förbud, huru måste hon ej ständigt känna
oro och själfförebråelser! Nej, minsann fru-
arna alltid hafva det så lätt!
Men jag må säga, att det många gånger
förvånat mig att se, att I, gifta kvinnor, un-
derkasten er ett sådant sakernas tillstånd.
Hvarför vägren I ej att mottaga hushålls-
penningar, om de lämnas som ett slags nåde-
gåfva eller åtföljas af förmaningar och klago-
visor? Nej, låten herrarne få se, huru pass
trefligt det blir att vara utan mat, utan
lyse, utan ren tvätt m. m. m. m. Lika
orimligt som det vore, att edra män skulle
som ynnestbevis af er begära, att I stoppaden
deras strumpor och lagaden deras mat, lika
orimligt är det, att I skolen som ynnestbevis
begära de penningar, som de gemensamma
behofven kräfva. Skyldigheter mot skyldig-
heter! Ångan till hushållsmaskineriet få de
ej förhålla; utan den måste det afstanna, om
än kuggarne äro aldrig så dugliga.
Men vi kvinnor äro i allmänhet — här i
Sverige åtminstone — konservativa, och det
där smakar allt för starkt af opposition,
upproriskhet och strejk, tycker nog mången.
Nej, då är det bättre, resonnerar man, att
låta det gå i den gamla trallen; »bäst
att taga skeden i vackra handen»; »den
som är slagen till slant, blir aldrig riks-
daler».
Låt mig till svar berätta en liten historia.
Det var en gång en snäll och vis fru, hvil-
ken — det må tilläggas — äfven ägde en
god man. Men som han var en stor bok-
vurm och nedlade mycket penningar på sitt
bibliotek, hände det ej sällan, att hustrun
fick sitta emellan härpå. Ty bokvurmar äro
merendels personer, bvilka sväfva i högre
rymder och ej hafva någon rätt uppfattning
af hvad ett hushåll kräfver. Hjärtligt till-
gifven som hon var honom, önskade hon
intet högre än att lefva i frid och sämja med
sin herre och man och funderade fram och
tillbaka, huru hon skulle kunna göra begrip-
ligt för honom att för att lefva fordras mat
och för mat fordras penningar. Slutligen
hittade hon på råd. Då den lärde en vacker
dag .kom hem, hungrig och trött och icke
alls begifven på andlig föda, fick han till
sin häpnad se middagsbordet dukadt med —
böcker. Böcker i pergament, i maroquin, i
hel- och halfranska band, riktiga rariteter för
en kännare, men icke dess mindre »stenar
för bröd» vid detta tillfälle! Han gjorde
stora ögon, men förstod »andemeningen», och
saken slöts i godo och till fromma för fram-
tiden.
För öfrigt är det icke förödmjukelsen och
svårigheterna allenast, jag vill att I skolen
undslippa — nej, saken har en annan sida,
som är både allvarlig och beaktansvärd.
Detta ständiga kält om styframe tär på kär-
lekens ömtåliga lifstråd. Hustrun, som har
den obehagliga kältrollen, blir själf obe-
haglig, så att, när hon tittar i dörren, kän-
ner mannen ingalunda samma lust som förr
att draga sin »älskling» ned bredvid sig i
soffan och prata bort en stund med henne;
måhända möter han i stället »huskorset»
med en axelryckning och ett kärft: »Hvad
är det nu igen? Pengar, pengar, aldrig hör
jag annat än pengar!» Och mannen, som
åsidosätter rättvisa och billighet, sår i sin
makas bjärta ovilja och bitterhet. Ty hvilka
känslor månne röra sig hos henne, då hon,
afvisad, går in till sig och gråter? Ack,
månget äktenskap, som i ungdomen knöts i
kärlek och under tusen förhoppningar, har
maska för maska slitits på sätt som här
blifvit antydt.
Det ligger därför i ert intresse mer än
I tron att draga i härnad mot det missför-
hållande, jag nu påpekat. I afvaktan på,
att de, som hafva makten, skaffa er rätt
att råda öfver edert, kunnen I gärna som
ert anspråkslösa program uppställa följande:
en månatlig summa till hushållet, på förhand
öfverenskommen och ej för knappt tilltagen,
hvilken lämnas i förskott utan obehag och ej
behöfver tiggas fram i bråkdelar.
Till klädpenningar och nålpenningar skulle
jag vilja återkomma en annan gång.
S. T.
De ungas bäste vän
vill Kamraten, illustrerad tidning
för Sveriges ungdom, utgifven af
Frithiof Hellberg, af all ifver sträfva
att blifva. Ingen moder kan bereda sin
uppväxande dotter eller sin unge son en
större glädje än genom att för dem nu
genast verkställa prenumeration å Kamra-
ten för årets tre sista kvartal. Priset här-
för är kr. 2: 25. Det är ännu ej för sent
att få alla nummer från april månads
början, och hvarje nytillkommen ung pre-
numerant har rätt att deltaga i den roliga
pristäfling, som Kamraten just nu an-
ordnar.
Kamrdten ger de unga en intressant och
bildande läsning i fosterländsk och
sedlig anda. Kamraten är lika un-
derhållande för gossar som för flickor, för
vinter, vår och sommar. Kamraten följer
de unga på deras botaniser-turer och fri-
luftslekar. Kamraten hjälper dem att
ordna frimärks- och insektsamlingarna,
ger flickorna anvisningar till nyttig och
rolig hemslöjd, gossarne handledning vid
deras vetenskapliga experiment. Kamra-
ten lär de unga älska fosterlandet och
allt ädelt och godt. Kamraten är en
alltid påpasslig och trofast vän. Många
svenska lärare ha också berömt
Kamraten för dess goda och för ung-
domen väl lämpade anda!
Kamraten är ingen småbarnstidning,
utan är afsedd fär den uppväxande ung-
domen i åldern intill 18 år. Kamraten
utkommer med två sextonsidiga nummer i
hvarje månad.
Som en antydning om Kamratens inne-
håll anföra vi endast innehållsförtecknin-
gen för dess senaste nummer, som utkom
den 15 maj. Detsamma innehåller:
Lofdag i maj; ett skolpojksminne af J.
P. Winkler. Pingst; poem af Julius
Sturm. Dagens stjärna; af K. S. Hldn.
Hvad kan en syster göra för sina bröder?
af Elsa. Amatörfotografi; för Kamraten
af N. A. Langtet. Med illustrationer.
Afventyr i fjärran västern; af William
Kingston. (En spännande indianfölje-
tong med illustrationer!) Den finske gos-
sens bragd; af C. W. B. (Från kriget
1808—9). Den unge naturaliesamlaren:
att bereda djurskelett. Med illustrationer.
Farbror Frans; berättelse för Kamraten afT.
S-n. Trefliga handarbeten för flickor: ett nytt
slags broderi och konfirmationsgåfvor. Med
illustr. Prenumeranternas brefvexling. (In-
nehåller en mängd intressant tankeutbyte
mellan de ’unga, om deras slcolföreningar,
om deras studier, om deras samlingar, ex-
periment och lekar) Prenumeranternas af-
delning. (Innehåller bidrag från de unga
prenumeranternas pennor, denna gång en
liten nätt dikt: » Älska din moder!*) In-
tressanta tankeuppgifter, nya slags gåtor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
