Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 19 maj 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN 157
m. m. (På denna afdelning™utdelas pris
af goda böcker till de unga läsarne.)
Ja, detta var ett enda nummers unge-
färliga innehåll. Det är ju icke så litet!
Viljen I glädja edra unga och
gagna dem tillika, så prenumere-
ren nu genast för deras räkning
på Kamraten från april månads
början till årets slut med kr. 2: 25.
De skola icke nog kunna tacka Er därför!
Böhmiska folkbilder.
Tecknade för Idun af Sigrid Elmblad.
IV.
Förlorad.
S
et var hennes sista stund i det gamla
hemmet, där hvarje stol varit henne
en kamrat under gångna år. Möblerna syn-
tes äfven att förebrående betrakta henne; den
nötta skinnsoffan, som ännu bar märken efter
hennes barnklackar, det stora gökuret, skåpet,
som så länge förvarat hennes tillhörigheter,
allt och alla tycktes säga: »hur kan du lämna
oss?»
Men hon aktade ej därpå.
Tyst och stilla satt hon i sin svarta kläd-
ning, med nedslagna ögon och korsade hän-
der. Icke en tår, icke ett ord hade hon för
sin omgifning; hennes själ var redan borta
från densamma.
Modern rörde sig ifrigt och nervöst i rum-
met. Hon visste knappt, hvad hon tog för
händer, och såg ingenting för gråten, som
oupphörligt steg henne i ögonen.
Det var ett stort bekymmer, och hon vå-
gade ej ens vända sig till Gud med bön om
hjälp, ty honom var det väl täckeligt, att
deras enda barn, deras friska, vackra, sjut-
tonåriga Mari, ville bli nunna.
Hvem hade kunnat ana en sådan olycka?
Det är ju så vanligt, att mindre bemedladt
folk sänder sina döttrar i klosterskola för att
utbilda dem till dugande tjänarinnor, och det
är så ovanligt att unga flickor, som ej pröf-
vat lifvet, föredraga klostermurarne framför
världen, tvång framför frihet.
Men en och annan gör det likväl.
Det är farligt att i en ålder, då viljan
ännu ej ännu hunnit stadga sig, råka in un-
der ett sådant högtryck af religiöst svärmeri,
paradt med mysticism, som klosterlifvet. Dessa
stilla systrar med sina ödmjuka later, sitt
dämpade sätt att tala och sitt behärskade
väsen utöfva ett starkt inflytande på unga
sinnen, hvilkas lidelser hålla på att vakna. Ett
skolbarn dyrkar syster Elisabeth, ett annat
syster Anna, ett tredje syster Maria, och som-
liga lära sig att fanatiskt dyrka hela kloster-
lifvet.
Till dessa senare hörde Mari. Hon kom
från ett fattigt hem. År i ända hade hon
sett föräldrarne sträfva och slita för det dag-
liga brödet, tyngda under timliga omsorger.
Deras Gud var en liknöjd Gud, någonstädes
långt borta i det oåtkomliga; kampen för till-
varon var hela deras lif, i den hade de hård-
nat och satt till sina bästa krafter. Som ett
par trötta, men väl inkörda arbetshästar
drogo de nu sitt lass utan klagan, men också
utan intresse.
»Det skall bli godt att komma frân’et,»
brukade modern ibland säga, och då nickade
fadern bekräftelse till hennes ord, de tänkte
på hvila, mer hoppades de ej på.
Men klostrets Gud var någonting annat.
Han var en hög, bländande skön furste, full
af makt, nåd och kärlek. Han var de milda
systrarnas härlige, strålande brudgum, som
bidade dem efter döden med evig lycksalig-
het, de tillbådo honom vid radbandet, vid de
praktfulla altardukar, som de sömmade att
pryda hans tempel med; i allt deras görande
och låtande var han deras första och sista
tanke. Väl var deras lif, liksom föräldrar-
nes, försakelse och möda, men deras mål var
en himmelsfärd i stället för en graf. De sågo
framåt mot en bröllopsfest, deras ögon lyste
vid tal om Kristus som en ungmös vid tan-
ken på sin älskade.
Och medan akasiaträden blommade i den
skuggiga klosterträdgården och fåglarne sjöngo
i löfverket, bröt Marias första unga lidelse ut
i en glöd, som intet kunde släeka. Utom
klostermurarna låg en krass, kall värld med
små ömkliga omsorger, hvilka dödade själen
och sleto ut kroppen, men inom desamma,
ack, där var godt att vara, där ville hon stanna
hos den strålande brudgummen.
Ingen af systrarna hade öfvertalat henne
att bli nunna. Hon fick ett profår att be-
tänka sig på, och då hon lämnade klostret
sade väl allas ögon, men ej ett enda par läp-
par: välkommen åter.
Och nu var profåret tilländalupet. Värl-
dens lockelser, föräldrarnes bedröfvelse, intet
hade kunnat rubba hennes beslut. Det var
ej kulturmänniskans raffinerade begär, utan
ett naturbarns starka impuls, som ledde henne.
Hennes exaltation hade ungdomens kraft, allt
utom densamma förlorade färg för hennes
ögou.
Och så rullade vagnen fram till porten, de
båda systrarna stego ur för att hämta henne,
och hon följde dem med förklaradt utseende.
Den afskedskyss hon skänkte föräldrarne var
kall, hon såg dem knappast: den giktbrutne
fadern, den böjda halfblinda modern och det
torftiga, mörka hemmet. Hon såg ej, att
äfven där hade Kristi brud kunnat ha en
mission att fylla.
Det var den strängaste klosterorden hon
valt: S:t Annasystrarna på Kleinseite. Hon
skulle aldrig mer få visa sitt ansikte för
någon utom klostret, aldrig tala med någon
utom klostret. Mari var död för världen.
Och hon gick ifrån den som till en fest,
fylld af sin sjuttonåriga entusiasm, som skulle
vara ett helt lif.
Stackars Mari!
Bevingade vänner,
i.
Några ord om kanariefågeln och dess vård;
för Idun af L. E Björkman.
f
nder en resa i Tyskland gör man den iakt-
tagelsen, att i de flesta hus finnas bur-
fåglar, isynnerhet kanariefåglar och hör man
en tysk tala om sin »gelber Liebling», miss-
tager man sig ej, om man antar, att han därmed
menar sina kanariefågel. Denne är hela familjens
fröjd och omhuldas på det ömmaste, barnen lära
sig därför från början vara aktsamma om det lilla
värnlösa djuret, som alla hålla utaf; och så bi-
drager den gula älsklingen till att hos barnen ut-
veckla milda känslor för djuren. Här i Sverige
bålles kanariefågeln icke på långt när så allmänt.
Orsakerna äro nog flere. De ädlare raserna äro
här föga kända, man känner knappast någon an-
nan, än den simpla »landtrasen», och individer
af denna äro i allmänhet hvarken utmärkta för
vackert utseende eller för vacker sång; ofta skrika
de så, att det blir en öronpina, i stället för en
fägnad att höra dem. Och så hafva många en
fördom mot att hafva fåglar i bur : det är onatur-
ligt, säger man, fågeln bör få flyga fritt i Guds
natur och från trädets grenar stämma upp sin ju-
belsång. Härpå kan svaras, att alla husdjur lefva
i onaturliga förhållanden, men finna sig i allmän-
het mycket väl uti dem; hvad nötkreaturen vid-
kommer går man ju så långt, att man till och med
klafbinder dem, så att de icke kunna taga ett steg,
och på många ställen få de stå så hela vintern,
utan att en enda gång få röra sig (hvilket onek-
ligen är både grymt och ekonomiskt oklokt). Bur-
fåglarne synas trifvas mycket godt i fångenskapen,
och kanariefågeln, som födts i fångenskapen, kan
icke sakna friheten; men stora burar måste fåg-
larne ha, så att de kunna öfva sina vingar.
Mången föreställer sig, att den »äkta kanarie-
fågeln» skall vara gul, och att brokiga fåglar icke
äro »äkta», utan bastarder. Denna föreställning
är oriktig. Den vilda kanariefågeln — hvars hem-
land, som bekant, är Kanarieöarne, Madeira och
Azorerna — är ofvantill grågrön och något gul
inunder, han är mindre och smärtare än den
tama fågeln. Hans sång lär vara mycket vacker,
dock icke på långt när att jämföra med rullsån
garens.
Den tama kanarifågeln har. likasom våra öfriga
husdjur, blifvit utvecklad i olika riktningar, så att
flere, mycket skiljaktiga raser uppstått.
I Belgien och Frankrike har man lagt an på
att hos kanariefågeln utveckla en ståtlig kropps-
form. Den belgiska rasen utmärker sig för sin
längd, fåglarne äro nästan en tredjedel längre än
de vanliga kanariefåglarne; kroppen är smal och
upprätt stående, halsen lång, hufvudet litet, ben
och stjärt långa. Fågeln har i följd af sin kropps-
ställning något falkartadt i sitt utseende. Dessa
fåglar äro ömtåliga, dåliga afvelsdjur och inga
goda sångare. En yttermera utveckling af denna
ras är den franska, »Parisarne» och »Trumpe-
tarne», som de kallas. De hafva på bröst" och
skuldror krusiga fjädrar, bildande krås och epå-
letter, däraf de fått namnet »Trumpetare».
Engelsmännen hafva bildat en hel del olika ra-
ser, som skilja sig från hvarandra genom kropps-
form och färg, men icke någondera utmärker sig
i afseende på sången. Bland dem må nämnas
den gulaNorwich-rasen, den smärta Yorkshire rasen,
som liknar den belgiska, den lilla sirliga London-
rasen, de ödlefärgade Lizards dch den stora Lan
cashire-rasen, som är dubbelt så stor som de van-
liga kanariefåglarne. Därjämte må nämnas de
kanelbruna och de orangeröda fåglarne. De sist-
nämndas färg är dock icke medfödd, utan fram-
bringas hos hvarje enskild individ genom utford-
ring under ruggningstiden med cayenneppar, blan-
dad med äggfodret, hvilken utfordring måste upp-
repas vid hvarje ruggning, såvida färgen skall
bibehållas.
»Landtrasen» står till de öfriga raserna i samma
förhållande sem landtraserna bland de öfriga hus-
djuren stå till de förädlade raserna. Det vill säga
det är egentligen ingen ras (benämningen ras kan
nämligen tilldelas en sådan grupp af djur, hvars
alla individer genom yttre tecken och inre egen-
skaper sinsemellan öfverensstämma och skilja sig
från andra individer af samma art). »Landtrasen»
består af dels oförädlade djur och dels sådana,
som degenererat från förädlade raser. Några sär-
skilita kännetecken på landtrasen kunna således
icke angifvas.
Kronan bland kanariefåglarne är Harzfågeln el-
ler rullsångaren. I afseende på utseendet skiljer
den sig ej från den simpla kanariefågeln. Endast
det må anmärkas, att den aldrig företer någon
lifligare färg, utan är denna antingen blekgul,
blekgrön eller grågrön. Det som ger rullsångaren
så stort värde, är hans härliga sång, som icke
öfverträffas ens af näktergalens. Näktergalen har
visserligen de ljufvaste toner, som kunna fram-
bringas af en fågelstrupe, men en sammanhängande
melodiös sång sådan som rullsångarens kan han
icke prestera. Man må icke föreställa sig rull-
sångaren lik en speldosa, hvilken, när den är
uppdragen, alltid spelar sitt stycke från början till
slut precis lika den ena gången som den andra.
Nej, rullsångaren är en lefvande konstnär, en kom-
positör och improvisator, som med mästerskap be-
handlar sitt härliga instrument. Han skriker icke,
så att det hörs långa vägar, hvarje ton är musik,
melodiskt rulla drillarne fram i högre och lägre
läge, småningom öfvergående i hvarandra och
stundom afbrutna af ett mjukt du, du, du, eller
ding, ding, ding, äfvenledes i olika tonlägen. En
mängd olika turer förekomma i sången, och hafv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
