- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1893 /
158

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 19 maj 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

158 1893
de af tyskarne fått hvar sitt namn såsom : hål-
rulle, klockrulle, koller, klingel-, bas-, vattenrulle
och så vidare. Ingen fågel har alla dessa toner,
ju flera och vackrare turer fågeln har, desto vär-
defullare är han naturligtvis. I det fallet råder
mycket stor olikhet, beroende dels på fågelns na-
turliga begåfning och dels på den musikaliska
uppfostran, han fått, ty det är ett märka, att
hvarje fågel måste omsorgsfullt utbildas till konst-
när. Begåfningen beror mycket på arf från för-
äldrarne, hvarför till afvel bör användas endast
det yppersta material. Dock förekomma i samma
kull mycket olika begåfvade individer; efter fram-
stående goda föräldrar blir minsta antalet afkom-
lingar lika utmärkta sångare som fadern. Om icke
den omsorgsfullaste uppfostran kommer ungfåg-
larne till del, degenerera de lätt, ja de kunna få
mycket fula ljud såsom: scha/jp,schapp,schapp. En
sådan fågel har icke något värde. Det är således
icke nog med, att en fågel är af rullsångareras
för bestämmandet af dess värde. En rikligt ut-
märkt rullsångare kan i Tyskland betalas med
ända till hundra mark. Eljes är vanliga priset
för en god sångare trettio mark. Detta pris har
artikelförfattaren betalt för flere fåglar. Men man
kan få köpa fåglar af denna ras till och med för
fem mark och kanske därunder. Rullsångarne äro
vida ömtåligare än de simpla kanariefåglarne, så
att de måste väl aktas för förkylning, hvarom
mera längre fram.
(Forts.)
I skuggan.
Berättelse af Ernst Lundquist.
(Forts.)
®
u var hon nere vid stranden, där säll-
skapet låg i pittoreska grupper och
knappast tycktes märka hennes ankomst, så
upptagna voro alla af att lyssna på någonting,
som Karsten Törne berättade. Endast Allan
låg litet afsides och föreföll långt mera in-
tresserad af sin cigarr.
Den oemotståndlige licentiaten satt där be-
kvämt lutad mot en sten och höll i en garn-
härfva, som Klara nystade, medan den ena
länsmansdottern satt bakom honom och balan-
serade sin parasoll så, att solen, som ström-
made in mellan björkarnas hängande festoner,
ej skulle lysa honom i ansiktet. Han var i
farten med att beskrifva, huru roligt han haft
förra sommaren, då han varit inackorderad på
ett bruk i Värmland, där det fanns ungdom i
parti, och där lian för idel nöjen ej kommit
åt att tända flitens lampa förrän efter mid-
natt. Det var en nästan totalt förspilld som-
mar, men, åh, så lifvadt han haft! Och me-
dan han berättade, lyste ett lefnadslustigt le-
enda i hans ögon och under de långa, ljusa
mustacherna.
Glanspunkten under hela sommaren tycktes ha
varit en sjödrabbning, som levererats i ök-
stockar på stora bruksdammen mellan all ung-
domen i socknen, herrar och damer, utstyrda
i gamla aflagda kläder och med öskar och
skopor till vapen. Åh, sådana skrattsalvor,
dä det kom en riktigt väldig vattenstråle hvi-
nande genom luften och dränkte någon af herr-
gårdsfröknarna från topp till tå, så att det
rann floder ur håret och från näsa och haka,
eller då hon betalade med samma mynt, men
i följd af ansträngningen tog en öfverhalriing
och ramlade ur ökstocken, hvarvid alla her
rarne på en gång kastade sig i vattnet och
pulsade fram till henne för att »rädda», me-
dan hon stod på bottnen med vatten upp till
hakan och skrattade, så att hon knappast kunde
hälla sig uppe på benen.
Ja, det hade inte varit tråkigt den gången
heller, då ungdomen till häst gjort en utflykt
upp till en större by någonstädes uppe i bergs- |
I DU N
trakten. Knappast någon mer än Karsten
kunde rida, de andra hade lånat sig de sedi-
gaste bondkampar de kunde komma öfver, och
i brist på sadlar hade nästan alla flickorna
måst kläda sig till karlar för att kunna rida
barbacka. Par om par hade den komiska ka-
valkaden dragit fram genom bygden under nä-
stan oafbrutna skrattsalvor och väckt ett ko-
lossalt uppseende, livar de dragit fram. Och
då de anländt till byn, hade de släppt häst-
krakarne i vall på en stund och gått in i den
enda handelsboden, som fanns där, och . . .
Ja, hvad de hade gjort där, det fick man
icke veta, trots all nyfikenhet och alla lystna
frågor, ty Karsten afbröt sin berättelse, som
om han plötsligt upptäckt, att han redan pra-
tat bredvid munnen. I stället föreslog han,
att någon skulle läsa bögt, och då Domsbasu-
nen ändtligen efter mycket krus lät förmå sig
därtill och tog fram Malmströms dikter, lade
han sig bekvämt till rätta med hufvudet på
en hoprullad filt. Hortence bredde öfver ho-
nom sin tunna, röda sjal, och där låg han nu
med tillslutna ögon under Klara Eckhoffs pa-
rasoll, och det var inte alldeles säkert, att
han inte tog sig en liten lur, vaggad af Doms-
basunens skrällande toner.
Solen stod högt på himlen och förkunnade,
att det var middagsdags. Nu väckte Lina den
slumrande Endymion med tre grässtråkittlingar
på de fylliga, röda läpparna, och det blef ett
skratt och oväsen, då det befanns, att han
verkligen sofvit. Men ingen hade hjärta att
bli stött på honom, ej ens föreläserskan.
Man dukade pä en liten, öppen plats inne
i skogen, löjtnant EckbofF skickades af sin
hustru att ta reda på poeten, och under tiden
ordnade man ölbuteljerna och de påbredda
smörgåsarna. Först då man gjort heder åt de
senare, skulle »öfverraskningarna» få komma
i dagen. Lina var den som gjorde början och
aftäckte ett fat med de läckraste gulbruna
gräddmunkar, som hälsades med ett mångstäm-
migt utrop af det mest odelade missnöje. Ty
nu befanns det, att flickorna Eckhoff också
hade fört med sig munkar, länsmansdöttrarna
likaså, ja, i hela sällskapet var det endasten,
hvars uppfinningsförmåga gått i annan rikt-
ning: det var löjtnant Allan, och hans öfver-
raskning bestod i en sior flaska likör, som i
följd af ödets sällsamma nyck också befanns
vara »munk»!
Nåja, men så var det också bra oförsiktigt
af Karsten Törne att på bjudningen hos läns-
mannens häromdagen förklara med hög och
ljudlig stämma, så att hvarenda människa hörde
det, att »gräddmunkar var det bästa han
visste*.
Där reste sig nu hela berg af gräddmunkar
på duken, pösiga och tillplattade munkar, feta
och magra, blonda och brunetta, munkar med
socker och munkar med sylt, och man hade
ingenting annat att ta sig till än att göra
chock på dem. Karsten måste nödvändigt
smaka på alla de olika sorterna, och det tyck-
tes han göra med nit och beredvillighet. Man
åt munkar, fuktade dem med en liten klunk
likör då och då, Fanny höll ett litet humori-
stiskt tal för de bägge hedersgästerna, man
hurrade och klingade. Karsten svarade med
några få, men hjärtliga ord och hade sedan all
möda i världen att få bukt på Agathon, som
hade druckit för mycket likör och nödvändigt
ville klifva upp på en sten och improvisera
några alnar lungsotspoesi.
Och så var middagen slut, och alla spår
däraf röjdes undan i största hast. Flickorna
hade fått varm färg på kinderna och en tin-
drande glans i ögonen. Karsten satt där mätt
och belåten och lät sina blickar hvila på en
viss person i sällskapet — hvem, det undgick
ej Fannys vaksamma ögon. Poeten gick af-
sides ett stycke ne^åt stranden med stora ge-
ster, midt i det gassigaste solskenet, och löjt-
nant Allan passade på och smög sig uppåt
skogen för att ta sig en grundlig middagslur
i hängmattan.
Men så föll det någon af flickorna in, att
hon ville på sjön. Som artig kavaljer erbjöd
Karsten sig naturligtvis att ro. Men nu be-
fanns det, att alla flickorna ville bli rodda.
Som den lilla rankiga ökstocken ej rymde mer
än tvä personer, kunde problemet ej lösas på
annat sätt, än att Karsten lofvade att ro dem
allesamman i tur och ordning, en liten stuud
hvar. Men ordningsföljden ville han själf be-
stämma. Det antogs med acklamation, och
man undraae just med klappande bjärta, hvem
som skulle bli den första lyckliga.
»Numro ett: fru Fanny Eckhoff,» förkun-
nade han.
»Nej, tack,» inföll Fanny, »jag afstår helt
och hållet från äran och nöjet — ja, på ett
villkor, förstås: att herr Karsten blir min ka-
valjer på hemvägen.»
Karsten hugade sig artigt samtyckande, och
det blef Klara, som först steg i ökstocken.
Det öfriga sällskapet slog sig ner i gräset
vid stranden, dit skuggorna nu för längesedan
hunnit. Handarbetena togos fram, men fing-
rarne gingo trögt och tankspridt och hvilade
ofta, medan ögonen följde ökstockens lekfullt
vinglande rörelser där ute på den stålblå vat-
tenskifvan.
Fanny satt och såg på lilla Maggie, som i
dag alls icke var sig lik. Förkänslan af den
snart förestående skilsmässan hade hos de an-
dra tagit sig uttryck i ett forceradt otvunget
sätt, ett stelt leende och små kväfda suckar,
men hos det sextonåriga lilla »pyret» fanns
ingen förställning eller beräkning, hon visade
sig alldeles sådan hon var, lade alla sina käns-
lor och intryck utanpå sig, och de voro i dag
idel sorg och bedröfvelse. Hon hade knap-
past sagt ett ord på hela dagen, hon som eljes
var en sådan liten pladderskata. Inga ystra
killingsprång, inga kvittrande skrattrullader,
inga elektriska gnistor i de svarta stenkois-
ögonen. Alla det lilla hjärtats strängar tyck-
tes vara slappa och ostämda. Hela dagen
hade hon suttit där blek och allvarsam och
följt Karsten feed stora, sorgsna blickar och
bara sväljt och sväljt för att tvinga tillbaka
tårarne. Den enda gången hon sett glad ut
var under middagen, då han tog två af hen-
nes munkar, men bara en af de andras. Och
nu satt hon där igen med händerna liksom
halfdomnade i knät och såg utåt sjön, där en
annan flicka redan aflöst Klara i ökstocken,
och det kunde inte hjälpas, att en klar tår
långsamt smög sig ner öfver hennes bruna
kind och stannade där nere, där den vackra
skrattgropen annars brukade vara. Lyckligt-
vis var det ingen annan än Fanny, som såg den.
(Forts.)
Up notisboken.
Fredrika-Bremerförbundet hade i onsdags
afton sammanträde under riksantikvarien Hildebrands
ordförandeskap, hvarvid årsberättelsen för år 1892
upplästes.
Af densamma framgick bland annat, att medlems-
antalet under året stigit från 1,533 till 1,564, däraf
ständiga medlemmar 244. Platsförmedlingarna ha
omfattat dels fasta platser, dels också tillfälligt ar-
bete. Sammanlagda beloppet af årslöner för de ge-
nom byråns förmedling under året tillsatta fasta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free