Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 20. 19 maj 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN 169
platserna uppgår till nära 30,000 kr. Sjuksköterskor
ha anskaffats i 384 fall. .t otalet delägare i sjuk-
kassan har höjt sig till 208, oeh i sjukhjälp ha ut-
betalats 3,477 kr. Stipendiikomitén har erhållit två
större donationer, en å 10,000 kr. och en å 5,0(0
kr. Donationsfonderna .ha ökats med 43,000 kr.,
som af fröken Ellen Bergman skänkts till den af
henne stiftade »släktstipendiifonden».
Full ansvarsfrihet beviljades styrelsen. Vid där-
efter företagna val återvaldes styrelsen.
*
Handarbetets vänner har för befordrande
af det med dess verksamhet afsedda ändamål af re-
geringen beviljats ett understöd för år 1893 af
1,200 kr.
*
Ett kvinnligt original. Fröken Olive Con-
stance Caroline Tronnett, 60 år gammal, skrifven i
bofförsamlingen och sedan 21 år tillbaka boende i
n:r 9 Artillerigatan härstädes, afled hastigt i förra
veckan. Vid 4-tiden på torsdagseftermiddagen hade
en i huset boende person i hennes bostad aflämnat
mjölk och bröd, därvid den gamla, som vanligt,
varit uppe och tagit emot. Dä samma person ett
par tre timmar senare kom upp, låg fröken Tron-
nett död på golfvet.
Den döda var i hela trakten känd för den stora
fattigdom, hvari hon lefde, och den hemlighetsfullhet
hvarmed hon omgaf sig. Hon ville ej mottaga be-
sök af någon, men kunde ej hindra, att i huset bo-
ende personer togo notis om henne och aflämnade
det för lifvets bevarande nödvändiga i matväg. Nå-
gon läkare ville hon aldrig höra talas om. Då ef-
ter hennes död vederbörande polistjänstemän skulle
taga reda på hennes prästbetyg, fann han delta i
ett kuvert, omlindadt med — en 100-krone-sedel.
Den aflidna hade dessutom flere dyrbara silfverpjå-
ser och, enligt hvad en person, som länge känt
henne, tror sig veta, öfver 10 000 kronor i pängar.
Som ofvan nämnts, var hon, ehuru sedan ett par
decennier boende på Östermalm, fortfarande skrifven
i hofiförsamlingen. Hennes fader lär nämligen haft
någon anställning vid slottet, inom hvars mantals-
skrifningsområde äfven dottern fått kvarstå.
Teater och musik.
Kungl. Operan. Hr d’Andrade uppträdde i lördags
i titelrollen i > Figaros bröllop» och lade en ny tri-
umf till sin don Juan. En ypperligare tolkare af
italiensk musik har Stockholm näppeligen hört, och
spelet är öfverlägset utarbetadt, fullt af friskt humör
och karaktäristiska smådrag. De medspelande voro
denna gång också bättre till sin fördel; med en Bo-
sina som fru Edling är ju redan mycket vunnet.
K. Dramatiska teaterns salong hade ock på den
ovanligt rika teateraftonen i lördags en särskildt
festlig pregel. Fru Ottilia Littmarck gaf soaré,
hvarvid Birch Pfeiffers kända folkskädespel »Syr-
san» utfördes. Såväl soarégifvarinnans stadgade po-
pularitet — hon utförde själf mor Fadette — som
fru Lina Sandells namn på programmet för titel-
rollen hade samlat ett godt hus. Fru Sandell ge-
nomförde sin roll på ett utmärkt sätt, med fin stäm-
ning och själfull innerlighet. Hr Skånberg hade
en lycklig afton som Landry.
Å Vasateatern har, som vi förut nämnt, direktör
August Lindberg med sällskap under den senast
gångna veckan begynnt en serie föreställningar, som
med allt skäl mottagits med intresse af hufvudstads-
publiken. Tvänne program ha hittills gifvits.
Det engelska folkskådespelet »Tatlows hemlighet»
befanns i mycket röja sitt ursprung, så till vida
som det föreföll betydligt antikveradt och melodra-
miskt till sin anläggning. Den engelska smaken
och den engelska literära produktionen stå ännu på
fyrtiotalets nivå. Ämnet för K. A, Jones drama
var emellertid modernt: ett motiv ur arbetarlifvet i
Sudermann8 och von Wildenbruchs stil. Den själf-
viske arbetsgifvaren exploaterar sin begåfvade arbe-
tares uppfinningar, men håller honom själf nere i
förtryckthet. I »Tatlows hemlighet» slår dock hämn-
dens timme, och sista akten godtgör hvad de tre
första förbrutit : den sanna förtjänsten — arbetet —
triumferar och »blodsugarkapitalet» förödmjukas. En
del scener äro skrifna med en viss värme, men som
litterär produkt står stycket i sin helhet ganska
lägt .. .. C’
Hvad som förlänade aet ett oväntadt intresse vid
uppförandet var hr Lindbergs öfverdådiga teckning
af hjältens person, den på sin uppfinning vurmande
gamle arbetaren, för hvilkens naiva tafatthet inför
alla lifvets hvardagskraf, som ej röra sig kring hans
fixa idé, för hvilkens själsoro under svårigheterna
att nå målet och djupt gripande fröjd, när det slut-
ligen är hunnet, han gaf ett fint detaljeradt och
lefvande personligt uttryck. Vi tveka ej heller att
ställa Blenkarn allra främst bland samtliga de sce-
niska gestalter, den begåfvade skådespelaren gifvit lif.
Bland de öfriga uppträdande framstod ingen i nå-
gon liknande grad, men förtjäna dock nämnas för
sitt hurtiga spel fröken Michal och hr A. Hansson
som ett ungt älskande par ur arbetsklassen, hr V.
Lundberg för sin ganska karaktäristiska Todd och
fröken Borgström för sin själfulla tolkning af Mary.
Stycket har, de gånger det gifvits, väckt mycket
bifall.
— I lördags gick för första gången det andra
programmet, Gunnar Heibergs bekanta skådespel
»Kung Midas», för stockholmspubliken i godt minne,
sedan fru Hennings under sitt gästspel ä Dramati-
ska teatern för ett par år sedan utförde Anna Hjelms
parti. Den framställning, det Lindbergska sällska-
pet gaf af det märkliga dramat, måste betecknas
såsom allt igenom ypperlig, ja, på en del händer
öfverlägsen och blef äfven till en formlig triumf.
Främst bär härför sällskapets gäst, fru Julia Hå-
kanson, förtjänsten. Hennes själfständiga, omedel-
bara ocb gripande tolkning af Änna Hjelm var icke
blott hela teaterårets märkligaste événement i huf-
vudstaden, utan kanske rent af det yppersta, som
modern svensk scenisk konst frambragt på långliga
tider. Den kritiker, som i dagens nummer fogat
textramen kring hennes bild, har därvid äfven dröjt
vid särskildt denna prestation, hvarför vi här ej ut-
förligare vilja orda om densamma, men vi kunna ej
underlåta att uttala som vår bestämda mening, att
endast en plats bör vara gifven för en konstnärinna
af fru Håkansons rang och den naturligtvis vid den
scen, som väl ännu vill sträfva för namnet af »vår
främsta».
Hr Lindberg ger af Johannes Bamseth en myc-
ket liffull och konstnärligt genomförd bild, om män
än kan tvista om, huruvida han ej gör »san-
ningssägaren» till något för mycket af en passione-
rad svärmare, i stället för att, enligt författarens
tydliga intension, betona hans oåtkomligt öfverlägs-
na själfgodhet. Bamseths person vinner en glimt
af försonande skimmer genom en dylik uppfattning,
men stycket i sin helhet förlorar i konsekvent kraft.
Huru som helst var hr Lindbergs spel af stort in-
tresse.
Hr Thore Soennberg — äfven han som gäst —
gaf Gerhard Hjelm med en osökt öfverlägsen bon-
homie och hr Engelbrecht som Finn Hals förtjänar
loford, särskildt med hänsyn till den korta tid han
haft för inöfningen. Samspelet gick med mönster-
gill sammanhållning och lif, och samtliga de mindre
rollerna sköttes äfven förträffligt. Det ovanligt in-
tensiva bifallet var ovanligt ärligt förtiänt.
Musikföreningens konsert i tisdags betecknade en
vacker framgång för den utmärkte ledaren, hr Franz
Neruda, och den väl samsjungna kören, liksom det
gedigna programmet var af stort intresse. Beetho-
vens stora messa i C är ett genialiskt verk, som fick
ett värdigt utförande — och detta säger redan nog.
Fruarna Edling och Linden glänste särskildt genom
sitt uttrycksfulla föredrag. Hofkapellet spelade för-
tjänstfullt uvertyren till Glucks »Iphigenia i Aulis»,
och fru Lindens altaria ur samme kompositörs »Or-
pheus» framfördes med verklig glöd.
Konserten afdutades med första afdelningen, »Vå-
rpn», af Haydns »Årstiderna», s m fick en högst
berömvärd tolkning, och där särskildt fru Edlings
välljudande stämma var af den skönaste verkan.
Konserten var tyvärr ej så talrikt besökt, som den
hade förtjänt.
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grund för Idun
’ af
Algot Sandberg.
(Forts.)
»Må,» sade biskopen, »förhållandet inom försam-
T lingen synes vara i allo godt, tillhör del mig,
mitt ämbete likmätigt, att tillspörja eder, hvar och
en i sin stad, om i hafven något att andraga och
hvars tillförseende kan på mig, såsom detta stifts
biskop, bero.»
Äfven denna fråga besvarades nekande.
»Jag förklarar då denna Visitationsakt afslutad,»
sade biskopen och slog med klubban i stämmo-
bordet.
Så samlades man till middag i prästgården.
Där voro kyrko- och skolrådens ledamöter, skol-
lärare Eriksson och Kerstin samt en del andra
sockenbor, som hörde till de mera framstående.
Man fick vänta en stund på biskopen, som slut-
ligen trädde ut ur sitt rum, nu åter klädd i kraschan
bredvid biskopskorset. Notarien hade hängt på sig
sin lilla vasastjärna och linkade troget efter sin
chef.
Middagen beeynte. För dem, som voro vana
därvid, fanns brännvinsbord dukadt i nedre vå-
ningen, och prosten försmådde ej att själf i tysthet
smyga sig ditned. Biskopen smakade ej den sven-
ska nektarn, men prostens goda viner hade han
alls ingenting emot.
När cbampanjen serverades ofvanpå kycklingen,
tog prosten till orda. Han hälsade sin vördade
förman välkommen till pastoratet och ordade så
svassande han kunde om herr biskopens stora
förtjänster och höga lärdom.
Biskopen tackade i ett som vanligt formfullän-
dadt tal, därvid han liknade sig själf vid en gene-
ral i den heliga striden mot otrons och okunnig-
hetens mörker, prästerskapet vid officerarne, lä-’
rarekåren vid underbefälet och den kära försam-
lingen vid hären.
»Den kan tala, du,» sade bondgubbarne till
hvarandra, när biskopen satte sig.
Så gick biskopen omkring och klingade med
samtliga gästerna. Då han kom till skollärare
Eriksson, reste sig denne och tog sitt vattenglas,
som bildade en skarp kontrast mot det röda, per-
lande innehållet i biskopens eget.
»Jaså, skolläraren är absolutist,» sade biskopen
leende.
»Ja, herr biskop.»
»Hvarför? Ni ser ju, att jag själf dricker
vin.»
»Visserligen, men Herren har själf genom sin
apostel tillsagt oss: dricken intet vin.»
»Det är rätt, skollärarn, men detta yttrande får
icke lösryckas ur sitt sammanhang. För den som
har få’t den stora förmånen att på grundtexten
läsa vår heliga urkund, ställer det sig klart, att
Gud aldrig förbjudit oss att måttligt njuta denna
hans gåfva.»
»Men det befalles oss dock ingenstädes.»
»Nej, det är nog sant. Jag hyser sympatier
för nykterhetsvännerna, men kan ej underlåta att
uttala, att de i våra dager gå till öfverdrift Det
bevisar i mina ögon eu större andens frihet att
kunna måttligt njuta, hvad Gud i sin godhet gif-
vit oss till lifvets fröjd, än att slafviskt afhålla
sig därifrån.»
»Det är herr biskopens åsikt, icke min. Jag
har sett för många sorgliga exempel på, hvarihän
äfven det måttliga bruket af spritdrycker kan leda,
och därför får herr biskopen förlåta mig, att jag
i all ödmjukhet besvarar herr biskopens vänhea
skål i denna rena, oförfalskade dryck, som kal-
las friskt källvatten. Vi ha, Gud ske lof, godt om
sådant här i socknen.»
Prosten kom och afbröt allt vidare samtal med
förfrågan, om herr biskopen icke behagade litet ost
och ett glas torr sherry.
Jo, det behagade hans högvördigbet visst.
Men man hade hört ordbytet mellan den höge,
ordensprydde prästmannen och den ringe, fattige
skolmästaren. Och en viss tyngd lade sig öfver
sällskapet. Man kände sig därför rätt glad, när
man kort därpå, sedan biskopen utbragt ett väl-
taligt tack till den älskvärda värdinnan, fick troppa
af ut i trädgården för att där intaga kaffet.
ELFTE KAPITLET.
Skollärare Eriksson var en djupt religiös man.
Här i det stilla lugn, hvari han lefde, och med sin
böjelse för inåtvändhet och grubblerier, hade han
dock så småningom blifvit fanatiker. Han sam-
lade folket här och hvar i husen och höll andakts-
stunder. Gång på gång fick han af prosten till-
sägelse att upphöra med detta, ty den själavård
hjorden behöfde, den skulle utöfvas från Herrens
vigda tempel och det var alldeles nog, menade
han. Men skolläraren svarade alltid på detta, att
man måste lyda Gud mer än människor och han
kände sig ha fått Herrens befallning att predika
och hålla på därmed i tid och otid.
På grund häraf var förhållandet mellan skollä-
raren och prosten allt annat annat än godt, och
den senare sökte blott efter ett tillfälle att kväsa
den uppstudsige tjänaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0163.html
