Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 26 maj 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 I DU N 1893
svenska klubb och därefter intogs middag i herr
Robert Lindbloms närbelägna restaurant.
Öppnandet af Kvinnornas byggnad är naturligtvis
för Iduns läsarinnor af ännu större intresse. De
därmed förenade högtidligheterna egde rum i bygg-
nadens stora sal, The Hall of Honour, dekorerad i
hvitt och guld samt i öfrigt prydd med flera större
väggmålningar, utförda af kvinnliga artister. På en
upphöjning vid västra ingången voro platser anord-
nade för härvarande kvinnliga ombud från olika na-
tioner, oflicierande medlemmar af the Board of La-
dy’s Managers, m. fl. Denna platform var utmärkt
smakfullt prydd med tropiska bladväxter, blommor
samt de amerikanska och spanska flaggorna. Vidare
såg man bland denna härlighet Pensylvaniens vidt-
berömda bord, hvarpå hvilade den ännu berömdare
spiken och, på ett annat bord af mexikansk onyx,
hammaren. Själfva ceremonierna inleddes med upp-
spelandet af en marsch, komponerad af fru Ingeborg
von Bronsart. Sedan framsades en bön af miss Ida
Hultin, och därefter utförde orkestern ännu ett mu-
sikstycke, denna gång en dramatisk uvertyr, kom-
ponerad af miss Frances Ellicot från London. Så
upplästes af författarinnan miss Wilkinson från Chi-
cago ett i mitt tycke mycket tarfligt ode, och ögon-
blicket var ändtligen kommet för mrs Potter Palmer
att framsäga sitt utmärkt väl skrifna festtal, hvilket
jag skulle önska i sin helhet meddela Idun’s läsa-
rinnor. Dock tid och utrymme saknas. Emellertid
rörde sig talet till en stor del om lösningen af det
svåra problemet, kvinnofrågan.
Dock märkligare än talet och såsom ett beaktans-
värdt tidens tecken syntes mig talarinnan själf, helt
enkelt en källaremästares hustru, visserligen mång-
millionär, stående där såsom dagens drottning, om-
gifven af ett hof af verkliga hertiginnor och prin-
sessor, i hvilkas ådror Englands, Spaniens m. fl.
länders blåaste blod flyter, och hvilkas namn äro
bland de stoltaste, som deras fädernesland kunna
berömma sig af.
Mrs Potter Palmers tal mottogs af stormande bi-
fallsyttringar, och nu räcktes henne den gyllene spi-
ken och hammaren. Med ett förtjusande leende
och under försäkringar, att rollen af snickare var
alldeles ny för henne, mottog hon de kostliga verk-
tygen och närmade sig det iordninggjorda trästycke,
som låg på bordet bredvid henne. Nu slog hon
under andlös tystnad från de närvarandes sida ändt-
ligen in den famösa spiken, utan att, hvilket man
tycktes hafva väntat sig, slå sig själf på fingrarne
en enda gång. Orkestern uppstämde »America», och
sedan miss Hultin uttalat välsignelsen, återstod ej
mera af programmet än de korta tal, som höllos af
några bland de utländska representanterna, såsom
Englands, Tysklands, Italiens, Skottlands och Ryss-
lands. Detta senares lands representant, prinsessan
Mary Schakovsboy, syntes vara den, som tog hvarje
hjärta med storm. Hon är begåfvad med denna
säregna skönhet, som gör den fint bildade ryskan
så hänförande. Okonstlad och nästan rädd fram-
trädde prinsessan och höll, såsom hon själf sade,
sitt första tal och detta till på ett främmande språk.
Dock, man kritiserade ej nu, man knappast lyss-
nade, man endast hänfördes af så mycken sann
kvinnlighet.
Bland de distinguerade damer, som innehade he-
dersplatserna i mrs Potter Palmers närhet, märktes
också friherrinnan Thorborg Rappe, hvilken alla
Chicagotidningarna omnämna som en af de för-
nämsta besökande vid Chicago-utställningens öpp-
nande.
Dock Sveriges och Norges förenade namn äro ut-
plånade från sin plats bland jordens alla nationer i
Administrationsbyggnaden. Ledsnad grep vid denna
underrättelse hvarje svenskt hjärta, och nu vallfärdas
till den tomma panel, hvarifrån Sveriges och Nor-
ges namn blifvit strukna, såsom till en nyss igen-
fylld graf.
Signe Ankarfeit.
mb
/ hushållspenningfrågan.
Den utlysta pristäfiingen i denna fråga sy-
nes ha omfattats med lifligt intresse, och 32
skrifter ha ingått inom den utsatta tiden, den
20 dennes. Så snart vi hunnit genomgå dem,
skola prisen utdelas och de belönade uppsat-
serna införas i Idun.
Hk-
Hvita mössan.
En norrländsk vårbild af J. F—lm.
S
åren var kommen, inte blott i almanac-
kan, utan ock i luften, icke blott till
Ystad, utan ända till Haparanda, vittnande
hvad en mild, men samlad kraft kan åstad-
komma. Ännu visade väl Bore en skymt af
härsklystnad inom sitt priviligierade område
norrut, dock var det numera bara i skuggan
han hade något att säga, motvilligt öfverlå-
tande solsidan åt den unge inkräktaren.
I en af våra nordligt belägna städer bör-
jade nu, som vanligt vid denna årstid, vad-
hållningarna. Frågan gällde, när den första
ångaren skulle lyckas arbeta sig genom is-
scrjän fram till kajen, och vadet — med
stort intresse omfattadt af finsmakare — en
finare ångbåtsmiddag. Men äfven andra in-
tressen stodo, kan man siiga, på spel vid
första ångbåtens ankomst. Med den vänta-
des nämligen censorerna för studentexamen;
och att de väntades med oro och hjärtklapp-
ning, behöfver väl knappt tilläggas, icke bara
af studentkandidaterna själfva, utan kanske
ännu mer af deras föräldrar, anhöriga och
vänner. Värst uppfyllda af bäfvan och rädd-
håga voro väl ändå de stackars mammorna.
Måtte nu bara törnrosorna och alla andra
blommor slå ut i full blomning till den stora
dagen 1 Och huru skulle de väl kunna mot-
stå så mycken värmande sol från modersögon,
så mången öm smekning af vårdande händer;
de borde nästan kunna förnimma något af
sin stora bestämmelse. — Så började hjärtat
klappa igen på ett oroväckande sätt — tänk
om, ja om han ej går igenom!
På sig själf tänkte hon icke, endast på
honom, den arbetsamme, allvarlige sonen.
Hon mindes honom ej annorlunda än lutad
öfver boken. Han var hvarkan sluten eller
inåtvänd, men hans sinne hade aldrig varit
lekfullt eller pojkaktigt — han hade ej haft
tid att vara riktigt ung. Och det välsignade
latinet, den värsta hållhaken.
Redan någon vecka före censorernas an-
komst höras med en viss, undertryckt ängslan
sådana frågor korsa hvarandra: »när komma
de?» »hafva de telegraferat?» »hvar äro de
nu?» och när det slutligen heter: -»de äro här!»
blir hela staden som gripen af något ovan-
ligt, af ett lifligt deltagande i hvad som
förestår.
Storgatan företer en rörlig anblick. Hvita
mössor från både när och fjärran skymta
fram bland de promnerande. öfverallt i
närheten af allmänna läroverket grupper af
väntande och samtalande. Unga flickor i
mängd med doftande, bandprydda buketter.
Flaggning och... ja, högtidsstämning med
ett ord.
Alla blickar riktas med oro och hopp dit
upp till läroverksfönstren. — Det hjälper
dock ej — det går ej fortare för det. Nu
måtte dock någon signal gifvits däruppifrån.
De väntande skynda närmare skolans trapp-
uppgång. Ett ögonblicks andlös tystnad.
Nu! Hör, hur det dånar i trappan! Det
är goda tecken — de störta ned, alla på
en gång, som en lavin, och alla med hvita
mössor! Jubel och hurrarop. Hej, hur de
gamla gymnasistmössorna flyga omkring för
vinden! De unga flickorna skynda att smycka
de lyckliga segervinnarne med blommor, bu-
ketter och kransar. Bröstet räcker ej till för
all denna »yttre utmärkelse», det hotar redan
förut att sprängas, så öfverfylldt af inre
glädje. Då räckes här och där ett paraply.
På ett ögonblick är det utspändt och fylldt
med blommor. Så, nu blir det litet ordning
i den glada, öfverförtjusta villervallan. De
ordna sig i procession. Högt buren svajar
skolans fana främst, och i marsch aftågar
man under toner af »Sjung om studentens
lyckliga da’r!»
Ja, det är den ena, den önskade, lyckliga
lösningen. Den andra, om också ej så olyck-
lig, som först kan tyckas, är dock den så mycket
fruktade.
Det dröjer länge efter signalen — eller
var det alls ingen signal? Kanske sågo de
orätt? Nej, de komma, men så långsamt, så
dröjande. Ingen sång, intet hurra! Allt är
tyst. Där äro de. Tårskymda blickar hafva
redan sett, hvem som saknas. Sakta glida
doftande rosor ur små skälfvande händer —
ned på marken att förtrampas!
tKuggad. » Och dock huru mången har
ej först efter den motgången visat, hvad han
duger till, om han rätt vill.
Huru som helst blir det nu emellartid fest
på aftonen, familjefest i stor skala. Supfester
för hvita mössans invigning höra nu här uppe
hos oss lyckligtvis blott till det mörka för-
gångna.
Något är väl förut förberedt till festen,
men en hel del återstår ännu att ordna och
arrangera på de få timmarne, och de unga
värdarne hafva fullt upp att göra. Men när
allt är färdigt och de i sin blomsterskrud gå
sina gäster till möte i festsmyckad sal, ingen
skulle då kunna spåra ett tecken af trötthet
i deras glädjestrålande anleten. —
Det stora kaffebordet, som upptog mest
hela salens längd, är borta. Och nu börjar
balen. Ej efter vanliga stela, afmätta regler,
— nej, en studentbal! Sånger och tal, de
unga männens första offentliga tal. De klinga
ju riktigt manliga och vackra från ungdom-
liga läppar, ibland med en fläkt af inspira-
tion. Och så, i ett nu, sitta de högt uppe
på de forne kamraternas axlar, i triumftåg
burna rundt omkring salen. »Dåne liksom
åskan bröder.» Man ryckes med, gammal
och ung. De hvita mössorna svängas där-
uppe till hurraropen, och ingen kan midt
ibland så mycket varmt, pulserande lif vara
en oberörd, okänslig åskådare.
Festen är slut. Men främst bland ljusa,
glada minnen skall alltid detta dygn förblifva
— ett dygn utan natt, blott idel vårfrisk,
löftesrik morgonrodnad !
Före sommarferierna.
För litet hvar af våra läsarinnor torde helt
visst sommaren medföra ett eller annat af-
brott i det jämna hvardagslif, som annars
lefves året om: staden flyttar ut till landet,
resor och badortssejourer planeras, och äfven
för dem, som ständigt äro bosatta på lands-
bygden, bringar sommarens friluftslif en sär-
skild prägel åt de ljusa dagar, som stunda.
Vi våga dock hoppas, att de många, för
hvilka Idun haft lyckan bli en kär vän,
ej heller framdeles vilja sakna hennes vecko-
visit, och uppmana därför särskildt våra
kvartals- och halfårsprenumeranter att ju förr
dess hellre förnya sin prenumeration till det
med juli ingående andra halfåret, innan som-
marens öfriga planer hehöfva upptaga deras
uppmärksamhet.
Idun kommer allt framgent att allvarligt
sträfva för de svenska kvinnornas intressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
