Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 26 maj 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 1893
I DU N
svala sköna skuggan, och länga stunder stod
den alldeles stilla. De sysslade med någon-
ting därborta, men man kunde inte se hvad
det var. Men då ökstocken ändtligen efter
nära en timmes förlopp kom sakta, liksom
motvilligt glidande mot bryggan, såg man, att
Maggie hade fäst den ena af de jättestora
näckrosorna på bröstet, och han hade den an-
dra instucken under snöret kring sin eldröda
filthatt.
»Det var förskräckligt, hvad ni ha varit
länge,» smattrade Domsbasunen med knappast
dämpadt ursinne.
»Jag började nästan tro, att Maggie också
hade tagit fiskredskap med sig,» inföll Hortense.
Men Fanny teg och konstaterade endast, att
pyret såg lika hopplöst olycklig ut nu som
förut, kanske en enda liten nyans mindre led-
sen vid lifvet. Äfven öfver Karstens ansikte
låg en skugga af manligt allvar, som klädde
honom.
Nu blef det uppbrott i en hast, ty solen
lutade starkt till nedgång; den satt redan i
toppen på en af de högsta björkarna bakom
dem. Efter mycket hojtande fick man ändtli-
gen fatt i Agathon, som kommit öfver Malm-
ströms dikter och fördjupat sig i dem, liggande
på magen i blåbärsriset och läsande sida efter
sida med ett uttryck af öfverlägset hän och
förakt. Honom skickade man att ta reda på
löjtnanten, som mycket riktigt upphittades, sof-
vande i poetens hängmatta, och efter tämligen
lång väntan satte den ungdomliga skaran sig
i rörelse.
»Ja, herr Karsten blir min kavaljer, det är
öfverenskommet,» sade fru Fanny. »Gå ni,
flickor, vi bilda eftertruppen. »
Det var ingen hjälp, de måste lyda, men
ingen kunde hindra dem från att oupphörligt
vända på hufvudet, åtminstone så pass mycket
på sned som ett fruntimmer behöfver för att
se hvad som tilldrar sig bakom henne. Och
alltid såg man Fanny sist med sin kavaljer,
och afståndet mellan dem och den närmaste
gruppen växte allt mer och mer; sannerligen
såg det inte ut, som om hon ville ha honom
alldeles för sig själf.
Det ville hon också, och det hade hon helt
öppet sagt honom.
»Sakta farten, så är ni snäll. . . jag har
något att säga er, som de andra inte få höra.»
»Hvad kan det vara?» frågade han i tank-
spridd ton och plirade med ögonen för att
bättre kunna se någonting där framme, där
de andra gingo.
»Jag var inne i ert rum i går kväll och
såg det där porträttet, som står på ert skrif-
bord. »
Han småskaattade för att dölja, att han blef
litet förlägen.
»Fästmöporträttet, det är ju så det kallas?»
sade han.
»Ja, det har ni med flit låtit oss tro. Men
inte var det särdeles diplomatiskt att just sätta
dit ett aktrisporträtt, som jag naturligtvis
genast skulle känna igen, jag som gammal
stockholmska. »
»Jag hade verkligen aldrig vågat drömma
om, att ni skulle göra mitt rum den äran —
då jag inte var inne.»
»Ja, men det borde ni ha tänkt er, så ny-
fiken som jag är, och så mycket som det har
pratats här om det där porträttet.»
»För öfrigt vet jag inte, hvarför inte jag
har lika stor rättighet att ha Sigrid Arnold-
son på mitt skrifbord som ni att ha Ödmann
i er brefpress, i er medaljong och i er psalm-
bok?» inföll han skälmaktigt.
»Det är inte sant!» utbrast hon häftigt.
»Då narras Allan.»
»Ja, men det var innan jag var gift!»
»Jag är inte heller gift.»
»Seså, låt oss nu inte skena i väg på sidan
om saken. Här är inte fråga om, att det
skulle vara otillbörligt af er att ha Sigrid Ar-
noldsons porträtt på ert skrifbord . . . memnär
de okunniga landtlollorna här inbilla sig, att
det är er fästmö, då skall ni inte låta dem
gå i den tron en hel sommar. Så vida ni
inte har särskilda skäl.»
»Jag har särskilda skäl.»
»Låt höra.»
»Jag blef helt förskräckt, då jag kom hit
till socknen och fann, att här var så mycket
ungdom. Jag mindes, hur det hade gått med
min läsning förra sommaren. Och när jag så
hörde att man, med anledning af det där por-
trättet, trodde mig vara förlofvad, så grep jag
fast i det nödankaret. . .»
»För att inte flickorna här, de rofgiriga si-
renerna, skulle dra i väg med er?»
»Nej, för att inte min obetänksamhet och
smak för nöjen skulle hindra mig att skrifva
min afhandling färdig. Nå, den slutade jag,
gudskelof, i natt. För öfrigt var hela den
där porträtthistorien dum, det erkänner jag
villigt; är ni nöjd då?»
»Nej.»
»Inte ändå! Hvad vill ni då mera?»
»Jag vill veta, hvad det är för en ring ni
så skrymtaktigt har gått och burit på er högra
hand... hvad ser jag, den är borta!»
»Ja,» sade han, litet förlägen, »jag tog af
den nyss i båten.»
»Hindrade den er från att ro?»
»Net, det var inte det. . . det var ett an-
nat skäl.»
»Återigen en hemlighet, som ingen kan få
höra. »
»Ja.»
»Ni är odräglig med edra hemligheter! Men
ni kan väl åtminstone säga mig, hvem ni har
fått den där ringen af? Ty ni skall aldrig
försöka inbilla mig, att det är en förlofnings-
ring. Jag har i dag oupphörligt sett på den,
och det skulle förvåna mig mycket, om den
vore af guld.»
»Det är den inte heller. Det är en gikt-
ring.»
»Jaså, ni är giktbruten redan?» fnyste Fanny
med ett ironiskt skratt.
»Nåja, nu kan jag ju gärna tala om det,
efter det är sista kvällen. Bara ni lofvar mig
att inte låta historien gå vidare.»
»Jag lofvar ingenting.»
»Då säger jag heller ingenting. Alla här
ha visat mig sä mycken vänlighet, och jag vet
inte, hvarför jag skulle förspilla deras vänskap
för mig och reta dem i onödan, bara för att
tillfredsställa er nyf...»
»Nyfikenhet. Nej, det kan ni ha rätt i. Nå,
jag lofvar då.»
(Slut i nästa n:r.)
”Gif ett soligt morgonminne..
Ett upprop för Iduns skollofskoloni.
f
åg du vår, af frostvind härjad,
Blomma, bruten i sin knopp ?
Såg du väl, jörFn skörd var bergad,
Kulen vinterdag gå opp?
Såg du rosor, morgonfriska,
Dö för tidig middagsglöd? — —
Såg du barnaläppar hviska
Skyggt sin bikt om sorg och nöd?
Såg du bleka män’skovårar
Tyna bort vid kvalmig gränd,
Där så ofta sorgens tårar,
Men så sällan fröjd blir känd?
Tänk på den, hvars dag jörrinner
I en kvaf och smutsig vrå,
Dit ej vårens glädje hinner:
Tänk på grändens bleka små! — —
Ute sommarvindar susa,
Böljan lockar med sin sång,
Skogens orgeltoner brusa
Genom höghvälfd pelargång.
Där är fritt och skönt att andas,
Skydd för brännhet middagssol,
Där med barrträdsångor blandas
Smeksam doft af nattviol.
Där linnean kransar binder.
Mossan klär i sommardräkt.
Där finns färg för bleka kinder,
Hälsa bor i skogens fläkt.
Blick, som trött och slö sig stirrat
Uppå gatans gråa damm,
Vingklippt tanke, som har irrat
Utan mål i lifvet fram,
Skåda jorden sommarfager,
Famna himlens djupa blå,
Bada sig i solig dager,
Tills de lif och färger få. — —
Tänk på sorgset barnasinne,
Låt det andas VÅR en gång !
Gif ett soligt morgonminne
För en dag så tung och lång !
Kanske ock ett barnahjärta
Undan lifvets tyngsta nöd,
Undan syndens blygd och smärta,
Rädda kan den skärj du bjöd.
—r.
&
Up notisboken.
Föreningen för gift kvinnas eganderätt
hade den 19 dennes årssammanträde under ordfö-
randeskap af byråchefen grefve H. Hamilton. Af
de upplästa års- och revisionsberättelserna framgick,
att föreningen under det gångna året räknat 410
medlemmar. Då alla försök att på lagstiftningens
väg skaffa den gifta kvinnan större sjelfständighet
hittills misslyckats, återstår ingenting annat, än att
den gifta kvinnan mer än hittils begagnar sig af den
genom förordningen af 7 dec. 1874 medgifna rätt
att erhålla förord öfver enskild egendom. Och före-
ningen hade låtit upprätta formulär för förords upp-
sättande. Med anledning af världsutställningen i
Chicago hade på damkomiténs försorg en broschyr
rörande den svenska kvinnans sociala ställning ut-
arbetats på svenska och engelska språken; däri fö-
rekom bland redogörelser för svenska kvinnoförenin-
gar en historik öfver föreningens för gift kvinnas
eganderätt verksamhet. Vid den stora internatio-
nella kvinnokongresssn i Chicago 16 maj represen-
terades föreningen af friherrinnan Thorborg Rappe,
född Rappe. Vid företaget val af styrelse omvaldes
till styrelseledamöter fröken M. Cederschiöld och fru
E. Ankarsvärd samt nyvaldes fil. dr Ellen Fries
efter hr Ernst Beckman, som undanbedt sig återval.
Assessor C. A. Lindhagen meddelade till sist några
intressanta prejudikat angående mannens målsman-
skap öfver hustrun, hvilka utgjorde en förträfflig
illustration till det omyndighetstillstånd, hvari den
gifta kvinnan hålles.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
