Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 21. 26 maj 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 167
Rustningar mot fienden. I händelse koleran
skulle hemsöka vårt samhälle, äro helt säkert våra
yrkessköterskor för fåtaliga att ombesörja den ökade
sjukvård, som då blir en följd af farsoten. Flere
kvinnor i hufvudstaden hafva anmält hos förste
stadsläkaren, det de äro villiga att, i händelse kolera
skulle utbryta, tjänstgöra såsom extra sköterskor.
Men de böra väl ej alldeles oförberedda gå till detta
viktiga värf? Dessutom torde väl mången moder,
maka och syster manas af inre håg och kallelse att
vid förefallande sjukdomsfall biträda vid vården af
sina närmaste. Äfven dessa tillfälliga och fullkom-
ligt frivilliga »sköterskor» böra söka skaffa sig kun-
skaper om de förhållanden, som närmast ligga till
grund för kolerasjukvården. Doktor Göransson har
därför åtagit sig att genom en serie föreläsningar
meddela undervisning i den kolerasjukvård, som till-
hör sköterskor.
*
Huslig ekonomi. Stiftelsen Lars Hiertas min-
ne har anslagit 1,000 kr. åt Ateneum för flickor
härstädes, till inredande af en mönsterlokal för un-
dervisning i huslig ekonomi. I läroanstalten har
meddelats undervisning i huslig ekonomi de två
senaste åren.
*
Kvinnliga stipendiater. Från den af onämnd
gifvare stiftade stipendiefonden för kvinnor, som
studera medicin, har genom den af Fredrika Bremer-
förbundets styrelse utsedda valnämnden de för inne-
varande år lediga stipendierna tilldelats: det å kr.
500 med. kand. fröken Ellen Sandelin och det å
kr. 400 med. kand. fröken Sofie Holmgren. Dess-
utom har ett extra stipendium för en gång å kr.
500 från samma fond tilldelats med. kand. fröken
Maria Follceson.
*
Gymnastikför arbeterskor. Kvinnliga gym-
nastiksällskapet härstädes afslöt härom dagen vår-
terminen med en uppvisning, som gjorde den ut-
märkta lärarinnan fröken Sally Högström all heder.
Vid en därpå följande liten enkel fest uttryckte de
unga kvinnorna sin tacksamhet mot dem, som ställt
i gång med dessa gymnastikaftnar, hvilka stärkt
hälsa och lefnadsmod och gifvit nya krafter för det
trägna arbetet vid symaskin och skrifpulpet.
Teater och musik.
Kungl. Operan. De friska vårfläktar söderifrån,
som majdagarne med d’Andrades konst låtit blåsa
öfver gamla operans scen, tyckas allt mera börja
friska upp både publik och artister. Den portu-
gisiske sångarens senaste uppträdande vittnade
om detta: han gaf i fredags sitt tredje gästspel
som »Wilhelm Teil», och en så entusiasmerad sa
long liksom ett så pass eldadt samspel från sce-
nen, som den kvällen erbjöd, höra tyvärr ej län-
gre här hemma till det bvardagliga. Man hade
knappast vågat vänta, att hr d’Andrade lika ly-
sande skulle skilja sig från sitt nya parti som
från de två närmast föregående, då don Juans
och Figaros smidiga gäckeri närmast syntes böra
ligga för både hans sångkonst och hans drama-
tiska individualitet, men man blef på det ange-
nämaste öfverraskad och fullkomligt omvänd. Det
präktiga instrumentet befanns äga mäktigt lju-
dande strängar äfven för passionens språk, och
hans Tell kan ingalunda som karaktäristiskt ge-
nomfördt konstverk sättas efter hans öfriga fram-
stående skapelser. Det var både den lugna bredd
och — allt efter som handlingen grep honom —
den öfvertygande glöd öfver nationalhjältens fram-
trädande, som gjorde honom lika trovärdig in-
om ramen af landtlifvets idyll som sedan som
folkbefriare och tyrannhatare.
Som vi redan antydt understöddes han ovan-
ligt berömvärdt af sina medspelande: hrr Ödmann
och Sellergren samt fröken Karlsohn. Särdeles
gick den stora trion i andra akten helt enkelt
charmant.
Det Lindbergska sällskapets sejour härstädes, som
under sin fortgång alltmer decideradt utvecklade
sig till triumfens karaktär, är nu afslutad. Den
sista nyheten på programmet var Giacosas gri-
pande dram »Stulen lycka», känd från Dramatiska
teatern. Man hade försport, att fru Håkansson
som Emma Scarli hade en af sina yppersta roller,
och efter hennes Anna Hjelm kom man sanner-
ligen icke med små förväntningar. De blefvo
emellertid fullgodt motsvarade, och konstnärinnan
vann ett ytterligare och starkt grepp på stockhol-
marnes sympatier. Hennes spel i denna roll var
hållet i en betydligt mera dämpad ton än i den
nyss nämnda, men förfelade icke därför att verka
med gripande kraft, så mycken sanning, enkel
naturlighet och innerlighet lågo däri. Hr Lind-
bergs Giulio Scarli var likaledes en högst värde-
full konstnärlig prestation, som osökt och fint
vann allas medkänsla för den ädelsinnade man-
nen, som bedrages så grymt af sitt hjärtas när-
maste. Hr Soennberg är nog ypperligare som
raisonneur än älskare; men hans lediga uppträ-
dande och naturliga värme gjorde sig äfven här
godt gällande. Hr Eliasson som grefve Arcieri
utmärkte sig genom ett måttfullt och karaktäris-
tiskt spel, liksom prokurator Ranetti framställdes
helt förträffligt af hr Lavén.
Det entusiastiska bifall, som hälsade samtliga
artisterna, och som efter pjäsens slut särskildt
tog form af en bedöfvande ovation för fru Håkans-
son och hr Lindberg, bör rätt länge kunna gen-
ljuda för deras erinring som ett bevis på, att
hufvudstaden uppskattat deras konstnärligt allvar-
liga och gedigna arbete och gärna ju förr dess
hellre hälsar dem åter.
Upsala studentkårs allmänna sångförening gaf under
ledning af dir. mus. I. Hedenblad på torsdagen
och fredagen i förra veckan tvänne af dessa vår-
konserter i Katarina kyrka, som, när de tid emel-
lan bjudas hufvudstaden, alltid ha att påräkna en
talrik och lätt entusiasmerad publik, för hvilken
alltjämt ännu öfver studentsången sväfvar en all-
deles särskild skär nimbus. Så var äfven nu
fallet. Den ungdomliga kören utmärkte sig i all-
mänhet för en jämn och god sammansjungning :
basarne briljerade som vanligt, för mycket på
bekostnad af tenorstämmorna, som voro väl svaga.
Hr Hedenblad har alltid visat sig benägen för en
synnerligen markerad nyansering med skarpa mot-
satser mellan forte- och pianissimosatserna och
förnekade sig ej heller nu i den vägen. Vid
många kompositioner vinnes härigenom ypperlig
effekt — ibland smakar dock manéret rent af
effektsökeri. De större sakerna sjöngos med frisk-
het och schwung, särdeles Björneborgarnes marsch,
som kanske mest slog an af hela programmet.
Bifallet var vid båda konserterna ymnigt.
ms
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grund för Idun
af
Algot Sandberg.
(Forts.)
et var, som om han skulle ha tillskrifvit Kerstin
denna utgång, ty han blef icke densamma
mot henne som förr. Han undvek henne helst,
slöt sig alltmer inom sig själf. Kerstin kände
detta ganska smärtsamt.
En afton, då Kerstin höll på att ansa sin lilla
trädgårdstäppa, såg hon fröken Thorell träda inom
grinden. Hon gick emot henne och bad henne
stiga in.
»Tack,» svarade fröken Anette högdraget, »jag
skulle bara lämna er det här brefvet.»
Kerstin tog det, såg hastigt på utanskriften och
rodnade. Brefvet var från Axel.
»Kors, jag visste inte, att fröken var så nära
bekant med kandidat Filén, att ni koresponderade,»
sade Anette och aflägsnade sig med en knyck på
nacken.
Det var ganska länge sedan Axel låtit höra af
sig, och med en viss häftighet slet Kerstin upp
kuvertet. ° Den gamla historien I Han befann sig
åter i trångmål, var inte riktigt kry. Det var så
ledsamt, han var nu nära sin examen, och den
kanske skulle bli fördröjd. Det grämde honom,
men hvad skulle han göra. Skulle kanske hans
egen älskade flicka ännu en gång kunna hjälpa
honom litet? Han skulle betala henne med sin
varma kärlek, när han en gång . . .
Kerstin grät. Ett tvifvel på den hon så högt
älskade hade börjat insmyga sig i hennes hjärta.
Hon ville icke släppa in det. Nej, nej l Sitt hela
jag hade hon satt in på denna kärlek. Den skulle
gifva henne lifvet — eller döden.
Och nu befann sig Axel i nöd. Det var detta
som frampressade hennes tårar. Alla andra käns-
lor och tankar veko nu. Hon kände det så smärt-
samt; hon kunde ej hjälpa för ögonblicket. Icke
tänkte hon på alla de försakelser hon måst under-
kasta sig för honom! De voro ju så lätta att bära.
Men att icke kunna! Hon satt grubblande. Någon
utväg måste hon taga. Om han skulle vända sig
till prosten? Hon kunde ju ej säga; hvartill hon
behöfde penningarne. Kanske han skulle låna
henne dem.
Nästa dag stod hon på pastorsexpeditionen.
Hjärtat klappade våldsamt, då hon steg in och
fann prosten makligt sittande i en länstol med
tidningen framför sig. Innan hon hann säga nå-
got, tog han till orda.
»Det var bra fröken kom. Del är en sak som
jag vid tillfälle hade tänkt tala med er om. Var
god och sitt ned.»
Hans ton var sträng och allvarlig.
»Det smärtar mig mycket,» fortfor han, »att jag
aldrig skall få frid i denna församling. Nyss har
det varit det här högst obehagliga bråket om sön-
dagsskolan, och nu får jag till min smärta säga,
att fröken också ger mig anledning till en berät-
tigad anmärkning.»
»Jag?» sade Kerstin, som kände sig helt ängs-
lig, men dock var långt ifrån att ana, hvarpå
prosten syftade.
»Ja, min fröken, det är min plikt som skolrå-
dets ordförande att vakta öfver dess tjänares upp-
förande. Jag är mycket fordrande i detta fall, och
ni har låtit er komma en sak till last, som jag
icke kan och får förbigå med tystnad. I posten,
som jag mottog i går, fanns nämligen också ett
bref till er, hvars stil på utanskriften jag genast
kände igen. Har jag gissat rätt?»
Kerstin svarade ej, men hon hade bilfvit blos-
sande röd.
»Ni behöfver ej svara. Ert utseende visar, att
jag icke tagit fel. När en ung man så där skrif-
ver till en ung kvinna, förstår man lätt hvad det
är fråga om. Och jag må säga, att en kärleks-
handel, som ej är legaliserad .. .»
»Hvad menar herr prosten?»
»Jag menar, att en kärlekshandel, som ej hel-
gats genom trolofningens yttre tecken, icke passar
den, som har ungdomens uppfostran sig anförtrodd.
Har detta förhållande fortfarit länge?»
Kerstin kände sig djupt kränkt af den ton,
hvari prosten talat. Gråten steg henne i ögonen
och hon fick ej fram ett ord.
»Jag kan förstå, att detta icke är första gången
ni korrespondera med hvarandra, fastän det skett
bakom min rygg. Gudbevars, ni har ju ett nätt
ansikte, och kan mycket väl kollra bort en karl.
Men jag hade aldrig trott detta om kandidat Filén.
Min plikt är att gifva honom tillkänna min åsikt,
att han bör upphöra med detta, som i alla fall
icke kan leda till något resultat.»
Tårarne i Kerstins ögon tvungos tillbaka af
harmen, som återgaf henne ordet.
»Herr prost,» sade hon, »ert sätt att tala är
mycket kränkande för mig. Jag har tänkt få be-
hålla min hemlighet. Men edra insinuationer måste
besvaras. Då vill jag säga er, att långt förr än
jag kom hit till er, hade jag lärt känna Axel, och
fastän vi icke, som ni uttryckt er, legaliserat vår
förbindelse, ha vi dock inför Gud lofvat hvarandra
trohet. Ligger det något orätt häri? Nej. Jag
arbetar på mitt håll och Axel på sitt, och när han
väl fått en ställning i lifvet, skall jag bli hans
maka. Nu vet ni det, herr prost. Ni har tvun-
git mig att säga det, och jag hoppas, att ni icke
mera skall återkomma till denna sak, som helt
och hållet ligger utom er domvärjo.»
»Er ton, fröken Sangvin, är föga passande mot
en förman. Men jag förlåter er. Jag har talat
till ert eget bästa. Jag känner kandidat Filén
lika bra som ni, fastän kanske från en annan
sida,’och jag vill ej, att ni skulle hängifva er åt
några fåvitska förhoppningar. Han är ju fattig,
ni också...»
»Ja, jag vet, att detta är ett brott. Då har man
ej samma rättigheter som andra I»
»Så, sål Inte på det sättet. Jag menar, att
den tid ännu är aflägsen, då han kan realisera
sina förhoppningar och för öfrigt — jag ber er
lägga märke till hvad jag säger — ni skall ej så
helt lita på Axel Filén.»
»Det är orätt, herr prost, att förtala en från-
varande.»
»Ni säger det. Men låt oss lämna denna sak.
Det har — ni kan tro mig — varit mig mycket
motbjudande att vidröra den. Men jag har gjort
min plikt.»
»Jag tackar er.»
»Nej, ni skall inte vara ond, fröken Sangvin.
Ni är en duktig lärarinna, och jag tycker för öfrigt
om er. Var det något särskildt ni ville mig?»
»Nej, farväl herr prost.»
Då Kerstin kom ut i tamburen, såg hon fröken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0171.html
