Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 2 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 I DU N 1893
enklaste inackordering kan ej erhållas under
35 kr. pr månad, och då är det ej mycket
tillöfvers för kläder och andra smärre utgif-
ter såsom apoteksräkningar och läkarevård.
Det har visserligen blifvit sagdt, »att flic-
kor, som behöfva lefva uteslutande af sitt
arbete, ej skulle bli telefonister», men det
kan ej förnekas att många af dem just måste
lita på sig själfva, ehuru en och annan li-
ten telefonfröken är nog lycklig att ha en
pappa och mamma, som hålla henne om
ryggen, så att hon får använda sin arbets-
förtjänst såsom en tillökning i sina nålpen-
gar, men deras antal är nog ej så stort.
Nu sedan vi talat om löneförhållanden m.m.
skola vi lämna ett utdrag ur redogörelsen för
statens telefonverksamhet under åren 1881-92
för att se, huru de där anse, att telefonister-
na böra vara. Denna skrift utdelades till
alla riksdagsmän och torde, om grundsatser-
na däri komma att tillämpas, blifva ytterst
ödesdiger för alla de unga flickor, som hafva
anställning vid telefonbolagen.
»I allmänhet» — heter det — »hafva här i
landet telefonisterna tagits ur de högre samhälls-
klasserna, hufvudsakligen af det skäl, att man
ansåg det vara nödvändigt, att vexelpersonalen
var i besittning afen viss bildning i och för den
konversation med abonnenterna, som i en del
fall eger rum. -— — — — Som emellertid
det arbete, telefonisten har att utföra, icke er-
fordrar någon högre bildningsgrad, utan en-
dast vanligt godt förstånd, ett lugnt tempe-
rament och friska kroppskrafter samt fram-
för allt goda nerver, så synes det, som om
man kommit att söka utöfvarne af telefonist-
yrket inom en högre samhällsklass än be-
höfligt varit i oeh för göromålen.
»Då därtill kommer, att damerna ur de
bättre samhällsklasserna nog icke alltid haf-
va den vana vid arbete, som erfordras för så
pass ihållande göromål som ett större vexel-
bord kräfver, där intill ett hundratal linier
skola skötas af en och samma telefonist, sy-
nes man åtminstone till en början väl myc-
ket underskattat arbetsvana och ihållighet
såsom nödvändiga förutsättningar för en tele-
fonist.
»Starka nerver råda ej heller nutidens unga
damer öfver i den grad, som vexeltjänsten
kräfver. Följden har också blifvit, att tele-
fonistens göromål fått namn om sig att vara
öfvermåttan ansträngande, hvilket dock inga-
lunda behöfde vara fallet, därest endast för
tjänsten lämpliga personer användes.
»En annan olägenhet af att vexelpersonalen
i socialt hänseende stått på ett högre trapp-
steg än göromålen kräfva är, att aflöningen
blifvit för hög i förhållande till arbetets na-
tur. Så hög, att den bereder fullständig ut-
komst för en person i bättre samhällsställ-
ning, är den dock icke. Häraf har åter al-
strats en viss missbelåtenhet, som tagit sig
uttryck i en ofta hörd klagan öfver för låg
betalning.
»Detta missförhållande kan endast på det
sätt häfvas, att personer med mindre anspråk
på samhällsställning och lefvebröd antagas i
dylik tjänst. Arbetet skulle i alla fall blif-
va ersatt efter sitt verkliga värde. I stället
för en, oro jag så får säga, svagt aflönad och
i följd däraf missbelåten telefonistklass i
tjänstemannagraden, skulle man erhålla en
fullt tillräckligt aflönad med betjäningsgrad,
tillfreds med både sina göromål och sin sam-
hällsställning. »
Ja, detta är i sammandrag domen öfver
rikstelefonisterna och af denna hårda dom
drabbas äfveu indirekt de öfriga telefonisterna.
I lönefrågan ha icke-rikstelefonister fått
känning af »rikstelefonprisen», och om detta
förslag från dem, »som makten hafva», vinner
anklang, så blir nog inflytandet ännu känn-
barare.
Att ersätta de nuvarande bildade telefo-
nisterna med vanliga tjänsteflickor vore sä-
kerligen till föga fromma för abonnenterna,
äfven om det möjligtvis kunde vara till gagn
för rikstelefonens kassakista.
Trettio à fyrtiofem kr. pr månad äro ej mera
än en vanlig tvätterska vid de i staden be-
fintliga tvättinrättningarna vanligen förtjänar
pr månad, och nog kräfves det mera uppöf-
vad intelligens att sköta vexelborden med
sitt komplicerade maskineri än att stå vid
tvättbaljan, och arbetet är minst lika an-
strängande för telefonisten som för tvätter-
skan, ty den förras arbete tär mera på kraf-
terna genom sin nervretande natur.
Det är t. o. m. föga troligt, att vanliga,
obildade tjänsteflickor eller med dessa lik-
ställda flickor skulle visa mera uthållighet
vid vexelborden än de nuvarande telefonist-
erna, emedan de troligen i lika hög grad
skulle angripas af nervositet.
Yäl äro de vana vid kroppsliga ansträng-
ningar, men icke vid arbete som irriterar
nerverna, och troligt är att de alldeles skulle
tappa hufvudet, när de fingo hand om »de
där större vexelborden», som omtalas.
Idun har i denna för ett stort antal kvin-
nor så viktiga fråga velat bistå de nuvarande
telefonisternas rättmätiga intressen och på
samma gång påpeka och göra allmännare
kändt rikstelefonisternas mindre goda ställ-
ning vid ett af statens största och troligen
äfven i en snar framtid mest inkomstbrin-
gande verk. Ty telefonen blir ju allt mer
och mer oumbärlig, ju mera man vänjer sig
vid den, och därför ökas äfven abonnenternas
antal »dagligen och stundligen». Att vilja
nedpruta telefonisternas löner är en orättvisa,
som vi ej tigande kunnat höra talas om.
Äfven ifall en lägre klass af flickor skulle
komma att användas, så är ej den nuvaran-
de aflöningen för hög.
Men så illa skall det väl ej gå, att hela
den massa af kvinnliga telefonister, som nu
utbildats, helt hastigt utan vidare beröfvas
sitt lefvebröd, äfven om detta är knappt, ty
ett sådant bemötande ha de ingalunda gjort
sig förtjänta utaf.
(Att noga beakta!
Vi våga hoppas, att de många, för
hvilka Idun haft lyckan bli en kär vän,
ej heller framdeles vilja sakna hennes vecko-
visit, och uppmana därför särskildt våra
kvartals- och halfårsprenumeranter att ju förr
dess hellre förnya sin prenumeration till det
med juli ingående andra halfåret, innan som-
marens öfriga planer behöfva upptaga deras
uppmärksamhet. På Idun och Iduns Mode-
och Mönstertidning sker abonnement å hvarje
postkontor efter nedanstående kända billigapris :
Idun med illustreradt ro- Vs år l/i år
manbibliotek .......................... 2:50 1:50
D:o d:o med Modetidn. utan
kol. planscher ................ 3: 75 2: 15
D:o d:o jämte planscher ... 4: 50 2: 50
I skuggan.
Berättelse af Ernst Lundquist.
(Forts. o. slut.)
»K| o, ser ni... ni hörde historien jag be-
rättade om den där kavalkaden uppe i
Värmland förra sommaren? Nåväl, när vi
kommo in i handelsboden, kom någon galen-
panna på den idén, att vi alla skulle köpa
giktringar, som funnos där, och så förlofvade
vi oss på stående fot allesamman, midt för
handelsmannens näsa, hvar ryttare med sin
dam. Aldrig glömmer jag bodpojkens häpna
min — han förstod inte, han, i sin oskuld,
att det var ett skämt. Och när vi kommo
hem till bruket, uppträdde vi vid middagsbor-
det som fästfolk, och brukspatronen höll fest-
talet, och förlofningsskålen dracks i champagne,
öch hvarje herre lofvade sin dam att bära
ringen på högra handens ringfinger ända till
den dag, då han upptäckte, att han var kär i
en annan — riktigt kär, inte bara på lek.»
»Och det har ni upptäckt i dag?» utbrast
Fanny och blef så ifrig, att hon stannade midt
på vägen.
Han blef alldeles mörkröd i ansiktet och
kunde inte få fram ett ord. Så hade han då
aldrig pratat bredvid munnen som i dag! Han
måtte visst inte vara vid sina sinnen.
»Seså, lugna er,» sade hon, »nog vet ni,
att ni kan lita på mig. Jag skall inte för-
råda er och inte bry er heller. Vi kunna ju
låtsa, som om den där ofrivilliga bekännelsen
aldrig blifvit gjord.»
»Åh, ni är en riktig hederspojke, fru Fanoy,»
sade Karsten, ännu med helt olycklig min,
»och jag är ett nöt, ett ärkenöt! Men ni vet
nog själf... när hjärtat är fullt...»
»Så läcker det. Ja, jag vet.»
»Men det är i alla fall ingen ursäkt. Hela
detta förhållande . . . nej, inte förhållande . . .
jag menar denna känsla, denna — ja, låt oss
säga stämning, är ännu någonting så alldeles
nytt och spädt och skört; den tål inte att
man andas på den; skall det bli något mera
af den, borde den ha fått växa osedd, djupt
in i skuggan.»
»Liksom näckrosen...»
Han såg på henne med en bedjande blick.
»Nej, jag skall inte säga ett ord. Men ni
kan tro mig, då jag säger, att jag förstår er
fullt, och att jag är er vän och vill handla
som en vän. Litar ni på min takt och min
kvinnliga instinkt?»
Han svarade ingenting, men han räckte
henne handen i ett anfall af oemotståndlig
rörelse.
»Ni kommer tillbaka nästa sommar, inte
sant?»
»Jag tror det.»
»Hvem beror det på?»
»Kanske på er.»
»Tack för det ordet. Och nu ger ni mig
fullmakt in blanco att arbeta för er på mitt
sätt, efter mitt eget hufvud oeh bjärta, och
att tiga eller tala, hemlighålla eller förråda
hvad jag kan finna för godt af det samtal vi
nu haft.»
»Ni begär mycket,» sade han dröjande.
»För mycket?»
»Nej, jag känner er ju. . . säg hvad ni vill.
Helst skulle jag ta saken helt och hållet i
mina egna händer, men allt detta kom ju så
i sista stunden, och nu måste jag resa.»
»Kan ni inte stanna en vecka till?»
»Omöjligt. Min mor väntar mig i Stock-
holm i morgon med alla sina flyttsaker, hon
kan inte undvara mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
