Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 2 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 173
»Nâ, dâ blir det jag, som skall förfäkta
edra intressen här. Nej, tacka mig inte än
— spar det till nästa sommar.»
»Nästa sommar!» Han suckade, men hans
ögon lyste som barnens, dâ de tänka på jul-
aftonen, som ännu är så oändligt långt borta.
De hade nu hunnit upp det öfriga sällska-
pet, som stannat utanför grinden till kommi-
nistergården. Lina och poeten hade redan
sagt godnatt till de andra, man väntade blott
på dem.
Det blef intet vidlyftigt afskedstagande, ty
man skulle träffas vid stationen i morgon bit-
tida, det var öfverenskommet. Snart var den
röda filthatten försvunnen inne på verandan,
och den sammansmälta skaran fortsatte sin väg.
Fanny hade tagit sin mans arm ; hon ville
icke, att flickorna redan i kväll skulle få till-
fälle att ansätta henne med frågor, hvad hon
och Karsten talat om. Utanför Glimsta grin-
dar skildes hon från dem, och hon kunde ej
annat än skratta i sitt sinne, så snäfva voro
deras miner, då de sade godnatt.
Lilla fru Fanny var tankspridd hela kväl-
len och gick till sängs med samma grubblande
min, som suttit på hennes ansikte alltsedan
hon skildes från Karsten Törne. Men då lju-
set var släckt och det var mörkt omkring
henne, arbetade hennes hjärna med dubbel
kraft. Och plötsligt kom den idé hon väntat
på. Hon blef så glad, att hon brast i skratt
— men hon skrattade tyst, med hopbitna tän-
der, för att ej väcka Allan, som redan sof.
»Nu vet jag, hvad jag skall säga, då de
fråga mig hvad vi talade om! Jag skall passa
på, då de alla äro församlade, och anförtro
dem, att Karsten är kär i någon här—namnet
sade han inte —, och att han kommer igen
nästa sommar. På det sättet skall lilla pyrets
brinnande låga ha olja och näring för hela den
långa vintern, ända tills han kommer själf —
och flickorna ska fä gå och undra och gissa
och ångra sig, att de inte hållit sig väl med
mig i sommar. Jag skall inte säga det förr
än samma dag jag reser härifrån; det skall
bli min hämnd, min partiska pil ! — Åh, gud-
skelof, nu kan man då ändtligen komma i
jämnvikt igen!»
Och innerligt belåten med sig själf och hela
världen vände fru Fanny sig åt väggen och
somnade som ett godt barn. Och hon drömde,
att hon satt hemma i sin trefliga salong i
Stockholm och broderade en kudde till lys-
ningspresent åt Maggie och Karsten, två ko-
lossala hvita näckrososor pä sjögrön botten . . .
Bevingade vänner.
ii.
Om sällskapspapegojan.
För Idun af L. E Björkman.
nder de senaste årtiondena har kanariefågeln
fått en konkurrent, som täflar med honom om
fågelvännernas och isynnerhet damernas gunst.
Han har visserligen icke kanariefågelns musika-
liska talang, men han har en praktfullare yta, och
hur många äro icke de, som se mera på ytan än
på talangen. Han har dessutom andra egenskaper,
som göra honom till ett behagligt sällskap. Säll-
skapspapegojan eller vattriga papegojan (på tyska
Wellensittich), som här åsyftas, är ungefär så stor
som en sparf, med långa spetsiga vingar och lång
stjärt, vattrigt grön till färgen, mörkare ofvantill
och gulaktigare på undersidan samt har vackra
blåa fläckar på halsen och kinderna. Här i Sverige
är denna fågel ännu jämförelsevis sällsynt, men så-
väl i England som på kontinenten har den hastigt
fått en stor spridning dels genom införsel från
dess hemland, Australien, och dels genom upp-
födning i fångenskap. En tysk författare beräk-
nar, att i Tyskland uppfödas årligen bortåt 25,000
af dessa fåglar. Och ändock är det icke mycket
öfver 50 år sedan det första paret, såsom en rari-
tet, infördes till England och köptes af en gross-
handlare Jamrach i London för ett pris af 468
kr. Numera köper man dessa fåglar för billi-
gare pris än finare kanariefåglar, nämligen för
8 à 12 kr. paret. Honan är dyrast, emedan ha-
narna äro talrikare än honorna. Hanar och honor
kunna ej skiljas från hvarandra på fjäderskruden,
men hanens vaxhud (den hud, som sitter vid
näbbroten) är glänsande blå, medan däremot ho-
nans är grågrön, gröngul eller gråbrun. Ungarne
skiljas, tills de hafva ruggat första gången, från
gamla därigenom, att deras fjäderbeklädnad på
pannan är grå, då de gamla däremot hafva gul
panna.
Sällskapspapegojans hemvist är, såsom nämnts,
Australien, där hon lefver ett sällskapligt lif. Hen-
nes flykt är lätt och vig, nästan påminnande om
svalans. Hon springer lätt på marken och klätt-
rar på träd och buskar. Äfven i fångenskapen
tycker hon mycket om sällskap, och, om hon är
van därvid, kan det medföra fara för hennes lif,
om hon försättes i ensamhet. Om hon däremot
som unge vänjes att försaka kamraters sällskap
och man mycket sysselsätter sig med henne, kan
hon blifva mycket tam. Man har äfven exempel
på, att hon lärt sig tala, ehuru sådana exem-
pel äro sällsynta. I tidningen »Die gefiderte
Welt» förekom år 1877 en berättelse härom af
fröken Eugenie Maier i Stuttgart. Hon skrifver:
»En sällskapspapegoja, som helt ung kom i mina
händer, tillägnade sig först några vackra toner
från en solfågels sång. Hon hade blifvit mycket
tam, och när jag ropade på henne, kom hon all-
tid och satte sig på min axel eller hand. När
jag sedan fick ett par sebrafinkar, lärde hon deras
trumpettoner och glömdebortsolfågelns. Jag skaffade
därför undan sebrafinkarna igen, så att hon icke kom
i beröring med något annat lefvande väsen än med
mig, och snart lade hon bort trumpetandet igen.
Men huru stor var icke min förvåning och glädje, när
hon kort därefter öfverraskade mig med orden : »Kära
»Missé»,som jag kallade min papegoja, och: »Kom
lilla Missé, kom, kom,» som hon till en början
uttalade helt blygt och därunder ständigt vände
sig om, liksom för att se, om jag hade hört dem.
Dessa ord voro just de, med hvilka jag, isynner-
het om morgnarne, alltid hälsade henne, utan att
jag likväl haft för afsikt att lära henne dem, då
jag ju alls icke visste, att hon kunde lära sig tala
Snart därefter pladdrade hon också. »O, du kära
lilla Missé,» »Kära lilla hjärta, kom och gif mig
en kyss.» Riktigt nöjsamt är det att höra och se
henne, när jag håller fram fingret åt henne.
Detta tycks utgöra hennes högsta lycka, ty fingret
blir kysst och besjunget; hon flyger bort, kommer
tillbaka, hackar och biter på fingret och upprepar
denna lek otaligt många gånger, under det hon
framsäger de anförda orden.» En annan tysk
dam hade en sällskapspapegoja, som på frågan :
»Hans, hvar är du?» svarade: »Här är jag,» och
så kom flygande och satte sig på sin härskarin-
nas axel eller finger, hvarefter han upprepade or-
den: »Hans hvar är du? Här är jag,» »O, du kära
sockergryn,» hvilka fraser med synbart nöje upp-
repades flera gånger.
I Bulletin de la Société impériale d’acclimata-
tion de France förekom för några år sedan föl-
jande meddelande af herr Jules Delong: »Bland
prydnadsfåglar ställer jag i främsta rummet säll-
skapspapegojan. Hennes fjäderskrud är så färg-
rik, hennes karaktär och lefnadssätt äro så in-
tressanta, att en härvarande uppfödare, så ofta
han talar om henne, utropar: »Ju mera man be-
traktar henne, desto mera håller man af henne.»
Mig intresserar hon så lifligt, att studiet af hen-
nes lefnadssätt och fortplantning dagligen utgör
föremål för nya iakttagelser. Uppmanad därtill
af flera medlemmar af vår förening, isynnerhet af
vår ordförande, herr Geoffroy de St Hilaire, vill
jag här meddela mina erfarenheter: Sällskapspa-
pegojan, oaktadt hon härstammar från ett klimat,
som är mycket varmare äu vårt, trifs dock väl i
en lägre temperatur, som kan sjunka ända till 0
grader. Ifrån mars till november har jag henne
i det fria i en mot sydost vänd vohère (man komme
i håg, att det är i Frankrike) och håller henne
under vintern i ett föga eldadt rum. Hon lefver af
hirs och i synnerhet af kanariefrö och dricker
litet. Hon häckar i ihåliga trädstammar, och
när jag försökte med ek-, alm , kastanie- och
videträ, föredrogo fåglarne alltid det senare. Ho-
nan lägger sina ägg hvarannan dag, tillsammans
6 à 8 stycken *. Då hon omedelbart, sedan det
första ägget är värpt, börjar rufva, kläckas ungarne
likaledes med ett mellanrum af en dag. Endast
honan arbetar på boets iordningställande. Hon
lägger sina ägg på blotta träet, utan något som
helst underlag, sådant som andra fåglar begagna
för byggandet af sina bon. Endast litet smårifvet
trä, som hon själf med näbbet skrapar utaf, läm-
nar hon kvar; alla större spåner kastas ut. Ruf-
ningen af äggen varar i medeltal 21 dagar, och
honan lämnar boet endast, då hon skall verk-
ställa sina uttömningar; aldrig har jag under ti-
den för rufningen sett henne äta eller dricka, icke
en gång förrän ungarne voro fullkomligt fjädrade;
hanen måste till dess mata hela familjen. Förra
året framkommo 6 ungar, hvilka alla i närvarande
ögonblick befinna sig vid god hälsa. De blifva
efter kläckningen 30 à 35 dagar kvar i boet och
lämna detsamma först, när deras befjädring är i
det närmaste fulländad. Honan använder den
yttersta omsorg, för att hålla boet riktigt rent.
Dessa fåglars fruktsamhet är så stor, att honan
ofta börjar värpa på nytt, redan innan den siste
af ungarne lämnat boet.
Det som utmärker sällskapspapegojan framför
alla andra papegojor är hennes älskvärda, lifliga
muntra väsen. Hanen är en verkligen mönstergill
make och honan en oöfverträfflig moder; han är
alltid galant, uppmärksam och eldig mot sin maka.
Endast med henne sysselsätter han sig, aldrig med
andra honor, hvilka tilläfventyrs befinna sig i
samma hur **. Sittande på en liten pinne vid bo-
ets flyghål sjunger han för henne sina kärligaste
sånger. Han är aldrig ledsen, trög eller sömnig,
såsom papegojor af andra små arter; isynnerhet
påfallande är det kloka uttrycket i hans ögon;
man skulle kunna tro, att han hörde på och ville
deltaga i människornas samtal. Med få ord sagdt,
den lilla sällskapspapegojan är, efter mitt förme-
nande, en af de mest förtjusande fåglar, man kan
hålla och häcka i bur.»
Så långt den franske meddelaren. Då här flera
gånger talats om denna papegojas sån£, må det
anmärkas, att sången knappast förtjänar detta namn,
men hon har åtminstone icke så obehagliga läten
som somliga andra papegojor.
Några egentliga raser hafva väl knappast utbil-
dats af denna art. I själfva verket skulle det knap-
past löna sig att försöka uiveckla den i riktning
att få en ny ras, ty dessa fåglar äro af naturen
så vackra och behagliga, att någon förbättring
näppeligen kan åstadkommas, såvida man icke
skulle kunna utveckla deras musikaliska begåfning.
Emellerlid förekomma här och där förändringar i
deras färg, förändringar, som dock icke göra dem
vackrare, tvärtom. En ofta förekommande föränd
ring är. att fåglarne äro mer eller mindre rent
gula. Äfven förekomma, förmodligen i följd af
långt drifven inafvel, albinos med röda ögon. Så-
dana böra icke användas till afvel. Man måste
vara noga med att icke genom flera led para nära
anförvandter med hvarandra, emedan, icke minst
hvad dessa fåglar beträffar, släktet snart nog
försvagas genom dylik inafvel.
Häckningen försiggår bäst under vintern, som
hos oss är samtidig med Australiens sommar, men
fåglarne häcka äfven under sommaren och kunna
under året föda upp 4 kullar eller mer. Dock bör
man icke öfveranstränga dem med för många
kullar. Bon kan man nog själf göra sig, men
man bör då helst hafva en modell, och kunna
dylika bon köpas bland annat af M. Schmidt i
Berlin, Friedrichstrasse 73.
Om tvättmaskiner och vänner
i viken m. m.
S
essa båda saker synas väl vid första
påseende ej höra annorlunda tillsam-
mans än såtillvida, att vatten plär finnas i
vikar och måste finnas i tvättmaskiner, om
de skola kunna göra tjänst. Men i detta
fall är sammanhanget ett annat och fiunes
dock.
Låtom oss först tala om vännerna i viken.
Att Idun har många sådana, kan ej
* I allmänhet endast 4.
** Detta påstående tarfvar, enligt senare iaktta-
gelser, någon afprutning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
