Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 2 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 I DU N 1893
vara någon nyhet för dess läsarinnor, som
antagligen beaktat notisen om vår tidnings
betydliga upplaga. Och att Idun har mån-
gen »vän i viken», veta vi ock, ty därom
vittna många insända uppsatser. Men att Idun
har en vän i den vik af Svarta hafvet, som
kallas Bosporen, torde kanske öfverraska
mången, som ej tänkt sig, att vår egen lilla
tidning hunnit dit. Men så är det ändå.
Posten för med sig tidningsbladet från nor-
den ned till Konstantinopel, till förstaden
Péra, där européerna bo, och när bladet med
hemlandets välbekanta språk kommer in i
ateliern med de stora fönstren och den däm-
pade dagern, då flyger en ljusning öfver den
nordiska flickans anlete, och hon griper med
hast hälsningen från hembygden. Nyss var
hon ute och lustvandrade vid Bosporens strand
och gick förbi — så nära som vakten det
tillät — det torn, där prins Murad hål-
les fången, icke för något brott, utan blott för
det han också har rättighet till den tron,
sultanen nu intager, och hon tyckte sig nä-
stan midt i medeltiden. Men så kom Idun
med bud från »frihetens stamort på jorden»,
och hon glömde allt, den härliga utsikten från
fönstret ut öfver Bosporen och gyllene Hor-
net, glömde fångna prinsar och grymma tur-
kar och var åter hemma i det kära, fattiga
gamla Sverige.
Men vår väninna därnere i viken af Svarta
hafvet är icke alltid så romantisk. När hon
svärmat en stund med skalder och skaldin-
nor, häfdatecknare och novellister, som alla
skaffa sig en liten vrå i Idun, studerar hon
med mycken uppmärksamhet husmödrars och
husfäders remarkabla förmåga att nedpruta
lefnadskostnaderna, genomgår noga frågor och
svar, läser uppmärksamt till och med annon-
serna och tager så slutligen »Hjälpredan» i
handen.
Och nu ha vi kommit till tvättmaskinen.
I Hjälpredan stod nämligen en, ur en tysk
tidning hämtad notis om en tvättmaskin, som
mycket berömdes, men såsom här oförsökt
redaktionen ej vågade obetingadt rekommen-
dera. Vår lilla nordiska flicka fick ögonen
på denna notis — den handlade ju precis
om samma tvättmaskin, som användes i
hemmet härute, den som de köpt för 69
francs i en butik i Konstantinopel, och som
var så utmärkt bra! Hvarpå hon genast
gick till skrifbordet och skref till underteck-
nad följande bref:
»Jag vill så gärna förskaffa tant och an-
dra husmödrar därhemma också den fördel,
vi hafva af tvättmaskinen. Jag antager, att
det är densamma som i »Hjälpredan» om-
nämnes, och om den ej redan kommit till
Sverige, torde den genom någon maskinagen-
tur kunna rekvireras, hvarför jag här medde-
lar adressen: Adolf Hills Dampf-schnellwasch-
maschinen-fabrik, Berlin W. Vi använde den
nyligen vid en stortvätt, som vi säkert, om
den lämnats bort, fått betala med 16—20
kronor, och med hjälp af vridmaskinen hade
vi den färdig klockan half fyra på eftermid-
dagen. Maskinen består af en stor låda af
plåt, i hvilken är insatt en trumma af trä
med snedsatta spjälor, och inuti denna ned-
läggas kläderna. I lådan hälles såpvatten,
locket pålägges, hela maskinen ställes på
spiseln och trumman kringvrides i det
kokande vattnet. Bruksanvisning medföljer
hvarje maskin. I hushåll, där man ej vill
göra stora tvätter, är tvättmaskinen förträff-
lig och under alla förhållanden ypperlig för
finare saker, då dessa ej som eljes utsättas
för nötning och sneddragning.»
I ett senare bref skrifver hon: »Ju mera
vi använda den nya tvättmaskinen, desto mera
belåtna äro vi därmed.»
Ja, detta skulle vara sammanhanget mel-
lan de mycket olika saker, som i rubriken
förekomma, och nu återstår blott att tillägga,
det denna lilla uppsats alldeles icke är någon
reklam för herr Adolf Hille, om hvars till-
varo jag sannerligen icke hade någon aning,
utan rena, rama sanningen, alldeles så som
saken tillgått. Men då jag, liksom min lilla
väninna vid Bosporen, önskar vara mina med-
systrar till allt det gagn, som är mig möj-
ligt, har jag velat meddela hennes erfarenhet
rörande tvättmaskinen, då det synes genom
en sådan maskin vara möjligt att spara in
mycket och besvärligt arbete. Genom någon
maskinaffär här i Sverige torde den ifråga-
varande maskinen kunna införskrifvas — må-
hända finnes den redan i handeln.
Då jag vet, att detta nummer af Idun
i sinom tid kommer till Konstantinopel, sänder
jag med dessa rader till min lilla väninna,
den nordiska flickan vid Bosporens strand, en
hälsning från
Mathilda Langtet.
Kökshistoriska notiser.
f
illing har sin historia, och köket har
också sin och den rätt vidlyftig. Ty
köket, eller matlagningen, är lika gam-
malt som maten, och denna senare var obe-
stridligen på modet redan hos de första män-
niskorna. Köket är urgammalt och en historik
däröfver skulle, om den vore fullständig, upp-
taga många volymer. Här kan det emellertid
blott blifva fråga om några drag här cch där,
som tillfälligtvis blifvit tillvaratagna eller fram-
letade ur gamla gömmor.
Den första kända kokbok skrefs af de ro-
merska finsmakarne Cato och Coelius Apicius.
Dessa båda synas hafva varit lika mycket äkta
gurmander som deras efterföljare Grimod de la
Requière, Brillât-Savarin och Rumohr. Den
andre i detta klöfverblad arbetade i 25 år på
sin bok Physiologie de goût, men skänkte också
världen ett verk af verkligen klassisk fulländ-
ning. Den berömdaste bland antikens finsma-
kare var väl Lucullus, hvilkens yppighet och
slöseri ju blifvit till ett ordspråk. I senare
tider och bland furstliga gastronomer intaga
Ludvig XIY, Henrik VIII, Karl II och drott-
ning Anna af England en framstående plats.
Uppfinnaren af restauranten — restauration
är, som bekant, något helt annat — är en
viss Boulanger, en namne till den kände ge-
neralen. Denne, den gamla tidens Boulanger,
satte öfver dörren till sitt nyss upprättade
etablissement följande latinska devis: »Venite
ad me omnes (qui stomacho laboratis), et ego
restaurabo vos. » Restaurant betydde ursprung-
ligen en stärkande soppa för svaga personer.
([Restaurare — stärka).
Om menus = matsedlar skulle kunna skrif-
vas en hel tjock bok. I forna tider upptogo
de mera bastanta rätter, och framför allt sörj-
des vid festmåltider, för att maten skulle vara
riklig och rätterna starka. »Kalas» förekommo
då mera sällan och blott hos de rika och för-
näma. Också skulle det varit omöjligt, äfven
för den rikaste, att ofta anordna sådana fest-
måltider som till exempel den fest, som 1470
gafs af George Nevil, ärkebiskopen af York.
Där förtärdes nämligen: 4000 kaniner, 4000
ankor, 4000 snäppor, 1000 hägrar, 200 rörd-
rummar, 200 fasaner, 500 rapphöns, 400 änder,
1000 bäckasiner, 100 vaktlar, 200 rådjur, 400
hjortar och 1506 vildpastejer. Det kan kallas
både rikligt och bastant och visar på ett ekla-
tant sätt, att människan dock alltid varit ett
köttätande djur. Antagligen voro de, som skulle
dela kalaset, ej heller så få. De höga gäster,
som bespisades, konungar, prinsar, grefvar, lor-
der, hade hvar och en betydligt stort följe,
festen varade i flere dagar, och hvarje dag ut-
delades mat åt de fattiga. Men i alla fall
vill det god aptit till att äta upp en sådan
massa med kött, helst det naturligtvis också
fanns mycken annan mat.
Kejsar Karl den store, som också var stor-
ätare och vid sina måltider ganska ofta lät
servera sig tjugu olika rätter, tyckes vid fest-
måltider hafva betydligt dragit in på staten,
åtminstone att döma efter den förteckning af
rätterna vid ett gästabud, som han i Schwä-
bisch-Hall gaf år 1541. Möjligt är det, att det
var en enkel fastlagsmiddag för några tillfäl-
liga gäster, ty kötträtter förekomma ej. Mat-,
sedeln upptager följande rätt kuriösa rätter:
vinbär (möjligen vindrufvor) med flott, stekta
ägg och äggkakor, kokta rofvor, ärtsoppa, stock-
fisk, ris med mjölk, stekt fisk med kapris,
rostade brödskifvor.
Bröd fanns ej i äldsta tider i mellersta och
nordliga Europa: det var en uppfinning af gre-
kerna, kom från dem till romarne och spridde
sig sedan vidare. Men endast handkvarnar
funnos för mjölberedningen, ända till dess de
första korsfarame af Saracenerna fingo lära
konsten att betjäna sig af väderkvarnar. Brö-
det blef ej sönderskuret vid bordet. Det hade
ej heller samma form som nu, utan var tunnt
— judarnes osyrade bröd — och kunde lätt
brytas. Däraf det ofta använda uttrycket:
bryta brödet. Antagligen var det ej heller
likt det nu i Sverige brukliga knäckebrödet,
då detta är för Sverige egendomligt. En rund
sådan kaka företrädde under flere sekler bru-
ket af tallrikar — man kallade detta i Frank-
rike pain tranchois — förskärarebröd. Sedan
man ätit, fördelades detta bröd bland de fattiga.
Redan på romerske historieskrifvaren Plinius’
tid betjänade sig gallierna af bryggjäst för att
göra brödet lättare och smakligare. I sjut-
tonde århundradet förklarade emellertid medi-
cinska fakulteten i Paris detta bruk skadligt,
och en långvarig process uppstod mellan lä-
kare och bagare, som dock ej förde till nå-
got resultat. Den oförsonligaste fienden här-
till var en läkare vid namn Linguet; men
jästen fick en lika ifrig försvarare i den eu-
ropeiskt ryktbare läkaren Tissot.
(Forts.)
—gS&Sd—
Ur notisboken.
En dugande kvinna. Innehafvarinnan af
pianofabriksfirman Aug. Hoffmann, fru Nanna Hoff-
mann, som den 23 maj fylde 50 år, hade af denna
anledning inbjudit firmans samtlige arbetare, omkring
ett trettiotal personer, till en angenäm fest. Under
den samma tolkade fru Hoffmann i varma och
hjärtliga ordalag sin erkänsla till arbetspersonalen
samt öfverlämnade till sex af dem Patriotiska säll-
skapets medalj för 23—30-årig trogen tjänst. Ta-
let besvarades icke mindre hjärtligt af äldste arbe-
taren, som å personalens vägnar till fru Hoffmann,
såsom minne af dagen och som ett synligt bevis
på arbetarnes tillgifvenhet, till henne öfverlämnade
två präktiga fruktskålar af gediget silfver. Idun
skall återkomma till den dugande kvinnans mindre
vanliga lefnadsgärning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
