Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 22. 2 juni 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N
vator S. Lampa. Fru Lampa reste i februari till
Paris med en son, som egnar sig åt musiken. Döds-
budet kom helt oväntadt. Hon hade insjuknat i
lunginflammation, hvilken sjukdom inom några da-
gar lade henne på båren. Hennes man mottog det
smärtsamma dödsbudet på Gotland, där han vistas
i och för entomologiska forskningar.
*
Änkehertiginnan Stephanie i Sverige.
Enligt hvad som med bestämdhet uppgifves, till-
ämnar änkehertiginnan Stephanie af Österrike-Un-
gern, kronprins Rudolfs änka, i sommar en längre
turistfärd i Sverige och Norge, omfattande 6—7
veckor. Till Malmö anländer änkehertiginnan med
Stralsundsbåten i midten af juni och fortsätter med
västkustbanan till Göteborg. Efter ett besök vid
Trollhättan fortsättes resan till Stockholm, därifrån
utflykter företagas till Visby, Upsala och Dalarne.
Sedermera ställes kosan till Norrland, Trondhjem
och Nordkap. På återfärden besökas Bergen och
Kristiania, hvarefter hemresan anträdes öfver Köpen-
hamn. Under färden lär änkehertiginnan komma
att ledsagas af generalkonsul Philip.
Kvinnlig upptäcktsresande. Miss Taylor
vid engelska missionen i Indien, som för tio må-
nader sedan bröt upp från Darjeeling i Bengalen,
har anländt till Chung-King i vestra Kina efter att
ha färdats tvärs igenom Thibet. Miss Taylor åt-
följdes på sin färd endast af en indisk tjänare.
Teater och musik.
Kungl. Operan. Till det lysande galleri af konst-
närliga karaktärsbiIder, som hr d’Andrade under sitt
gästbesök framställt för oss, har han nu som en af-
slutning lagt Jago, då Verdis opera »Otello» förli-
den fredag uppfördes med den emimente artisten i
det nämnda partiet. Det var allra första gången
han nu uppträdde i detta parti, och det var därför
af alldeles särskildt intresse att konstatera, hur han
redan^ från första återgifvandet mäktade åstadkomma
ett hade musikaliskt och dramatiskt genomarbetadt
verk af rik skiftning och konsekvens, som föga kan
anses stå efter hans föregående uppgifter, på hvilka
han^dock mycket längre varit i tillfälle mejsla.
Pa söndagen uppträdde hr d’Andrade inför en
jublande och blomsterhyllande publik för sista gån-
gen för detta gästbesök. Äfven då gafs »Otello».
Vi hoppas dock varmt, att stockholmspubliken så
lifligt lyckats lägga i dagen sin varma beundran för
den portugisiske konstnären, att han gärna och
snart återvänder till våra landsändar. Hr d’Andrade
hade önskat att visa sin välvilja mot operainstitu-
tionen och med anledning häraf förklarat sig vilja
afsta fran sitt honorar denna afton till förmån för
de välgörenhetsinrättningar, som finnas inom operan.
Aftonens inkomst delades sålunda i tre delar, hvaraf
en del tillfaller operans pensionskassa, en del ka-
pellets pensionskassa och en del fördelades lika mel-
lan körens och balettens enskilda kassor.
Fröken Ek har vid dessa tvänne föreställningar
som Desdemona gjort mycken och förtjänt framgång
genom ett fint och själfullt spel och en utomordent-
lig apparition. Hr Ödmanns Otello är fortfarande
en af konstnärens kraftigaste skapelser.
Ejn lärarinnas roman.
En svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grund för Idun
af
Algot Sandberg.
(Forts.)
ock hon måste göra sin plikt. I dess uppfyl-
lelse låg dock en tillfredsställelse, som inga
yttre omständigheter, hurudana de voro, förmådde-
att helt taga bort.
Prosten Thorell gjorde täta besök i Kerstins
skola och åhörde lektionerna. Det var de värsta
timmar hon hade. Han satt där stel och allvar-
lig med hakan stödd mot elfenbenskryckan på
käppen och lät sina ögon följa alla hennes rörel-
ser. Men han sade sällan någonting, och hade
han en anmärkning att göra, kände sig Kerstin
tacksam därför, att han vanligen lät den vara, till
dess de kommo i enrum. Det finns ingenting som
så är ägnadt att nedsätta läraren eller lärarinnan
i barnens ögon som just de myndiga anmärk-
ningarna i deras närvaro. Skall resultatet af under-
visningen blifva godt, skola de blindt tro på lä-
rarens utsago, vara fullt och fast öfvertygade om,
att såsom läraren säger, så är det och icke på
något annat sätt i världen.
TOLFTE KAPITLET.
En sak, som Kerstin hade svårt att riktigt
komma på det klara med, var kroppsagan i sko-
lan. Principielt var hon motståndare till all slags
handgriplig aga. Själf visste hon icke från barn-
domen, hvad stryk ville säga, och däraf hade tro-
ligen hennes motvilja mot detta uppfostringsme-
del kommit. En och annan gång hade hon dock
varit tvungen att använda aga på barnen. Utvä-
gen att vända sig till skolrådet fann hon förkast-
lig. Men efter hvarje bastonad hon gifvit en mot-
sträfvig pojke — ty det gällde ju mest gossarne
— kände hon sig ytterligt nedstämd, ja, rent af
brottslig.
På den plats, Kerstin nu innehade, insåg hon
emellertid, att skulle hon komma någon vardt med
en del af sina lärjungar, måste aga tillgripas. Det
fanns ett och annat rötägg bland barnen, som
hotade att fördärfva alla de andra.
Ett sådant var Johan Frid. Han var soldat-
son, hela femton år gammal och en rå ohyfsad
sälle, trög och lat och full af gemenheter. En
dag hade han fört ett mycket rått språk i skolan.
Kerstin förehöll honom först helt vänligt hans
beteende och varnade honom att fortsätta. Men han
bara hånskratrade åt henne Ännu nervös af alla
sina sorger och bekymmer, blef hon slutligen ond,
och hon kunde aldrig själf göra sig reda för hur det
gått till — hon fick fatt i pojken och gaf honom
ett duktigt kok stryk med kartkäppen — rotting
hade hon icke till hands. Barnen sutto alldeles
stumma under exekutionen, och Johan blef till
en början så förbluffad, att han icke ens kom sig
för med att göra motstånd. Men så kom han till
sig. Röd och flämtande stod han framför lära-
rinnan, som var alldeles blek och utmattad. Det
var alldeles tyst i skolsalen. Då gick han allde-
les inpå Kerstin, hans ögon gnistrade, och han
knöt handen framför hennes ansikte och hväste
ilsket;
»Gud lefver än, din dj—1.»
Hvarpå han rusade ut.
Kerstin blef alldeles förskräckt öfver gossens
hatfulla utesende och råa ord, och hon kände sig
så medtagen, att hon måste afbryta lektionerna
och hemsända barnen för dagen.
Samma afton kom Johans mor för att gräla, och
hon gjorde det så grundligt, att Kerstin blef nä-
stan sjuk. När pojken kom hem, hade han för-
stås talat om, att han fått stryk i skolan, och
modern hade synat odågan och upptäckt några
röda strimmor efter käppen. Det var ju förfärligt.
Att barnen skulle bli utsatta för att blifva ihjäl-
slagna! Det fanns väl lag och rätt till, och Ker-
stin skulle minsann få plikta för sitt tilltag.
Därmed tog soldathustrun sonens böcker och
gick. Gossen skulle aldrig mer få komma i sko-
lan, det skulle »hon bli man för.»
Det var ej slut med detta. Fadern tog pojken
med sig och gick till länsmannen. Nu voro hvar-
ken Fred eller hans son så synnerligen väl an-
skrifna, hvilket hade till följd, att de af denna
ordningsmaktens handhafvare afspisades ganska
snäft.
«Du borde haft ett lika godt kok stryk som
pojken,» sade länsmannen förargad. »Kom inte
med några dumheter.»
Icke heller prosten Thorell upptog faderns klago-
mål, ty han var ej själf den som tvekade att använda
sitt spanska rör, när det så bar till, och efter sin
senaste stränga »tillrättavisning» åt Kerstin hade
han blifvit riktigt hygglig mot henne.
Men Fred gick från den ena instansen till den
andra, och hos provinsialläkaren fick han intyg
på, att pojken hans hade synbara märken efter
käpprapp.
Nu var han stormodig på sig, han gick omkring
i socknen och skräflade vidt och bredt om, att
den sakramenskade skolmamsellen skulle för tin-
get. Men —’det var ondt om pengar, en stäm-
ning får man inte utan mynt, och Kerstin fick
förgäfves vänta på att blifva dragen inför vällof-
liga häradsrätten.
175
Johan Frid kom icke vidare i skolan, och Ker-
stin var glad däråt. Ibland, då hon var ute i
socknen, kunde hon möta honom, och hon hörde
då, hur han efter henne mumlade hotelser mellan
sammanbitna tänder. Men tiden gick, och hän-
delsen föll henne så småningom ur minnet.
Så var det en afton på senhösten. Kerstin hade
varit bortbjuden på kalas i en bondgård i sock-
nens andra ända och var nu vid elfvatiden stadd
på sin ensamma hemvandring. Hon hade vant
sig att gå allena, så att rädd var hon icke nu-
mera det ringaste.
Vägen gick nästan hela vägen genom skog. Det
blåste och duggregnade, och smutsigt och svårt
var det att gå. Ingen människa hade hon mött,
förrän hon nalkades skolhuset. Där mötte henne
i mörkret någon, hvilken hon icke kunde känna
igen.
Efter en kort stund tyckte hon, att hon hörde
steg efter sig. Hon brydde sig i början icke därom,
men plötsligt var det som om någonting tvungit
henne att stanna och vända sig om.
Den som följde efter henne stannade också.
Hon försökte urskilja, hvem det var, då hon i det
samma hörde en röst i målbrottet, hvilken hon
alltför väl kände igen.
»Jag hade svurit på, att du skulle ha betaldt för
rappen du gaf mig,» hånade lösten, hvilken till-
hörde ingen annan än Johan Frid, »och här har
du !»
Kerstin träffades af ett slag i ansiktet, som
kom henne att digna sanslös till marken.
Johan aflägsnade sig springande.
Hur länge Kerstin legat sanslös på vägen, hade
hon icke klart för sig, men slutligen vaknade hon
åter till medvetande vid att regnet sköljde henne
i ansiktet. Hon kände en bultande smärta i huf-
vudet. Mödosamt släpade hon sig hem.
Hon tände ljus och gick till spegeln.
Min Gud, så hon såg ut! Hela ena ögat var
blått och igensvullet, näsan sprungen i blod och
öfverläppen nästan krossad. Hon badade och
skötte om sina sår och gick och lade sig under
stickande värk.
Dagen därpå kunde hon naturligtvis icke hålla
skola. Flickorna kommo in till henne och blefvo
alldeles förskräckta öfver lärarinnans vanställda
utseende, och inom en timme var det ute öfver
hela socknen, att Kerstin hade blifvit öfverfallen
och misshandlad.
Själf teg hon med af hvem. Men äfven det
spordes snart. Man gissade på Frid eller hans
son. Länsmannen kom direkt nedresande till
Kerstin.
»Ni måste säga, hvem våldsmannen är,» sade
han. »Vi måste hafva lugn och ordning i sock-
nen.»
»Men jag har ingen talan emot honom, och jag
skulle så gärna vilja undvika allt obehagligt upp-
seende.»
o »Det är omöjligt. Våldet faller under åklagare
såsom begånget på allmän landsväg. Såg ni per-
sonen?»
»Nej, men jag kände igen hans röst.»
»Var det Frid, far eller son?»
»Det var Johan.»
»Godt, och ger ni mig bara fullmakt, behöfver
ni inte vidare blandas in i målet.»
I fjorton dagar hade Kerstin men af det knyt-
näfsslag hon fått och ännu längre lyste hennes
ansikte i regnbågens färger.
Något åtal mot Johan Frid kom emellertid al-
drig till stånd. Några dagar efter våldet var han
försvunnen från socknen. Han hade begifvit sig
öfver till Amerika, där han hade en farbroder bo-
satt.
Kerstin var bäst nöjd med denna utgång af
saken. Hon hyste] intet agg till gossen. Kanske
var det hela ett rättvist straff för det hon agat i
vredesmod? — —
Det fanns i annexförsamlingen en flicka, som
alltid gick under namnet »långa Hanna». Hon
sades ha något af zigenarblod i ådrorna. Hennes
mor, som kommit långt upp från Helsingsocknarna,
hade dött, då Hanna var tre år. Hon hade så fått
styfmor, stugan blef snart full med halfsyskon,
och Hanna blef snart det skabbiga fåret i den fat-
tiga famitjen. Därför blef hon också likasom för-
vildad, hade aldrig gått ordentligt i skolan och
ansågs såsom ej fullt normal. Det var en vacker
flicka, och gossarne i socknen sågo henne ej med
oblida ögon. Bara hon hade kunnat vara som
annat folk.
När hon blef sjutton år, hade hon ännu ej läst
sig fram, och därför ansåg man henne för en
hedning, man gick gärna ur vägen för henne. Då
började Hanna grubbla och en dag stod hon i
komministerns expeditionsrum. Denne blef helt
förvånad öfver att se henne där.
f-i
a> —•
t» -t»
«g a
O t3
S-i
ra
o A4
ca
g *
:0 S-i
** g
O
- m
t-*
o
f-i
O O
ca jt4
f-i
c5
tab
« "3
s
IQ
N
S3
se
tl g
in
x ©
1 5
o
©
se
ao
N
o.
fö
V »,
ÖS
g 3
<s>
*U)
SJ4
v) -O
22 c/l
*s :0
|P4I
® Ctf
E
E «
atj <n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0179.html
