Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 9 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 IDUN 1893
med afgjord framgång konkurrera med de
främsta musici, skådespelare och föreläsare,
utan tillika med sina konster smitta vår rena
svenska gymnastik.
I följd af dessa mina åsikter och känslor
var det mig omöjligt att känna någon beun-
dran för denna cirkusaktiga gymnastik, som
jag var inbjuden att beskåda. Det var na-
turligtvis endast ett fåtal privata konstmakare,
som förevisades; de öfriga gymnasterna sågo
bara på.
Vid detta tillfälle fick jag höra, att sven-
skarne själfva börjat finna Lings gymnastik
tråkig; att den icke lämnade tillfällen till
större utmärkelser, utan endast var ett medel
till kroppens normala utbildning samt för
hälsans bevarande.
»Det är vackert så,» tyckte jag och vände
mig bort från åsynen af amatörakrobaterna.
Det hette en gång: »Klockarfar han skall
ju allting bestyra,» och nu när jag ser, hur
mycket, utom kvinnans gamla verkningskrets,
som man redan dels ålägger oss att göra och
tillvarataga, dels sträfvar att föra oss in uti,
skyggar jag tillbaka att lägga ett nytt strå
till den arbetsbörda, som framtiden torde ha
i beredskap åt vårt kön.
Det kännes därför nu som en lättnad att
endast få be den svenska kvinnan underlåta
vissa ting.
Senast bad jag henne underlåta att skänka
bifallsleenden åt skolfusk; nu hemställer jag
till henne, om hon icke gjorde en god och
nyttig gärning genom att låta bli att beundra
och skänka sitt bifall åt vrångbilder, af hvil-
ken art de vara månde, som uppstå på be-
kostnad af sunda och förnuftiga kroppsöf-
ningar, hvilka äro ett ypperligt medel att för-
drifva tråkighetens ande med hela dess följe
af skadliga och fördärfliga retmedel.
Ave.
Britmässesommar.
En trädgårdsstudie af Mathilda Lönnberg.
g
olen göt floder af guld öfver den lilla
trädgården, som prunkade i mångfärgad
skrud. Gyllene reflexer lågo öfver gräspla-
nerna och den lilla vattenkonsten, som sor-
lade så muntert, under det att den kastade
gnistrande juveler högt i luften. Den skänkte
därför ej tanklöst bort dem, de återföllo
regelbundet i den spegelblanka bassinen, som
kantades af bredbladiga cannor och sammets-
lena caladier. Det låg liksom en feststäm-
ning öfver den lilla trädgården. Gräset
glänste af dagg, mellan blombladen gömde
sig skimrande droppar, fruktträden tyngdes af
röda äpplen, gula, saftiga päron och daggblå
plommon, stora tunga rosor hängde på svik-
tande grenar i sommarprakt, och heliotroperna
fyllde luften med sin doft. Sommar och höst
tycktes hafva stämt möte på denna fredade
plats, där jungfruvinet klängde upp mot plan-
ket för att förvandla själfva stängslet till en
prydnad, och dit sorlet från staden blott
nådde i dämpade ljud.
Ägaren till detta lilla paradis gick själf
med spänstiga steg på den slingrande gån-
gen, som förde till ett litet öppet lusthus på
andra sidan om vattenkonsten. Han var ej
ung mera. Men hvem djärfdes kalla honom
gammal, fastän en och annan silfverstrimma
blandade sig i hans mörka hår och pannan
icke var slät som på en yngling? Hans ögon
hade ännu en ungdomlig glans, hans mun
var frisk och leende, om än ett litet nästan
omärkligt veck vid ena munvinkeln talade
om, att ungdomen flytt. Emellan ögonen
kunde man äfven skönja ett djupt veck, men
det slätades ut, då han log, och ögonens
glans försvagade intrycket däraf. I dag såg
han nästan ung ut. Det låg ungdom i blic-
ken, och den strålade ut öfver hela ansiktet.
Det låg ungdom i tanken, i gången, i håll-
ningen, och fontänen sjöng därom. Han
uppfattade sången och log däråt. Men ro-
sorna skakade sina tunga hufvuden, liksom
tycktes de vilja motsäga bonom, ehuru han
ej förstod dem. Heliotroperna doftade så
starkt, det berusade nästan, och den yppiga
kapusinerkrassen med alla sina skiftande fär-
ger ifrån djup purpur till gulhvitt bländade
hans syn. Det föreföll honom, som glittrade
ett par ljusbruna ögon honom till mötes ifrån
bassinen, som upprepade det sorlande vattnet
ett namn, som skymtade mot bakgrunden af
gulnande vinlöf en smärt flickskepuad. Han
sänkte blicken. Sökte han måhända i sanden
lätta spår efter små fötter. Hans tanke var
uppfylld af en obestämd, men likväl tjusande
föreställning. Hans ungdom var ej borta,
han var i sina bästa år. Hvad våren nekat,
skulle sommaren skänka honom i sitt fullaste
mått, och han skulle taga emot det. Huru
vattnet sjöng denna morgon! Det var som
fågelkvitter, lefnadsfriskt, muntert, förtrollande.
Hvem kunde höra det utan att förtjusas?
Sommar! sommar! Huru härlig är du ej, då
rosorna slå ut och liljorna dofta! Tänk på
den klara kvällen i skogen! Tänk på den
brusande yra bäcken! Fåglarne sjunga, gra-
narna susa. Det är bo på hvar gren — ett
anspråkslöst bo af mossa och strån, men ett
bo för kärlek, ett hem för lycka. Så sjöng
vattensprånget, då det steg mot den klara
himlen, och slutstrofen klang i jublande toner:
sommar, härliga, ljufva sommar!
I det lilla lusthuset var ett bord med fram-
dukade förfriskningar. Gäster väntades till
trädgården, den skulle inom kort genljuda af
röster, alla tonande af barndomens glada me-
lodier. Våren skulle komma till sommarens
fest. Han log vid denna tanke, och på samma
gång skulle hon komma, den unga fagra
lärarinnan. Lilly sjöng springvattnet. Lilly
doftade heliotroperna, och Lilly skrefvo styf-
morsviolerna i mångfärgad skrift på gräs-
planen. Hon var alltid så vänlig och för-
troendefull mot sina lärjungars farbror. Huru
hennes röot ljöd för hans minne! Han hörde
den i sorlet från vattnet och i det lätta rass-
let från trädens kronor. Denna lilla trädgård
syntes honom vara en så passande ram till
den unga flickans bild. Skulte hon vilja göra
den till sin? Hvilken lycka vore det icke
att få se henne ständigt blomstra i täflan
med trädgårdens blommor! Han tänkte på
henne under den sista basaren, där hon upp-
trädde i sin hvita dräkt och med snödroppar
— hans gåfva — i håret och vid bröstet. Hon
var såsom våren själf, då hon bjöd ut små
buketter, och han hade köpt af henne tre små
snödroppar och betalt dem med en tiokrona
i guld. Han hade dessa blommor ännu kvar,
han hade pressat dem och låtit infatta dem
i en dyrbar medaljong, smyckad med en snö-
droppe af äkta pärlor. Så skulle han åter-
gifva henne dem, när hon vardt hans. Han
blef nästan förlägen vid denna tanke, och
tvekan intog honom, men då sjöng åter vatt-
net: Sommar! sommar! Huru ljuf och härlig
är du icke, då rosorna blomma och liljorna
dofta! Och de glittrande dropparne stänkte
så öfverdådigt muntert. Lilly! Lilly! sorlade
de och sjönko därpå åter ned i den lugna
bassinen, där cannor och caladier speglade
sin sammetslena fägring.
Nu hördes trädgårdsporten öppnas. Det
var hon. Omgifven af glada barn kom hon,
frisk som en vårmorgon. Hon lade sin hand
i hans och såg upp emot honom med sina
ljusbruna ögon, hvilka glittrade som vatten-
pärlorna. Hon talade till honom med dessa
läppar, mot hvilkas högröda färg rosorna
syntes blekna. Det var sommar — sommar
i trädgården, sommar i blickarne, sommar i
hjärtat. Barnen lekte på gångarne, gungade
i hängmattan, fråssade af frukterna i jub-
lande förtjusning. Farbrors trädgård är ju
paradiset, där råder ständig sommar, där fin-
nas alla slags blommor, alla slags frukter,
och ingen — ingen enda är förbjuden.
Huru väl dessa röster harmoniserade med
vattenkonstens sorl! Huru väl dessa barna-
skepnader passade in i taflan! De fladdrade
som brokiga fjärilar öfver gräsmattorna, de
sutto som jublande fåglar på trädens grenar,
och hon — den unga lärarinnan — gick
midt ibland dem, som vore hon trädgårdens
fé, ung, blomstrande, förtrollande. Det före-
föll honom, som tystnade vattnets sorl, då
hon talade, som böjde sig rosorna fram för
att se henne, som doftade heliotroperna star-
kare till hennes ära. Solen göt så varma
strålar öfver den lilla trädgården, och hon
stod midt i solljuset i sin ljusa sommardräkt
— en förkroppsligad solstråle. Lilly! Lilly!
sorlade vattnet och steg ännu högre än van-
ligt mot den solbelysta blå himlen. Huru
det glittrade och gnistrade! Juveler, idel ju-
veler foro mot höjden, och så föllo de ned
som vattendroppar igen.
Eftermiddagen flög sin kos, man måste
tänka på uppbrott. Barnen samlades för att
taga afsked, och den lilla truppen styrde
kosau mot porten. De drogo med sig sin
farbror, klagande öfver att tiden varit alltför
kort, och att de med saknad lämnade hans
lilla trädgård, öfver hvilken nu den sjunkande
solen bredde ett trolskt skimmer. Slutligen
lade äfven Lilly sin hand i hans, där hon
stod öfvergjuten af den rödaktiga aftonglansen.
»Man har talat så mycket om saknad och
sorg öfver att bjuda farväl» — sade han —
»det förefaller också, som återstode det för
mig ingenting annat än att säga: tack! tack
för denna behagliga eftermiddag i er förtju-
sande trädgård. Jag skall tänka länge på
den.»
Han höll hennes hand i sin. Ack, om
han kunnat behålla den för alltid och
bedja henne stanna kvar eller åtminstone
återkomma för att stanna för alltid och
blifva trädgårdens härskarinna! Men nu var
hvarken tid eller ställe därtill. Han teg,
suckade och släppte hennes hand. Hon vände
sig ifrån honom, fattade sin yngste lärjunge
vid handen och böjde ännu en gång sitt huf-
vud till ett afsked.
I detsamma kom en ung man gående,
han blottade sitt hufvud till en hälsning, och
hon besvarade den med ett leende — ett
blygt, förvirradt leende, vida olikt det,
hvarmed hon tagit farväl af sin värd. Han
märkte det, han såg, att där var sommar —
den varma strålande sommaren, hvars sken-
bild han bedragit sig på.
Han gick åter in i sin trädgård, han gick
på de tomma gångarne och såg spåren i san-
den. Han lyddes till vattenkonsten, som nu
lyste röd. Den sorlade ännu: Lilly! Lilly!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
