Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 9 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 181
Sommaren är ]juf, dä rosorna blomma, men
den är nu förbi, förbi. Och rosorna nic-
kade med sina tunga hufvuden till bekräftelse
därpå, och heliotropema doftade: förbi! förbi!
Länge dröjde han i sin trädgård, han såg
den i aftonskimret, han säg den, då månen
giek upp full och klar och stjärnorna tändes.
Han lyssnade på sorlet från vattnet och såg
på de fallande dropparne. Det glänste icke
mer röda som blod, de blektes af månstrå-
larne och suckade: förbi! förbi!
Så skrufvade han till kranen, de sista
dropparne föllo. Bassinen låg lugn, och can-
nor och caladier speglade sig däruti. Icke
en vindfläkt rördes, men ändå tycktes det
honom, som hviskade röster från hela den
lilla trädgården: förbi! förbi!
Följande morgon var inne. Himlen var
hög och klar, solen göt åter floder af guld
öfver den lilla trädgården. Men rosorna hade
fallit af, heliotroperna hade vissnat, den bro-
kiga kapusinerkrassen låg i orediga massor
likt fallna soldater. I den lugna bassinen
speglade sig ej mera bredbladiga cannor och
sammetsglänsande caladier, bladväxterna voro
förhärjade. Blott styfmorsviolerna voro här-
dade nog att stå emot frosten, och de skrefvo
ännu med brokiga drag på gräsplanerna :
förbi! förbi!
Det var lif och rörelse i trädgården. Fruk-
ten plockades ned, stegar flyttades från träd
till träd, hoptals föllo löfven, gula, röda,
gröna öfver gångarne, och trädgårdens égaré
gick med nedböjdt hufvud i sin härjade lust-
gård. Hans ögon voro sänkta, pannan fårad,
stegen dröjande. Ett moln går öfver solen,
bassinen blir blygrå, en isande vind drager
genom trädgården. Löfven hvirfla upp i den
höstliga luften. Gröna, gula, röda fladdra
de ett ögonblick omkring och falla sedan i
hopar, begrafvande under sig de vissnade
blomstren, de härjade rosorna.
Värna!
«
vad kan ej allt en liten kvinnohand uträtta!
Hvad kan den ej åstadkomma med penna, pen-
sel och nål! Den kan, hvad mera är, leda den
starke, jämna fårorna på grubblarens panna,
stilla den uppbrusande stormen i den sjukes
hjärta, hålla tillbaka den arm, som måttar ett slag
åt en svagare. Den lilla fina handen är ej stark
nog att föra svärdet till fosterlandets värn och
behöfver det lyckligtvis nu ej heller. Likväl beder
jag nu hvarje kvinna räcka ut sin hand för att
värna.
Se, den skönhetsvärld, som utbreder sig för
våra tjusta blickar, hur sköflas den ej af tank-
lösheten! Se denna nylöfvada björk, så fin och
fager! Där komma några glada, sorglösa ung-
domar och slita af dess fina kvistar, blott för att
i nästa ögonblick kasta dem på vägen att förtrampas.
Ropa till dem ett väckande ord, räck varnande
ut handen till försvar för detta lif, som hotas.
Bed dem varsamt taga en kvist, betrakta, beundra
och älska den, sätta den i glas med vatten eller
i knapphålet, om den ändtligen skall offras, eller
bära den till sjuklingen, som ej ute kan njuta af
vårlifvet !
Du unga mö, som vid din älsklings sida lust-
vandrar bland det unga vårlifvet, se till att ej
hans promenadkäpp fäller blomma efter blomma
vid vägen. Kanske är där ej full harmoni i hans
inre, kanske ger han på detta sätt uttryck åt sin
misstämning, och de små blommorna dö en efter
annan utan en suck eller en klagan; men inga
blommor trifvas i hans inre, så länge han tanklöst
sköflar deras systrar på marken.
Hör ban ej din varnande röst, när du beder för
det, som synes ringa, för markens strå, har du
nogsamt skäl att frukta, det han ej heller skall
komma att skona ditt hjärtas rosengård.
Det är ej en fullständig vårglädje att älska så
att säga i stora drag det sköna i naturen. Hvad
är stort och hvad är smått? Vi hafva ingen till-
förlitlig måttstock därför. Men det se vi, att
Skaparens verk är underbart i minsta detalj, och
vi skola vid närmare eftertanke finna, att just det
är stort, att kunna se storheten i det minsta och
älska det. Finnes kärleken till det sköna i våra
hjärtan, så omfattar den såväl ett lilet blad som
hela blomstergården. Det är ju af de små detal-
jerna, som det stora hela uppkommer. Den, som
lyckats väcka den slumrande kärleken till naturen
i ett människohjärta, har ock vunnit denna män-
niska för det godas sak, och endast detta är en
lifsgärning så god som någon.
»Naturens skönhet är förgänglig,» tänker man
måhända och bryr sig ej om, hvilka orsaker som
bidraga till dess förstöring. Det anses kanske till
och med för känslopjunk att ej utan vemod kunna
se, hur lien går fram öfver det doftande klöfver
fältet. Låt det vara känslopjunk inför den, som
ej kan fatta, att äfven i vemodet blandas ljufhet
och en tröstande tanke på uppståndelsen. Satiren
skall ej återhålla den värnande handen, som skyd-
dar mot tanklöshetens opåkallade förstöringsar-
bete, just för att själfva den råa förstöringslustan
må kunna utrotas hos någon eller några.
Max.
&
Hos moderna vestaler.
Ett besök hos Salesinernunnorna på Pala-
tinen i Rom i sällskap med vår
kronprinsessa.
alatinen, den kulle, där de romerska
kejsarnes palatser voro belägna, liknar
enligt Viktor Rydbergs träffande omdöme »en
tystnadens ö, som höjer sig ur ett haf af
stormande lefnadslust. » Här hafva under
de tvänne sista årtiondenas arkeologiska gräf-
ningar det ena efter det andra af de gamla
kejsarpalatsen och de antika templen äter
framträdt i dagens ljus. Hit styr främlingen
gärna färden för att under ett par timmar
förflytta sig en adertonhundra är tillbaka i
tiden, och tankfull begrundar han här bland
grundmurarne af de fordom så stolta kejsar-
palatsen förgängligheten af jordisk prakt och
storhet.
Man må likväl ej föreställa sig, att hela
den palatinska höjden är ett enda stort ut-
gräfningsfält. Meilan de antika ruinernas
väldiga stenrösen ligga fridfulla trädgårdar
med en härlig grönska samt den yppigaste
vegetation, och där har arkeologens spade
ännu icke fullbordat sitt mullvadsarbete.
Dessa gröna ängder, som just förläna pala-
tinen dess egendomliga tjusningskraft, ligga
inneslutna inom hägnande murar: de tillhöra
ännu så länge trenne andliga institutioner,
S. Sebastiano, S. Bonaventura och Salesiner-
nunnornas kloster.
Detta sistnämnda kloster, som delvis ligger
ofvanpå grundmurarne af kejsar Augusti pa-
lats, är i regeln ganska svårtillgängligt; sär-
skildt är det i vanliga fall omöjligt för en
lekman att där erhålla inträde. Julius Cen-
tervall säger i sin bok om »Romas ruiner»,
att »högt stående damer torde vara de enda,
som numera kunna besöka dessa ruiner» af
Augusti palats, hvilka befinna sig på Sale-
sinerklostrets mark. Jag lyckades emellertid
för några dagar sedan att, ehuru hvarken
dam eller högt stående sådan, få kasta en
blick in i dessa nunnors för profana blickar
stängda helgedom.
Vår svenska kronprinsessa hade under sitt
senaste besök i Rom af någon hög katolsk
kardinalbiskop erhållit en »permesso» för sig
och sin svit att besöka detta kloster. Med
vanlig älskvärdhet hade hon vänligheten att
vid detta besök i sitt följe upptaga under-
tecknad jämte en annan svensk herre och
dennes fru. Vi åkte i väg och inträdde i
den stilla klostergården. Där växte plataner,
lagrar, persiketräd, stenek och lindar; från
trädgården doftade rosoroch jasminer. Fram-
för oss låg klostret, som i förra århundradet
uppförts i någon egendomlig, ej närmare be-
stämbar villastil. Vi herrar trodde ej, att
vi skulle få inträda inom själfva klostermu-
rarne, och damerna hade därför erhållit in-
struktioner att noga taga reda på samt med-
dela oss allt, hvad de kunde få se därinne.
Stor var därför vår öfverraskning, då klost-
rets föreståndarinna trädde ut och bad äfven
herrarne stiga in. Vi mottogos af fyra frynt-
liga gamla nunnor, som förde oss omkring
på en ordentlig bosyn i klostret. Från dess
tak hade vi en präktig utsikt öfver »den
eviga staden» å ena sidan och å andra sidan
öfver de blånande Albanerbergen.. Vi trädde
in i nunnornas sängkamrar, enkla rum utan
prydnader och bekvämligheter, undantagandes
en säng och ett bord i hvarje rum. Endast
en engelsk nunna, som på gamla dagar blif-
vit omvänd till katolicismen, hade fått sitt
rum litet bekvämare inredt. Vi besågo mat-
salen, där en enkel middagsmåltid just höll
på att framsättas, och erhöllo därvid den
upplysningen, att under måltiderna råder en
fullständig tystnad, afbruten endast genom
uppläsning ur någon andlig bok. Äfven
gjorde vi en påhälsning hos de »tjänande syst-
rarna» i köket, hvilket var mycket snyggt
och ordentligt, mot vanligheten i ge italien-
ska köken. I en till kapell inredd paviljong
voro nunnornas reliker farvarade: där befann
sig i ett par glasskrin en hel mängd ben-
knotor af heliga män och kyinnor, hvar och
en försedd med en etikett, som utvisade nam-
net på den ursprunglige ägaren. Slutligen
infördss vi i arbetssalen, hvarest de öfriga
nunnorna under en allvarlig tystnad sutto
och förrättade sina arbeten.
Det gjorde ett egendomligt intryck att
träffa dessa från den omgifvande världen af-
stängda kvinnor. Många typer voro ganska
intressanta: här träffade man en nunna med
mörka, vackra ögon, som tindrade af en me-
deltidsaktig, mystisk glöd; här åter en annan,
som med godt hull och fryntlig min erinrade
om någon af våra gammaldags snälla och
välmenande »mostrar», som kanske ännu
växa i undangömda vrår af gamla Sverige.
I allmänhet gjorde dessa kvinnor intryck af
något ordentligt genomlefvadt och genom-
kärapadt, intryck af att ha kommit till har-
moni med sig själfva och sin lilla värld. Ett
undantag gjorde kanske en ung novis, som
ännu icke anlagt det svarta doket. Jag
glömmer icke de halft förskrämda, halft för-
tjusta blickar, som den lilla nunnan kastade
på kronprinsessan och hennes omgifning. Hon
mönstrade de besökande och studerade deras
dräkter med en tveksam nyfikenhet. Stac-
kars liten, det var som om förbjudna fröjder,
kanske minnen af lyckligare stunder hade
hägrat för hennes själ. Och jag tror för min
del, att den lilla novisen den natten hade
svårt att få en blund i sina ögon vid tan-
ken på allt, hvad hon under dagen fått se
af den stora världen.
Mildhet, ödmjukhet och vänlighet präglade
klostersystrarnas ord och later. Det var, som
om man velat taga de snälla gummorna i
famnen, ehuru de sannolikt föga hade värde-
rat ett dylikt känsloutbrott. För öfrigt voro
de ingalunda surmulna, utan skämtade gladt,
då de i sitt refektorium trakterade kronprin-
sessan och hennes följe med citronlemonad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
