Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 9 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
DUN
och välsmakande bakverk. Jag upprepar det
än en gäng, det kändes, som om man varit
hos en af dessa gamla hederliga svenska
»mostrar», som äro idel godhet och välvilja,
som gärna hjälpa och gärna försaka, som
tänka minst på sig och mest på andra.
Men stackars nunnor! De bära på en sorg,
som går dem djupt till sinnes. Hvad som
fördystrar tillvaron för invånarne i den vackra
klostergården, det är tanken på, att det lugna
hemmet, mänskligt att döma, snart måste
öfvergifvas. När italienska regeringen i bör-
jan af 1870-talet exproprierade klostrets mark,
utfäste hon sig att låta nunnorna sitta i orub-
badt bo, tills deras dåvarande antal, två och
trettio, sammansmält till sex. Nu finnas af
dessa trettiotvå endast nio kvar, och en af
dem ligger för närvarande illa sjuk. Ett par,
tre dödsfall, och klostret måste öfvergifvas.
1893
Hvad motsatserna lära
Kronprinsessan tog afsked och erhöll där-
vid, liksom hvar och en af hennes följe, en
vacker blombukett, som doftade af rosor och
jasminer. Jag fick stanna kvar ännu tre
kvarts timme för att beskåda några arkeolo-
giska saker, som ligga förvarade i klostrets
källare, och följdes därvid af ett par älsk-
värda nunnor, hvilka stoppade min ficka full
med marmorbitar, som fordom tillhört något
mosaikgolf i kejsar Augusti palats. Jag tog
ändtligen afsked af mina vänliga ledsagarin-
nor och vandrade utför Palatinen med min
blombukett i handen. Jag gick förbi de an-
tika vestalernas tempel och boningshus, som
ligger vid sluttningen af Palatinen ej långt
från Salesinerklostret. Här hafva antikens
nunnor under århundraden från släkte till
släkte vårdat den heliga, aldrig slocknade
elden, underpanten på den romerska statens
styrka och välfärd. För femtonhundra år
sedan måste dessa hedendomens nunnor öfver-
gifva sin fredliga klostergård. Nu är det de
kristna vestalerna, som snart få göra det-
samma. Det ser nästan ut, som om de för-
drifna hedniska jungfrurnas hämd ändtligen
skulle drabba de kristna klostersystrarna.
Det finnes tillfällen i den mänskliga tillvaron,
när förståndet säger, att det är rätt, men
hjärtat måste svida och lida.
S. W.
(Att noga beaktaI
Vi våga hoppas, att de många, för
hvilka Idun haft lyckan bli en kär vän,
ej heller framdeles vilja sakna hennes vecko-
visit, och uppmana därför särskildt våra
kvartals- och halfårsprenumeranter att ju förr
dess hellre förnya sin prenumeration till det
med juli ingående andra halfåret, innan som-
marens öfriga planer hehöfva upptaga deras
uppmärksamhet. På Idun och Iduns Mode-
och Mönstertidning sker abonnement å hvarje
postkontor efter nedanstående kända billigapris:
Idun med illustreradt ro- V» år Vi år
manbibliotek ____ ______
D:o d:o med Modetidn. utan
kol. planscher
D:o d:o jämte planscher
v>
Vs år 1/i år
2: 50 1: 50
3: 75 2: 15
4: 50 2: 50
VI n resa är icke minst behaglig, när den
är slut; ett franskt ordstäf säger till
och med : det största nöjet af resor är
att hafva rest. Hemkomsten kröner en resa
med dess kanske största behag. Vi tänka,
då vi säga detta, icke på t. ex. glädjen att
återse de sina, utan på något annat. Något
hvar har erfarit, att ens hem, när man åter-
kommer dit efter att ett något längre stycke
tid varit därifrån, förefaller som snart sagdt
pånvttfödt. När man, innan det bar af, gick
där och »funderade», blef omsider en ingen-
ting till lags: mattorna voro urblekta, tape-
terna fula, taket mörkt o. s. v. Då man
återkom, trädde en förr ej känd trefnad en
till mötes; det tarfliga hade blifvit hyggligt,
det medelmåttiga ståtligt. Den retlighet hos
en själf, som skämde allt, var öfver.
Två unga jägmästare foro, berättade oss
den ena af dem, en höst upp till de revir i
nordligaste Sverige, till hvilka de blifvit skic-
kade. På vägen togo de in på gästgifvar-
gårdar och i bondstugor, och de två herrarne,
båda Stockholmare, gycklade sinsemellan med
de anstalter till grannlåt och prydnad, de
funno i dessa landtliga hem. Deras skämt
berodde ej på elakhet; stassen i bondstugorna
kan understundom narra en främling att
draga på munnen, om ock därmed förenar
sig en känsla af rördt deltagande med en
oförmåga, som gör det lilla den kan. — Men
så kommo herrarne till vildmarken, vistades
där en rund tid och fingo känna på annat.
Omsider skulle de hem till Stockholm och
jula och foro samma väg söderut, med sam-
ma rastställen och nattkvarter. Den landt-
l‘ga lyx, med hvilken de förut skämtat, före-
föll dem nu helt prydlig ; det var, som om
deras ögon hade blifvit anspråkslösa i den
omgifning af mörka, skrofliga fjäll och en
monoton växtlighet, i hvilken de där uppe
fått dväljas. Något skämt hördes nu icke
af, men väl kände de belåtenhet med hvad
de sågo.
Det är så : motsatsen lär oss känna och
värdera det vi hafva; i skogen lär man sig
uppskatta äfven det enkla hemmet, ej mindre
än salongen, och i salongen kommer öfver
oss längtan till det fria, till skogen och sjön.
Ibekla Knös gaf på sin tid denna längtan
ett vackert uttryck i det lilla stycket
Önskan i salongen.
Ack, blefve nu strålande salen
Ack, blefve den hastigt förbytt
Till tysta, skuggiga dalen,
Där lyckliga timmar ha flytt!
O, vore mjuka divanen
Min kära, mossiga sten !
Och mattan — blommiga planen,
Och lampan — kvällsolens sken!
Ack, vore hvar hviskande tärna
En smärt och skimrande björk;
Hvar bugande herre — hur gärna! _
En gran, som susade mörk!
Musiken — fåglarnes kvitter
Och sorlet — böljornas sång! —-
Men i salongen jag sitter,
Och tiden göres mig lång.
I liten skala framstår denna motsatsens
förmåga att framhålla och belysa det, som är
af annan natur än det själft, i den effekt
alster af mänsklig konstfärdighet göra ute i
naturen och tvärtom naturalster i den kulti-
verade världen. Mången har nog märkt, huru
de saker, han medför ute i vildmarken, få
liksom förhöjdt värde, ja, hans eget vanliga
ur kan låta honom erfara något af den ver-
kan, ett stycke förvirradt affall från galanteri-
boden gör på en skogens åbo, i hvilkens hem
det aktas som en värderik artikel och får en
bemärkt plats. I ett dylikt hem fann an-
tecknaren ett tarfligt begrafningskort i två
exemplar i glas och ram ofvanför sängen;
några simpla snirklar gjorde det i ägarens
ögon till något, som stötte på konstverk. A
andra sidan vinna naturalster på att flytta
m i det odlade hemmet; icke ens den fattiga
ljungplantan misspryder divansbordet, ja, där
ser man vid aftonlampans skimmer kanske
först, huru täck hon i själfva verket är. Den
benägenhet, ungdomen visar, att draga hem
med sig från skogen stenar, kvistar, mossor
och lafvar, som tjänstfolket, framför allt om
det är från landet, betecknar som »skräp»,
har till en del sin grund däri, att detta
»skräp» i det ordnade hemmet vinner i till-
talande betydelse. Det är för öfrigt ej blott
de unga, som glädjas åt några smulor natur
i hemmet ; många äldre hafva sin lust åt så-
dana, och misstaga vi oss icke, hafva de be-
kanta makartsbukettema kommit i bruk, där-
för att man upptäckt omvandlingen af äfven
som simpla ansedda växter, då de förflyttats
till en omgifning af, om vi så få säga, kul-
turting. Elg-, hjort-, ren- och råbockshorn
aro af gammalt erkända prydnader, och våra
fruntimmer använda numera äfven rätt van-
liga stenarter, infattade till smycken.
Hos somliga kan lusten för ting »au natu-
rel» gå ända till vurm, och till en sådan
hade den gått hos den bekante norska skal-
den Henrik Wergeland, enligt hvad en hans
lefnadstecknare berättar.
Wergelands lidelsefulla kärlek till naturen
gaf sig i hans yngre år riktigt con amore
till känna i hans boningsrum. Allt hvad
från naturens tre riken på något vis kunde
anbringas i ett mänskligt boningsrum, kunde
man vara beredd på att träffa här, somligt
till prydnad, annat som surrogat för vanliga
brukbara saker. Århundradens uppfinningar
och framsteg voro förspillda på honom; han
alskade blott . tingen i deras råa form och
foredrog dem i denna framför det fulländade
och bekväma. En stol af bark stod framför
hans bord, en fjäder ur en tjäderstjärt tjä-
nade honom till penna o. s. v. Mau visste
icke om man kommit in i ett naturaliekabi-
nett, en eremits håla eller en hexmästares la-
boratorium. Öfver allt syntes spår af hans
fantastiska konstsinne. Fåglar fladdrade fria
omkring, fiskar och lefvande snokar funnos
dar i glas, och bland mossa, stenar och friska
löfbuskar linkade en gammal enögd och tre-
bent kanin gemytligt omkring.
&å kan allt dragas till öfverdrift.
Men vi, låtom oss med sans och besinning
hämta fördel af motsatsernas makt att väcka
och lära: i vårt väl ombonade hem längta
efter härligheterna (och besvären) i det fria,
och i skogen lära oss inse, hvad vårt goda’
hem är! Ut därför med oss, ty
Man maa reise tilfods for at sprænge med Hast
A le Lænker, der binde til Hjemmet os fast:
Man som Fuglen i Luften maa tumle sig fri
kor at glemme det daglige Lifs Vrovleri.
kor at bhfve Kulturen og Moderne Kvit
Og de huslige Glæder og Venners Visit;’
For at lose sin Aand
Fra de strammende Baand
1 a er man Rændslen paa Nakken og Staven i Haand.*
Richard Bergström.
Hostrup, Eventyr paa Fodreisen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
