Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 23. 9 juni 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 i DU N 183
Up notisboken.
Svensk nationalhögtidsdag. Frågan om en
svensk nationalbögtidsdag har på senare tid rätt
flitigt blifvit bragt å bane. Visserligen har all-
männa meningen ännu ej hunnit förena sig om
någon viss dag, men tills vidare synes man ämna
göra midsommardagen till en dylik högtidsdag.
Midsommardagen är nämligen förenad med flere
historiska minnen, såsom Gustaf Wasas intåg i
Stockholm, Gustaf Adolfs landstigning å Rügen m.
fl., och har dessutom af ålder firats icke minst på
mötesplatserna.
I detta syfte har chefen för landtförsvarsdepar-
tementet aflåtit ett handbref till samtliga fördel-
ningschefer med anmodan att inom fördelningarna
verka för midsommardagens högtidlighållande i
fosterländsk anda. För att tolka festens betydelse
har man tänkt sig ett kortare fosterländskt före-
drag i förening med fosterländska sånger, musik
m. m.
*
Konstnärssegrar. I den pågående Parisersa-
longens skulpturafdelning ha tvä svenska unga da-
mer vunnit mention honorable, fröken Agnes Kjell-
berg (akademiens resestipendiat) och fru Carolina
Bruce, f. Bendix.
Teater och musik
Djurgårdsteatern. A det lilla Thaliatemplet ute
under Djurgårdsekarne har det välkända Ranftska
sällskapet nu begynt sin sommarkampanj. Den
första nyhet det framförde var af synnerligt in-
tresse, och det utförande, som förlänades den-
samma, bådar godt för hvad vi kunna vänta af
det ungdomsfriska sällskapet. Det var Gustav Es-
manns från Köpenhamn mycket omtalade folk-
skådespel »Magdalena». Det är allt annat än glada
bilder ur de olyckliga fallnas lif, detta stycke upp-
rullar, och det skulle lätt kunna slå öfver till det
rent motbjudande. Det är dock allt igenom upp-
buret af en harmfull kraft och glödande medkän-
sla, som oemotståndligt rycka med. Den sista
akten med sin halft mystiska religiösa afslutning
är af hög poetisk verkan, ett djärft, men lyckadt
grepp af den unge talangfulle författaren.
Hufvudrollen sköttes af fru Eliason med myc-
ken talang; hon förlänade något af naturlig oför-
därfvad skärhet åt sin Magdalena äfven i hennes
förnedring, som bibehöll åskådarnes varma med-
känsla. Fröken Sundqcist som hennes ännu dju-
pare sjunkna väninna Jenny Poulsen spelade med
slående, nästan pinsam realism. Äfven efter sin
»omvändelse» i sista akten var hon förträfflig. Hr
Alb. Ranft utförde sin obehagliga roll med den
naturliga ledighet och elsgans, som alltid känne-
teckna hans prestationer. Det hederliga arbetar-
paret Jensen hade i hr Hagman och fru Malm
fått goda representanter, och till sist nämna vi
äfven fröken Mager, som ej utan förtjänst gjorde
den kvinnliga läkaren.
Stycket har de kvällar, det gifvits, syn- och hör-
barligeu gjort ett mäktigt intryck på publiken och
är ovillkorligen förtjänt att ses af hvarje vän af
modern dramatik.
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grund för ldun
af
Algot Sandberg.
(Forts.)
f
id sådana tillfällen brukade Kerstin kalla in
henne till sig och förehålla henne, att detta icke
passade. Hanna grät och bad om förlåtelse, och
hur det var, blef Hanna så småningom en både
god och snäll flicka. Läraktig var hon, så att
Kerstin förundrade sig öfver henne.
När hon läst sig fram, kom hon åter till Ker-
stin. Hon tycktes ha svårt att homma fram med
sitt ärende, men slutligen fick Kerstin ur henne,
att Hanna ville blifva kvar som hennes tjäna
rinna.
»Nej, kära Hanna, jag har icke råd att hålla
mig med någon uppassning.»
»Får jag stanna, fröken. Ingenting vill jag ha.
En brödkant kan jag väl få emellanåt. Ni var
den första, som visade mig någon vänlighet, och
jag kan inte lefva utan er.»
Hon såg på Kerstin med sina stora ögon, och
denna läste en sådan hängifvenhet i dem, att hon
ej förmådde säga nej.
»Nå, du får väl stanna då, Hanna.»
Flickan kastade sig på knä för henne och kysste
i vild glädje hennes händer.
Hon visste ej, hur väl hon ville sin matmor.
Hon tycktes kunna läsa alla hennes önskningar
i hennes ögon, ty innan hon hann uttala dem,
voro de förekomna. Hennes tillgifvenhet och tro-
het liknade hundens.
Och när de voro ensamma, sökte Kerstin att
vidare odla denna själ, som var så bildbar, och
hon hade fortfarande heder och glädje af sin un-
derliga skyddsling.
TRETTONDE KAPITLET.
Barnen hade fått julferier och det hade blifvit
tyst och stilla i skolhuset, kring hvilket de hvita
drifvorna redan började höja sig, ehuru man icke
var längre än i början af december,
Kerstin hade icke på länge haft några under-
rättelser från Axel, och de kommo ej oftare, än
[ han behöfde hjälp af den aldrig svikande Kerstin.
Men för hvarje liten penningsumma hon sände
honom tänkte hon alltid: »Ett steg närmare må-
let!» Till våren skulle Axel Filén taga sin exa-
men och prästvigas.
En morgon hade Hanna varit nera till järnvägs-
stationen. Då hon kom åter, hade hon bref med
sig.
»Se, så vackert han skrifver, fröken,» sade
flickan och pekade på utanskriften. »Hvad heter
han?»
Kerstin tyckte, att Hanna lade särskild betoning
på han. Hon tog hastigt brefvet ifrån henne och
skyndade in i sin kammare.
Brefvet var kort.
»Farväl, Kerstin min! Tänk icke mera på din
Axel, som kämpat förgäfves. Jag kan ej strida
längre, vill ej heller tynga på dig. Farväl, min
dröm om lycka ! Och du skall glömma mig, min
älskade!
Axel.»
Kerstin blef alldeles utom sig. Hvad betydde
detta? Hon förstod det ej. Han hade kämpat
förgäfves? Var han sjuk — döende kanske? El-
ler hvad menade han !
Gång på gång läste hon brefvet, utan att komma
till större klarhet. Hon gick som i feber hela
dagen. De korta satserna Äxel skrifvit ljödo oupp-
hörligt för henne. Om natten kunde hon icke
sofva, och om morgonen var hon nästan sjuk.
Nej, hon måste hafva visshet, kosta hvad det
ville.
Så kastade hon något kläder i en liten kapp-
säck och gjorde sig brådskande i ordning att
resa.
»Skall fröken fara bort?» frågade Hanna, som
med förvåning såg dessa plötsliga förberedelser.
»Ja, på ett par dagar bara.»
»Då följer jag med. Fröken får inte resa en-
sam, hon kunde bli sjuk.»
»Nej, jag kan inte taga dig med, det borde du
väl förstå,» svarade Kerstin nervöst. »Du får
stanna hemma och vakta huset.»
»Jo, det skall jag, det kan fröken lita på,» sade
Hanna med en ton af beslutsamhet, som om hon
väntade minst ett anfall af ett röfvarfölje.
Brådskande begaf sig Kerstin på middagen ned
till stationen. Hon hade icke råd att taga snäll-
tågsbiljett, utan måste resa på blandadt tåg.
Min Gud, hvad det kröp långsamt framåt, och
hvad det dröjde länge vid stationerna.
Ändtligen, sent på aftonen, nådde hon Upsala.
Hon hade aldrig varit där förr, och staden före-
föll henne så stor och vidlyftig i jämförelse med
det lilla samhälle, där hon var född. Hvad det
fanns många värdshus, tyckte hon, och när hon
passerade dem, hörde hon från alla uppsluppet
skämt och glam.
Hon frågade sig fram till den nation Axel till-
hörde. Äfven där var upplyst, äfven där festade
man. Hon träffade en vaktmästare, som upplyste
henne om kandidat Filéns adress. Han bodde
långt ut på Svartbäcken.
»Vet ni, om han är sjuk?» vågade Kerstin fråga,
fastän hon kände, hur hon rodnade.
»Sjuk? Nej, inte det jag vet. Han gick härifrån
för en timme sedan.»
Det var ingen lätt sak att hitta fram till det
hus, där Axel, enligt de upplysningar hon fått,
skulle bo. Det var en stor, kasernlik byggnad,
som såg dyster och föga inbjudande ut. Det lyste
ur ett och annat fönster.
Hon fick trefva sig fram genom långa korridorer.
Slutligen nådde ljudet af högljudda röster hennes
öra. Hon gick ditåt.
Ljussken genom springan på en dörr ledde
hennes steg. Hon stannade därutanför. Då hörde
hon någon säga:
»Ja, skål då, Acke, och lycka till med ännu
några femmastare! Du spelar förresten som en
torsk! Att bli kassa på omköp! Du skulle ha
trumfat ut oss, så hade du gått hem.»
»Det blir dyrt det här,» hördes nu eu stämma,
som Kerstin igenkände som Axels, ehuru den var
hes och skränande. Kerstin häpnade. Hon min-
des ju alltid hans smekande, melodiska ton-
fall.
»Och du har ondt om mynt, hva?» skrattade
en annan. »Nå, du kan väl få ifrån tösen din.
Herre Gud, den som ändå varit så klok och skaf-
fat sig ett sådant där litet älskande kassaskrin.
Jag försökte en gång med en restauratris på en
ångbåt, men det gick bara till en tid...»
»Och så blef det uppdagadt ja!» skrattade Axel.
»Jojo, det kan gå så, men...»
»Dä har du alltid prostmamsellen i efterhand,
menar do. Passa dig att inte komma i mellan-
hand. Då kan du lätt bli surcouperad ! Nej, skål
för Ackes skolmamsell, gubbar!»
»Ja, skål för henne. Nå, dricker du inte,
Acke!»
»Ä, håll mun på er.»
»Hva? Har du bondånger? Du har väl skrif-
vit ihop en litania till henne igen? Fy katten,
det är i alla fall föraktligt.»
»Nej, hör ni,» skrek en annan, »kom inte med
några tråkigheter. Låt Acke sköta sina affärer,
som han vill. Han vet väl, hvad tösen tål.»
»Men, tänk om hon skulle komma och öfver-
raska dig, Acke!»
»Du är tokig. Kupera nu, så spela vi vidare.»
Kerstin stod som förstenad. Hon kände det,
som om bröstet vi’le sprängas, hon kunde icke
röra sig ur stället. Åh, var detta möjligt? Drömde
hon icke någon ryslig dröm! Jo, hon var ej vid
sina sinnen. Nej, nej, det var icke verklighet allt
detta!
Hon hörde någon resa sig därinne och närma
sig dörren. Hon flydde !
Ut på den mörka gatan ! Hon ville bort från
denna trakt. Men hon kände benen svikta under
sig. hon måste sätta sig på ett trappputsprång.
Och så brusto tårarne fram. Hon grät, som
om hjärtat velat brista. Om hon blott i tårarne
kunnat dränka sin sorg ! Men den var för stor.
Hela hennes lycka, hela hennes lif hade på dessa
korta minuter gått förlorade för henne. Hennes
kärlek hade varit allt för henne ... nu var det
förbi !
Nej, hon kunde icke blifva sittande där. Hvart
skulle hon taga vägen? Hon kände ingen i den
stora staden Och föröfrigt — icke kunde hon
visa sig för någon. Hon hade ju handlat dårak-
tigt, som rest på detta sätt. Nej, hon hade fått
klarhet, och hur bittert det än var, var det nog
bäst så.
Hon gick ner till stationen, där hon fick komma
in i väntsalen. Med första morgontåget reste hon
igen.
Sorgsen ända till öfvergifvenhet. Öfvergifven!
Jo, nu var hon det, om någonsin. Alldeles en-
sam! Och bedragen, så grymt, så lumpet be-
dragen !
Ja, lumpet I Hon sökte i början slå bort denna
tanke. Kanske . . . kanske det inte var så . .. Men
nej, hon hade hört med egna öron, och hon
kunde icke tvifla. Aldrig skulle hon återse honom
mer.
När Kerstin väl hunnit hem igen från sin plan-
lösa resa, blef hon sjuk. Långa Hanna måste
bädda ner henne och vakade öfver henne den
första natten. Men då Kerstin började yra, blef
hon rädd och sprang in till handelsmannen. Så
blef provinsialläkaren eftersänd.
Kerstin hade hjärnfeber, och sjukdomen var
ytterst våldsam. Länge sväfvade hon mellan lif
och död, men sent omsider, när läkaren redan
öfvergifvit allt hopp, kom en kris, och den sjuka
var räddad.
Men det var icke samma Kerstin Sangvin, som
steg upp från sjuksängen. Det var en utmärglad,
matt varelse, riktigt genomskinlig, med mörka
ringar kring de stora, insjunkna ögonen. Och hå-
ret, det stora präktiga håret, som mången gång
utgjort hennes stolthet — det fanns icke mer.
Hon brast i gråt, när hon såg sig i spegeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0187.html
