Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 16 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N
1893
gästen bedårade från första stund med en glänsande
apparition och ett intelligent och lifligt, nästan
kattlikt smidigt spel som Phrynette. De båda
gamla Pierrots utfördes af hr Gründer oçh fru
Clara Gardt, båda med god verkan, liksom hr
Linden själf skildes från baronens lilla parti med
heder. Det hela gjorde, som sagdt, ett afrundadt
och konstnärligt intryck, hvartill icke minst bidrog
att Wormsers spirituella musik fick ett vårdadt
utförande under hr B. Halidéns ledning med hr
J. Lang i den maktpåliggande pianostämman.
Djurgårdsteaterns nya program gjorde i måndags
obestridlig lycka och bör ha de bästa utsikter att
en god tid bortåt fylla salongen. Det upptog först
en fransk fars »Picardan är hemma» af Brisson,
den kände författaren till »Duvals skilsmässa».
Akta typisk för sin nationalitet — sprittande kvick
och oförargligt godmodig i allt sitt okynne —
väckte den, tack vare det hurtiga utförandet, stor-
mande munterhet. Hr Eliason som styckets illa
utsatta hjälte briljerade med en trygg komik, som
verkade dråpligt i de befängda situationerna; frö-
ken Magnusson som hans kavata äkta hälft, hrr
Hagman och Ranft som hans ej allt för trogna
vänner samt hrr Hansson och de Wahl som ri-
valer om unga Ceciles — fröken Lindelö/s —
kärlek, samtliga skötte sina uppgifter förträffligt
och i äkta farston.
Följde så kvällens clou hr Eric Sandbergs
sommarrevy »Spökerierna vid slottet». Att ingå
på någon o närmare skildring af det lustiga skäm-
tets innehåll kan ej här komma i fråga; det måste
ses och höras, anlagdt som det är på allusio-
ner för dagen både i kostymering och kupletter
— en verkligt fyndig och delvis ganska bitande
mönstring med det gångna årets remarkablare
händelser, specielt nu sedda från Stockholms hori-
sont. Nog af, de vackra dekorationerna, kosty-
merna och baletten, de växlande glada melodierna,
de träffsäkra slängarne och oförfärade Göteborgs-
vitsarne – allt samverkade lyckligt till en afgjord
succès. Författaren framkallades.
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grund för Idun
af
Algot Sandberg.
(Forts.)
’ijaturligtvis besöktes skolan oregelbundet, och där-
V’ för hade han ej kunnat drifva fram barnen eå
långt i deras ämnen, som den tämligen nykomne och
mycket fordringsfulle kyrkoherden önskade. Den
gamle läraren trakasserades, kyrkoherden gjorde
ofta besök i hans skola och föreläde honom därvid
svåra prof, hvarvid det visade sig, att gubben be-
tänkligt glömt bort både ett och annat viktigt under
årens lopp. Särskildt språkets många färändrin-
gar fram och tillbaka under en tidrymd af trettio
år vållade honom stora bekymmer. Kyrkoherden
blef förargad och förklarade Blom oduglig. Så skulle
han afsättas och lämna rum för en annan, yngre, exa-
minerad lärare. Men härpå ville den rättänkande
inspektören icke gå in, med mindre Blom åtmin-
stone kunde få sfkortad pension, hvilket också
lyckades till följd af en lindrig, men obotlig sjuk-
dom, som han ådragit sig, genom att hans plats i
skolan utgjorts af ett väggfast bräde, bakom hvil-
ket fanns en tumsbred dragig remna.
I skolrådet fanns likväl en, som tyckte, att den
gamle läraren blifvit orättvist behandlad. Hur
skulle han kunna draga sig fram på sin lilla svält-
pension. Då var det väl bättre att utan vidare
laga, att han kom in på fattighuset.
Då uppsteg den myndige kyrkvärden och ta-
lade:
»Vi vilja visst icke vara otacksamma, och vi
skola nog ställa för Blom, så godt vi kunna. Han
har nu i trettio år utan ersättning sågat och hug-
git skolans ved, och om vi nu skulle vara så fri-
kostiga att gifva honom en liten ersättning här-
för, ehuru det naturligtvis varit hans skyldighet,
så kunde han få tillräckligt att bygga sig en liten
stuga för.»
Och så blef det. Gubben fick några hundra
kronor till ett hus, och så blef han, för att hjälpa
upp sina magra inkomster, ett slags skjutshäst
som vikarie. Hvarhelst i grannsocknarne en lärare
eller lärarinna behöfde tjänstledighel, dit stultade
gubben Blom iväg. Och inspektören hade ingen-
ting däremot.
Mot förmodan kunde Kerstin nu erhålla Blom
till hjälp, och hon var glad däråt, ty hans preten-
tioner voro ytterst blygsamma. Kerstin trifdes
väl med den gemytlige gamle mannen, som var
en riktig historiegubbe.
Då Kerstin en dag frågade honom, hur det
kunde komma till, att han, som ju varit ordinarie,
så där utan vidare kunde blifva afskedad med
förkortad pension, blinkade han med sina små
ögon.
»Hm, jo det är en historia det, ser hon Kerstin.
En gång för många år sedan bad en vice pastor,
vi då hade, att få låna min fullmakt för något
ändamål, och sedan såg jag aldrig till den mera.
Och så, när det kom till kritan, var det bladet i
kyrkboken utrifvet, som handlade om min antag-
ning till lärare. Herre Gud, det var ju så länge
sedan. Hvad ville jag göra? Jag hade rakt inga
papper, och det måste man ha här i världen, om
man skall kunna stå på sin rätt, ser hon, Kerstin
lilla.»
I början af våren återtog Kerstin arbetet i sko-
lan, och ett helt år förgick utan några vidare an-
märkningsvärda händelser. Axel måtte ha tyd-
ligt förstått meningen med de återsända brefven,
ty Kerstin hörde icke vidare af honom. Visste
han, att hon genomskådat hans usla beteende?
Ångrade han sig? Var han skamsen?
Så såg Kerstin en dag i en tidning, att bland
fem unge män, som prästvigts i stiftets domkyrka,
var ock s m. kandidat Axel Filén.
Hon lät tidningen sjunka ned i knäet. Jaså,
han var präst Måtte Herren då leda honom på
rätta vägar och stigar.
• Det var åter tidigt på våren, och Kerstin var
uppe i ett ärende i prostgården. Just som hon
skulle gå, kom fröken Anette emot henne.
»Jag kan hälsa fröken Sangvin från en bekant,»
sade hon öfverlägset.
Kerstin kände, att hon rodnade.
»Pastor Filén,» fortfor hon, »han kommer för
att vistas här i sommar.»
Och med en nådig nick lämnade hon Kerstin.
Axel Filén här! Nej, det kunde väl icke vara
möjligt. Det ville ej längre förblifva lugnt inom
henne.
När hon kom hem, kastade hon sig på knä och
bad. Men det gaf.henne ingen tröst. Hon kunde
ej träffa honom! Åh, att han ville efter allt detta
.. . när han visste, att hon fanns där!
Efter några dagar kom Kerstin ånyo upp i prost-
gården. Hon hade då afskedsansökan med sig.
Prosten Thorell blef helt förbluffad.
»Hvad är meningen, snälla fröken?» sade ban.
»Jag tycker, att vi trifs så bra tillsammans.»
Ja visst, det hade de nog, men hon hade sina
skäl... hon kunde ej stanna ... skolan var så
stor ... och hon var klen ... hon måste söka sig
en lugnare plats.
»Nå, som fröken vill då.»
Långa Hanna höll på att aldrig trösta sig, när
hon fick höra, att hennes älskade fröken skulle
flytta, och att hon icke kunde få följa med.
FJORTONDE KAPITLET.
Kerstin behöfde naturligtvis icke flytta förrän
efter uppsägningstidens slut, men med feberaktig
brådska tog hon genast sina mått och steg för
att komma bort. Det var som om marken brände
henne under fotterna. Hon läste alla möjliga tid-
ningar för att spana efter lediga platser. Hon
ville taga hvad som helst, blott hon kunde komma
undan.
Lyckan stod henne emellertid bi. I sin nuva-
rande sinnesstämning fattade Kerstin det dock icke
på detta banala sätt. Nej, Herren hade i sin nåd
hört hennes hjärtas innerligaste bön och velat
af nåd bespara henne en frestelse och en — för-
ödmjukelse.
En- dag, när hon satt sorgsen i sin kammare,
fick hon besök af en medelålders herre med vän-
ligt, förtroendeingifvande utseende. Det var härads-
höfdingen i domsagan. Hans boställe låg tre mil
från Åkelösa i Järdfälla socken.
»Mitt namn är häradshöfding Valde,» började
han, »och vid ett ärende hos prosten Thorell fick
jag höra, att fröken Sangvin ämnar flytta från för-
samlingen. Detta är anledningen, hvarför jag
kommer hit. Jag behöfver en lärarinna för mina
många småttingar. Skulle fröken vilja åtaga sig
platsen? Eller kanske .. .»
Nej, Kerstin var visst icke upptagen.
»Nå, då kunna vi résonnera om saken. Det är
just ingen lätt syssla. Barnen äro fem till anta
let, och som min hustru är sjuklig, fordra de icke
blott undervisning, utan äfven moderlig vård.»
Kerstin kände sig glad. Hon visste, att både
191
häradshöfdingen och hans fru voro allvarligt sin-
nade och mycket snälla. Ack, att efter allt det
hon fått genomgå komma i skötet af en sådan
familj ! Hon kände sig tacksam mot Gud.
Uppgörelsen tog icke lång tid. Det var ju ly-
sande villkor man erbjöd henne: allting fritt och
sexhundra kronor i lön.
Då häradshöfdingen aflägsnade sig, bjöd ban
henne välkommen, när hon ville. Hon skulle bara
säga ifrån, skulle han hämta henne med skjuts.
Kerstin var nära att säga »i morgon«, men san-
sade sig och utsatte tiden till åtta dagar där
efter.
När hon blifvit ensam, föll hon på knä och
tackade Gud, som så underligt styrt för henne.
Häradshöfdingsbostället låg i en förtjusande
vacker trakt, var stort och trefligt. Den dag, Ker-
stin kom dit, lyste sommarsolen i fagraste glans
och hela naturen log. Kerstin kände sig gladare
än på långliga tider. Ute gä gårdsplanen lekte
barnen, två flickor och tre gossar, i åldern från
fyra till tio år. De voro alla så friska och röd-
kindade och betraktade henne med stora ögon, då
hon steg af vid trappan.
Fru Valde låg på en soffa ute på verandan. Se-
dan hennes minste föddes, hade hon icke haft en
frisk dag, men hon var tålig och undergifven, och
det var med ett hjärtevinnande småleende hon
räckte den nykomna lärarinnan sin magra, hvita
hand.
»Kära fröken Sangvin,» sade hon, »här ser ni
mina små. De äro inte alltid så stilla och an-
ständiga som nu, ni får både ett och annat att
göra. Men jag lämnar dem alla med fullt förtro
ende till er. Min man har valt er, och då är allt
bra.»
Lika vänlig var häradshöfdingen. Han började
genast tala med Kerstin om olika uppfostringsme-
toder. Han var en vän af barnens frihet så myc
ket som möjligt. De skulle icke öfverhopas med
läxor, han tyckte icke om mångläseriet. Han
hade sett för många sorgliga exempel på dess
följder. Så litet som möjligt med teorier. Kun
skaperna skulle inhämtas så mycket som möjligt på
iakttagandets praktiska väg. De voro icke några
»ljus», hans barn, sade han, men de hade van
ligt sundt förstånd. Nå, hon skulle nog snart komma
under fund med dem. Nu under sommaren skulle
det icke blifva fråga om någon läsning. Nu skulle
barnen njuta af hvad Gud skänkt i den härliga
naturen. I den stora boken skulle Kerstin bemöda
sig om att lära dem läsa.
Kerstin märkte inom kort, att de voro rätt myc
ket försummade. Det märktes, att deras mor icke
kunnat leda dem dagligen och stundligen, och hä-
radshöfdingen hade för mycket att sköta med sin
vidsträckta domsaga för att ägna dem synnerlig
uppmärksamhet.
Med glad tillförsikt gick Kerstin åstad till sitt
arbete. Barnen fäste sig vid henne, och då var
ju mycket vunnet. Hon å sin sida fann sig väl
med dem. De voro icke elaka, endast vilda och
yra af sig.
Sommardagarne flögo hastigt sin kos. Barnen
voro vana att tidigt gå till sängs, och de härliga
aftnarne hade Kerstin alldeles för sig själf. Då plägade
hon gå ut i skogen, långa promenader. Där var
så stilla och fridfullt. Kerstin tyckte, att under
dessa stunder var det, som om hennes bättre jag
så småningom skulle arbetat sig till herraväldet.
Det begynte klarna inom henne. Hon kunde så
småningom betrakta det som varit såsom det där
också farit. En hel ny tankevärld öppnade sig
för henne, en värld där de oförgängliga tingen
alldeles sköto åsido denna jordens mångahanda,
en värld, där allt koncentrerade sig kring »det
enda nödvändiga». I hennes själ kom frid, Guds
frid, sade hon sig. Nu förstod hon, att det var
detta som länge hållit på att arbeta sig fram hos
henne. Därför hade hon behöft denna tuktan, som
Herren ock gifvit henne. Ack, då man ännu äger
andra gudar, då skjutes så lätt den ende, sanne
i bakgrunden. Och dock är det han, som har de
dyrbaraste rättigheterna.
(Forts.)
•4*
fe
£
I :0
m
rc5
ö
:c3
VI
S-i
:0
P4
S3
Sh
F*
M
ta
p»
%
bo
O
cj
ta
£
fl
mw-4
f-t
O
Från Iduns läsekrets.
Herr redaktör1
Nedskrifvaren af dessa rader skulle vara glad att
i edra spalter få för några ögonblick upptaga de
vänliga läsarinnornas intresse för en ung flicka, som
visat en mindre vanlig begåfning och energi, hvil-
kens namn därför bland så många andra må för-
tjäna att nämnas i Idun. Hon är ett stockholms-
barn, hennes fader är en fattig maskinist på en ång-
1=0
ti
w
10
K
m
tN
a
cS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
