Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 25. 23 juni 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 i D U N 199
Odda i Hardanger. Är man väl där, vinka
utflykter i oändlighet, till Buarbräen, till den
öfvermättan storartade Skjäggedalsfossen m. m.
En tur genom Gudbrandsdalen med afstic-
kare upp på Dovrefjäll och Snöhättan, sedan
genom den storslagna Romsdalen och pä ång-
båt till Molde, räknas äfven till de vackraste.
Valders är för de flesta en favoritdal. Utan
att kunna mäta sig i imponerande skönhet
med flere af de andra dalarna, har den dock
sin säregna tjusning, ljus, leende och vacker
som den är och med utmärkta stationer. Dess
största lockmedel är dock att den i sin när-
het har Iotunhaimens underbart sköna och
gigantiska fjällvärld, med de ryktbara 3 fjäll-
sjöarna Tyin, Bygdin och Gjendin. Sedan
man besett dessa, fortsätter man upp öfver
Filefjäld, ner genom Lärdalen, så med ångbåt
öfver fjorden till Gudvangen, vandrar genom
den vildt romantiska Nästdalen upp till Stahl-
helms hotel, sä tillbaka till Lärdal och hem
genom Hallingdalen.
Ja, router kunde man angifva i oändlighet,
den ena vackrare än den andra; utrymmet ne-
kar dock att anvisa flere. Skola fjällbestig-
ningar företagas, bör alltid förare medfölja, ty
att gå vilse på högfjällen kan medföra den
största fara och sluta mer tragiskt än som
önskligt är. Äfvenså afrådes från att bada
fotterna i forsars eller elfvars kalla vatten, ty
häraf bli de svullna och ömma. Ej heller bör
man dricka iskallt vatten, utan att hälla litet vin
eller konjak däri. När man gjort en fottur,
bör man, så fort man anländer till stationen,
begära »lunkent vand» att tvätta fotterna uti.
Norrmännen äro hjälpsamma och vänliga mot
turisterna och tillmötesgå alla rimliga fordrin-
gar med största beredvillighet. Deras land är
outtömligt på naturskönheter, deras fjordar,
med det klara, djupblå vattnet, hvari himmel
och jord återspeglas, kan man aldrig se sig
mätt på. Den rena luft, som strömmar ner
från snöfjällen, och som man inandas från
morgon till afton, stärker i hög grad fysiken,
gör sömnen god och aptiten desslikes.
Lämpligaste tiden för fot-turer i Norge är
från slutet af juni till medio af augusti. Har
man vistats någon tid på högfjällen, bör man
icke direkt återvända därifrån och ner till våra
städer, utan först under några dagar vänja sig
vid lägre luft. Ett hälsosammare och friskare
lif än turistens kan icke tänkas, och vi hop-
pas och tro, att här nedskrifna råd och upp-
lysningar skola vara vår kvinnliga ungdom, så-
väl lärarinnor som elever, till nytta och nöje,
om de begagna sig af dem, och vi tveka ej
att uppmana de senares föräldrar eller måls-
män att förhjälpa dem att komma i åtnjutan-
de häraf. De pengar, som utgifvas för sådana
ändamål, äro icke bortkastade, utan gifva den
bästa ränta — utbytet blir en sund själ i en
sund kropp.
—oS$8ö
De fyra återstående prisen i »foster-
landstäflingen» kunna ej hinna utdelas
ännu på någon tid, då flere omständig-
heter föranleda dröjsmål. Medlen —
400 kronor — ligga emellertid som he-
kant deponerade hos notarius pnblicus,
och våra vänliga läsarinnor kunna vara
lugna och öfvertygade, att redaktionen,
så fort det blir möjligt, skall meddela
utgången.
Up notisboken.
Kronprinsessan Victoria har efter sin långa
vistelse utomlands nu åter med sina söner anländt
till hemlandet och inträffade i Stockholm på mid-
sommaraftonen.
*
Furstlig hval)ägarinna. Hr G. H. Giæver,
disponent för The Anglo Norwegian Fishing Co. i
Skaarö, har fått telegrafisk förfrågan, om han vill
tillåta erkehertiginnan Stephanie af Österrike att
deltaga i en hvalfångst i början af juli månad,
något som naturligtvis med nöje beviljades.
*
Kvinnliga studenter i Frankrike. Vid
de sju medicinska fakulteterna i Frankrika studera
för närvarande 129 kvinnor, af dessa äro 22 fran-
syskor, 95 ryskor, 2 engelskor, 1 tyska, 4 rumän-
skor, 2 serbiskor, 2 bulgariskor, 1 turkinna, Vid
juridiska fakulteten i Paris studera två kvinnor,
en ryska och en elsassiska. Vid de filosofiska
fakulteterna studera på den naturvetenskapliga
linien 29 kvinnor och på den filosofiska 249.
Dessutom följa 14 kvinnor undervisningen vid de
farmaceutiska instituten.
*
Den gyllene rosen, detta högt värderade
dygdepris, som påfven årligen tilldelar en kvinn-
lig medlem af något af Europas furstehus, öfver-
lämnades för några dagar sedan åt drottning Marie-
Henriette af Belgien. Ceremonien ägde rum i mar-
morsalen i slottet i Brüssel i närvaro af kungliga
familjen, ministrarna, hofvet etc.
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grund för Idun
af
Algot Sandberg.
(Forts.)
f
ett samvetsgrant, kärleksfullt uppfyllande af
åtagna plikter såg nu Kerstin det rätta sättet
att motsvara de kraf Gud ställde på henne.
Och då hon vandrade hemåt, då solen dalade
till sin nedgång, då kunde hon i innerlig fröjd
knäppa händerna och hviska till sig själf:
»Ja, nu är jag lycklig, nu har mitt stackars
oroliga, jagade hjärta ändtligen fått frid!»
Dagen i häradshöfdingshuset började och slu-
tade alltid med bön, förrättad af husfadern själf.
Därefter satt man ännu en stund på den stora
verandan eller, när det började blifva kyligt om
aftnarne, inne i salongen. Häradshöfding Valde
var mycket musikalisk och hade en vacker röst.
Ofta plägade han då sätta sig till pianinot och
sjunga den ena sången efter den andra. Då njöt
Kerstin. Hon lät sina blickar sväfva framåt och
uppåt. Dessa aftnar stodo sedan alltjämt för henne
som de ljufligaste minnen.
Kerstin blef snart nog bekant med folkskolelä-
rarinnan i församlingen. Hon hette Klara Noréus
och var ungefär jämnårig med Kerstin. Men de
sympatiserade icke.
Klara Noréus var mycket vacker, och hon visste
det själf. Däraf kom det något i hennes sätt,
som stötte Kerstin. Dessutom hade hon den svag-
heten att vilja synas lärd. Hon läste likt och
olikt, utan att kunna smälta det. Hennes åsikter
blefvo öfverspända, och icke dämpades detta af att
hon slukade romaner i dussintal. Hennes fantasi
var rik, och när hon började, kunde Knrstin icke
följa med. Klara Noréus sökte gärna upp Kerstins
sällskap. Hon var dock den, som borde förstå
henne. En dag anförtrodde den vackra lärarin-
nan Kerstin sin hemlighet, att hon skref vers.
Hon hade ett helt album med sig och begynte
läsa upp det ena poemet efter det andra. Nu gick
bon i en förfärlig ångest, berättade hon. Till
provinstidningen hade hon nyligen sändt en dikt
om »Riddar Alonso». Trodde Kerstin, alt de skulle
föra in den? Fick hon läsa den i tryck, trodde
hon att hon skulle blifva tokig af glädje, men fick
hon ett afspisande svar i »Breflådan», skulle hon
bestämdt dö af sorg. Nå, dikten, som i själfva
verket ieke var galnare än att den kunde tryckas
i ett kråkvinkelblad, kom verkligen in. Det bragte
Klara Noréuä i fullkomlig extas. Ja visst, hon
var född till skaldinna. Hur uselt att då behöfva
lefva fram sitt lif i denna afkrok af världen och
dag ut och dag in behöfva »plugga med odrägliga
ungar»,* då det fanns så mycket stort och skönt
att lefva för!
Kerstin drog sig allt mer för bekantskapen.
Att den gamla Kerstin Sangvin icke mera fanns
till, det märkte den nya tydligen en afton på sen-
sommaren. Häradshöfdingen hade icke själf skött
septembersammanträdet vid häradet, utan det hade
hans förste notarie gjort. När denne kom hem,
sade han vid supén :
»Nå, har häradshöfdingen hört nyheten, föriof-
ningen?»
»Nej, hvad är det?»
»Jo, fröken Thorell i Akelösa har förlofvat
sig. Det var allt på tiden,» tilläde han skrat-
tande.
»Jaså,» svarade häradshöfdingen likgiltigt, »med
hvem då?»
»Med en pastor Filén, som är hjälppräst hos
prosten. Adjunkten uppträdde i går som prostens
ombud vid rätten.»
Kerstin satt äfven vid bordet och hörde det
korta replikskiftet. Hon böjde sig litet djupare
ned öfver tallriken, ty hon kände, att hon rod-
nade något. Men det var också allt.
Då hon kom upp på sitt rum, satte hon sig
vid det öppna fönstret och såg ut öfver trädgår-
dens dunkla grupper af fruktträd. Hon tänkte på
hvad hon nyss hört. Men icke med någon stic-
kande smärta, blott med stilla vemod och med
en suckan: »Herrens vägar äro icke våra vägar»
kunde hon i sin aftonbön innesluta både honom
och henne. Måtte de blifva lyckliga! Och hon
somnade lugnt.
Det var nu slut med ferierna. De första dagarne
i september började läsningen med barnen. Kerstin
hade haft god tid att utarbeta ett väl genomtänkt
schema för undervisningen, med hvilket såväl
häradshöfdingen som frun voro nöjda. Hon hade
försökt att tillgodogöra sig de bästa af den ord-
nade skolans principer, på samma gång som hem-
met, hvilket här var ett med skolan, också skulle
få komma till sin rätt. Uppfostran och undervis-
ning, båda skulle stå jämsides och åstadkomma
ett fullkomligt helt.
Det blef icke att ligga på latsidan för Kerstin.
Barnen måste indelas i olika läxlag och under-
visas på särskilda tider, hvartill sedan kom, att
de under hösten och vintern blefvo nästan fullstän-
digt öfverlämnade åt hennes ledning äfven dessemel-
lan, enär fru Valdes sjukdom som vanligt tilltog
med den strängare årstiden. Men hvilken glädje
var det icke att arbeta i denna atmosfär, där allt
andades välvilja och sympati.
Det var naturligt, att Kerstin skulle hysa in-
tresse för den art af verksamhet, som ända till
för kort tid sedan varit hennes egen. Därför plä-
gade hon då och då vandra bort till Klara Noréus
och åhöra lektionerna i hennes skola. Det in-
tryck hon fick af dem var icke oblandadt godt.
Lärarinnan var nervös, och hennes nervositet
meddelade sig naturligtvis åt undervisningen. Hon
var retlig och ojämn, favoriserade de barn, som
hade lätt att fatta, och som sålunda gjorde henne
minsta besväret, sysselsatte sig med mycket, som
hvarken hörde till ämnet eller lämpade sig för
barnens fattningsförmåga. Det låg något febrilt
öfver lektionerna. Från lärarinnan gick det öfver
på eleverna. De blefvo oroliga, visste ej hvar de
voro hemma. Kerstin gjorde henne uppmärksam
på detta.
»Ja, du kan ha rätt,» svarade Klara Noréus,
»jag är verkligen nervös. Tänk dig så som jag
arbetar. När jag slutar skolan, får jag knappt
tid att äta, förrän jag slår mig ned vid skrifbor-
det, där jag sedan sitter till långt in på natten.»
»Men, kära vän, detta går aldrig väl.»
»Jag måste, ser du. Åh, du vet icke hvad jag
sysselsätter mig med. Jag har icke talat om det
för någon, men du skall få veta det. Jag har
behof att tala om det för någon.»
Hon drog upp en låda i det fällbord, som blif-
vit upphöjdt till rang, heder och värdighet af
skrifbord, och tog fram en lunta med fullklåttrade
papper.
»Detta,» sade hon, »blir mitt lifs stora verk,
och det måste lyckas. »Syskonkärlek, lyriskro-
mantisk dikt i tio sånger,» det är titeln. Jag måste
ha den färdig till nästa år, ty jag ämnar täfla
med den i svenska akademien. Ser du det här
lilla kuvertet med sigillet på? Det är den för-
seglade namnsedeln. Den har legat färdig i tre
år. Naturligtvis upptar den ej mitt namn, utan
en sentens: »quousque tandem» ja, jag vet inte
hvad det betyder, jag såg det till öfverskrift på
en artikel i Dagens Nyheter. Latin är det, så
mycket vet jag, och det gör ett manligt intryck ...
jag vill inte man skall misstänka, att det är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0203.html
