Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 27. 7 juli 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 211
»Ja visst,» sade Mis, »men nu, då vi äro
hemma, skola vi sköta väl om dig, min gubbe.
Saltsjöluften skall göra dig godt, och vi ha
alla haft mässlingen, så du behöfver ej tänka
på det. I morgon kl. 5 kommer jag och häm-
tar dig; då är det ej så hett att åka, och
ditt rum är redan i ordning.»
»Ja, alldeles i ordning,» bekräftade Ada,
»och hvad det skall bli roligt för Nils att
ha sin barndomsvän hos sig! Och för mig
med,» tilläde hon blygt.
Bob lutade sig tillbaka mot kuddarne och
blickade på den lilla täcka kvinnan framför
sig; han undrade nästan, om han drömde.
Jaså, detta var det beräknande trollet, som
lagt ut sina krokar för att bli försörjd, denna
lilla nygifta fru, som förkortat sin bröllops-
resa enkom för att mottaga sin mans gnatige
vän i sitt unga hem. Och långt sedan de
lämnat honom, låg Bob med slutna ögon och
försökte frambesvärja den hatade bilden af
Mis’ hustru, sådan han förut tänkt sig henne,
denna bild, som verkligheten så oväntadt kros-
sat. Han började till och med längta efter
morgonen och medgaf, att under särdeles gynn-
samma förhållanden var icke ens slarfsylta
att förakta. Den lummiga trädgården, Nils’
glada sällskap, som han så länge saknat, den
lilla vackra Ada, allt framstod i en solig
dager. En enda mörk fläck fördystrade den
ljusa taflan: änkan och hennes »bihang».
»Jag glömde minsann att fråga efter dem,»
tänkte Bob, i det han gjorde en grimas, »men
de äro nog där, fastän hon borde blygas att
truga sig på det unga paret strax efter bröl-
loppet och med den där bortskämda barnungen
till på köpet. Jag vill bara hoppas, att hon
inte försöker sina konster på mig, ty en karl,
som går och får mässling vid mina år, kan
begå hvilken dårskap som helst. Jag skall
säga åt Nils, att han skaffar henne en man
så fort som möjligt.» Och med denna lugnande
tanke försjönk häradshöfding Robert Falk i
en ljudelig slummer.
* *
*
Eftermiddagen därpå satt Bob framfor de
öppna balkongdörrarna i hvad Nils behagade
kalla sitt arbetsrum. De båda vännerna rökte
och pratade tillsammans, — »alldeles som i
forna dagar,» tänkte Bob med en suck, —
tills Nils förklarade, att Bob i sin egenskap
af konvalescent måste gå tidigt till sängs.
Åh, hvad han sof godt denna första natt på
landet och hvad frukosten dagen därpå sma-
kade ypperligt! Han gick genast in på Nils’
förslag, att han skulle installera sig i träd-
gården, där en bekväm hvilstol stod för hans
räkning och Ada, frisk som en nyutslagen
tusensköna, väntade honom med filtar och
kuddar. Under låtsadt motstånd utsträckte
Bob sig välbehagligt i liggstolen och ett bord,
väl försedt med färska tidningar, ställdes bred-
vid honom.
»Om ni tänker skämma bort Nils på samma
sätt,» sade Bob med en förnöjd suck, »så
motarbetar ni totalt de lärdomar jag gifvit
honom. Endast öfverlägsna snillen kunna
saklöst bortkelas.»
»Var inte rädd, Ada, du kan inte skämma
bort, hvad jag aldrig har fått,» invände Nils,
»Bob har ofta, med denna rörande uppriktig-
het, som hos honom är ett karaktärsdrag, för-
säkrat, att mitt snille lyser genom sin från-
varo. »
»Nå, än se’n?» svarade Bob, »du måste
åtminstone medgifva, att jag alltid sökt er-
sätta denna din brist ur egen fatabur. Vi
ha haft allt gemensamt,» sade han skrattande
åt Ada, »ända sedan Nils först kom till sko-
lan med en stor påse konfekt och ett par
nya skridskor, och jag påminner mig just,
att min ömma omtanke om hans lilla mage
förmådde mig att offra min egen på vår unga
vänskaps altare.»
»Ja, det gjorde du, men jag tror vi dra
en slöja öfver det tragiska slutet,» sade Nils,
»isynnerhet som jag måste in till sta’n nu.
Sköt nu väl om dig, tills jag kommer igen.»
»Och jag hoppas ni ursäktar, att jag föl-
jer Nils till bryggan,» sade Ada, »han är så
oförsiktig och vill alltid hoppa på båten, in-
nan den stannar.»
Och det unga paret gick skrattande sin
väg, lämnande Bob i ro.
En timme senare vaknade han, helt flat
att ha sofvit grundligt. »Det måste vara
hettan, som gör mig så tung i hufvudet,»
tänkte han med en genomgående gäspning
och tog liknöjdt upp en tidning.
»Det va’ jysligt, hva’ du gapaj,» sade en
späd röst bredvid honom, och Bob fann sig
uppmärksamt betraktad af en liten flicka med
en stor docka i famnen.
»Ur hvilken blomma kommer du, lilla älf-
drottning?» sade Bob och stirrade förvånad
på den behagliga synen. »Jag kommej inte
ur någon blomma,» svarade barnet, »jag ä’
baja Maja. Hvad heter du?»
»Jag hetei Bob.»
»Åh, då vet jag, du ä’ mobo’ Nils’ vän
och haj haft mässlingen.»
Bob nickade bekräftande.
»Ja’ haj också haft mässlingen, då ja’ va’
liten, och då fick ja’ så mycket sylt. Fick
du sylt?»
Bob måste till sin ledsnad svara nekande.
»Vill du låna min docka?» sade Maja efter
en stund, »men håll pajasollen öfvej henne;
hon smälter i solen.»
Bob gjorde villigt hvad han blef tillsagd,
och Maja betraktade det omaka paret med
synbar tillfredsställelse.
Nu framskymtade en ljus klädning bakom
bladgruppen, och en ung dam visade sig.
»Lilla mamma,» ropade Maja och rusade
emot henne, »häj ä Bob, som vajit sjuk, och
han haj hvarken fått sylt eller någonting.»
»Du milde! Nu kommer änkan,» tänkte
Bob förskräckt, men som flykt var omöjlig,
måste han foga sig i sitt öde.
»Det häj ä’ min mamma,» sade Maja med
en viss värdighet.
»Jag förmodar att all vidare presentation
är obehöflig,» skrattade Ruth. »Nej, stig inte
upp,» tilläde hon, då Bob förgäfves sökte be-
fria sig från sina filtar, »jag skulle blott
hämta min lilla flicka. Seså, Maja, tag din
docka, häradshöfdingen är ej van vid sådant
och du får ej trötta honom.»
»Ja, det är verkligen mitt första försök,»
sade Bob blygsamt, »men jag hoppas få er-
farenhet med tiden. Men som dockans hy
tycks vara något ömtålig, är det kanske så
godt jag drar mig från allt ansvar.»
När Bob var ensam igen, lutade han sig
tillbaka med en långdragen hvissling. Jaså,
det där var änkan; hon hörde då, Gud ske
lof, inte till det gråtmilda slaget. Och så
började han fundera, som de flesta, som sägo
Ruth första gången: »är hon vacker?» »Nej,
det är hon inte, » fortsatte Bob bestämdt,
»pannan är för bred, dragen för oregelbundna
och likväl — —» Bob utstötte en otålig
fnysning och återtog sin försummade tidning.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Ut!
Ett sommarbref från fröken Eva.
S
ar du lagt märke till, att det alltid är
något vemodigt i att resa hemifrån?
Man kan ha längtat efter att få resa, man
kan ha känt, hur det evigt hvardagliga tyn-
ger ner en, och hur man fastnar i vanor som
en fluga i spindelns nät, och bara väntar att
spindeln skall komma, han som är herre på
platsen, och suga hjärtblodet ur ens ådror
— man kan inbilla sig, att lifvet väntar på
en, blott man kommer »ut», att de nya in-
trycken skola förvandla en till en ny män-
niska, medföra ett nytt lifsinnehåll — man
kan jubla åt friluftslifvet, som väntar i som-
marsol och vid musik af hafsvindarna, och
man kan fantisera ihop sagor om allt ovän-
tadt och osannolikt, som ligger på lur mellan
skären och de dunkla djupen och som lockar
och drager — trots all längtan, så är det
ändå vemodigt, när man skall bege sig i
väg.
Inte själfva affärden — då är man trött
efter allt förberedande stök och tämligen
okänslig — utan just förberedelserna. När
jag blir rik, skall jag säga till min kammar-
jungfru, »i morgon resa vi», och i morgon
är mitt gepäck klappadt och klart, och se’n
jag satt mig i min vagn och rullat i väg,
så fäller John — John är naturligtvis min
betjänt — ner gardinen hemma, och han och
hans bekanta dansa på bordet, när katten är
borta . . .
Men nu är jag inte rik, ty prinsen har
ännu icke infunnit sig och lagt sitt halfva
konungarike för mina fötter. Min kammar-
jungfru har ännu ingen aning om, hvilken
hustyrann hon kommer att få i mig, —
eftersom hon och jag ännu ej haft nöjet
göra hvarandras bekantskap — och John har
ännu intet bord att dansa på.
Och jag själf reser alls inte till västkusten
för att fiska millionärer — inte ens för att
lägga ut krokar eller att tjäna till napp för
idkare af fiskesport, sådan som lär före-
komma på badorten. Och kommer han —
den där mystiska »han», som påstås spela
första fiolen i unga flickors drömmar — och
är han prinsen, så inte är jag den, som är
nöjd med hans halfva kungarike. Det hela
vill jag ha. Jag är nitton år och lifvet vän-
tar på mig med solglitter på vågen — har
man då inte rätt att fordra ett kungarike, så
vet jag inte, när man skall få det. Och det
är inte skatter, som låsas in, och som man
köper sig så kallad lifsglädje för — kammar-
jungfru och betjänt och lustjakt och dylikt
— det är helt anuat slags guld han skall
ha, guld som ingen kan taga ifrån oss, men
som öppnar hela världen för oss och skänker
oss alla jordens kungariken, och som förrän-
tas i en kärlek till lifvet och mänskligheten,
allt för stor för att man skulle kunna ana
den och drömma om den, om den ej kunde
bli verklighet.
Jo, nu har jag kommit upp i den högre
stilen, jag som höll på att filosofera öfver det
vemodiga i att gå omkring och spoliera sitt hem,
när man skall lämna det,’ taga bort hemtref-
naden därifrån, packa in alla sina småsaker
och sina små minnen från vintern. Det är
just detta, som åstadkommer det där omta-
lade vemodet: att det är ett stycke af ens
förflutna, som man gör rent hus efter, då
man packar in och reser. Det är som att
bränna sina gamla bref. Och när hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0215.html
