Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 7 juli 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 I D U N 1893
pâ så vis gifva uttryck åt sin tacksamhet för
sin egen eller någon kär anhörigs räddning
ur lifsfara.
Skulle hon, såsom det ofta är fallet, tyna
bort i lungsot eller hastigt ryckas bort af de
i Spanien ännu så gängse smittkopporna, läg-
ges hon på bår klädd som himlens brud eller
också i en nunnedräkt och föres till grafven
af en likvagn målad i blått, hvitt och guld.
Själfva kistan är vanligtvis alldeles hvit och
öfverhöljes af blommor i alla färger, hvarför
en dylik begrafning ofta gifver intryck af
en glädje-, snarare än en sorgefest, och detta
så mycket mera som de närmaste anhöriga
vanligen icke följa med till grafven.
I motsats härtill ser en bröllopsskara mån-
gen gång helt dyster ut, ty endast mycket
rika eller förnäma brudar följa det utländska
modet att kläda sig i hvitt. Svart är, som
ofvan nämnts, den färg hög och låg använ-
der vid alla tillfällen och särdeles vid de hög-
tidliga. Ett äkta spanskt gammaldags bröl-
lop sker merendels i all stillhet och ett fåtal
af de närmaste släktingarne och vännerna in-
bjudas kort före den bestämda dagen. Iklädd
den klassiska svarta spetsmantillan, hvilken
i rika veck smakfullt nedfaller öfver hals
och skuldror, och utan något annat smycke
än den symboliska orangeblomman träder bru-
den fram för altaret i sockenkyrkan tidigt en
morgonstund, då dagens första mässa läses
af den gamle kyrkoherde, som kanske döpte
henne i samma kyrka för icke så särdeles
många år sedan. Många af hennes umgänges-
vänner veta kanske ej ens af det viktiga steg
hon tager, förrän det redan är gjordt, och
bröllopspresenterna komma ofta efter bröl-
lopet. Mången brud införes icke efter vigseln
af sin make i ett eget hem, utan utbyter en-
dast sitt föräldrahem emot hans. Där får
hon tillfälle att jämte de nya plikterna som
maka och moder tillika allt fortfarande öfva
sig i de gamla — barnslig underdånighet och
Ivdnad.
Ytterligare några ord
om fotvandringar.
8
rån en framstående och högt aktad med-
lem af Svenska Turistföreningen hafva
vi mottagit följande genmäle, som vi med
nöje införa :
Uti n:r 24 och 25 af eder ärade tidning finnes
under öfverskriften »Om fotvandringar» en sam-
ling af i allmänhet rätt goda råd för fotvan-
drande * flickor. Själfva utgångspunkten för dessa
råd är emellertid sådan, att man af många skäl
bör inlägga en gensaga däremot. A. K—m vän-
der sig särskildt till eleverna vid våra flickskolor.
Härom är naturligtvis ej annat än godt att säga,
ty visst är, att längre och kortare vandringsturer
ej nog lifligt kunna rekommenderas för vår ung-
dom såväl den manliga som den kvinnliga. Blir
denna vana rotfäst hos vårt folk, då skall frukten
bli god och mångfaldig, hälsan stärkas, rådighe-
ten ökas, klemigheten försvinna samt fosterlands-
kärleken stärkas och ökas. Dock, den sista och
ej minsta vinsten, den förlorar man i väsentlig
mån genom att följa A. K—m’s råd. Författaren
säger nämligen: »Vi vilja genast säga, att vi af
många skäl välja att sätta Norge i första rummet
såsom det för fotvandringar mest lämpliga land.
Att Sverige sättes i andra rummet, beror därpå,
att här ännu icke är på långt när så mycket
gjordt för turistlifvet som i broderlandet. Ej häl-
ler hafva vi så goda vägar — därtill kommer ett
* Kunna vi ej få slippa se det gjorda ordet
fotvandringar som ju i all tysthet, förutsätter möj-
ligheten af längre hand- eller armvandringar,
hvilket ekvilibristeri icke bör rekommenderas.
stort plus: vi äga icke Norges storslagna natur
som erbjuder sevärdheter så godt som öfverallt.»
Häremot vilja vi protestera. Utan att jäfva det
faktum, att Norge är ett land, rikt på utomordent-
ligt storslagna naturscenerier och ett i jämfö-
relse med Sverige särdeles väl upparbetadt turist-
land, vilja vi dock erinra om, att meningarna
bland dem, som grundligast känna båda länderna,
äro ganska delade därom, huruvida icke just Sve-
riges oändligt skiftande naturskönheter — att ej
tala om dess rika minnen och kultur — i längden
tillfredsställa den verkliga turistens anspråk vida
mera än t. o. m. Norges fjäll och fjordar. Men
det medgifves, att vid flyktiga besök intrycket af
Norge blir mera öfverväldigande. A. K—m råder
nu sina elever att i första rummet besöka Norge
— se’n’ må det bli, hur det kan, om de någonsin
få se det sevärda i vårt eget land! Att A.K—m
ej är åtminstone någon duglig lärarinna synes
häraf, ty en välbepröfvad pedagogisk regel är just
ett först lära känna det närmare, det egna landet.
Därför börjar undervisningen i geografi icke med
Kina, utan med Sverige. Och detta med rätta.
Tyvärr blott alltför ofta se vi de ledsamma följ-
derna af ett motsatt tillvägagångssätt. Vi erinra
om till exempel de många lustiga fall, som lektor
P. Waldenström i sin amerikanska resebeskrifning
omtalar, då den och den svenskfödde bondyng-
lingen skryter öfver den mängd för honom nya
märkvärdigheter, som ej alls skulle finnas i det
gamla »köntryt». Men ynglingen hade af hela
Sverige aldrig sett mera än sin födelsebygd och
visste ej, att allt, hvad han framhöll, också fanns
här hemma. Och hur ofta får man ej höra den,
som en enda gång besökt Norge, uti de mest
bombastiska ordalag skildra äfven sådana sidor,
som äfven våra turistområden ha att uppvisa!
Vårt råd är och blir därför : vandra först någor-
lunda grundligt på olika-turistfält inom vårt eget
sköna land; besök sedan Norge, men om möjligt
— var ej alltför snar till omdömen!
Ledamot af Soenska Turistföreningen.
Elpis Melena,
»Kretas välgörarinna».
Af Cecilia Bååth-Holmberg.
(Forts.)
S
et var ej längre den berömde krigaren
i den fantastiska, färgrika sydameri-
kanska dräkten, som mötte den besökande,
det var en arbetsman iförd en arbetares enkla
kläder, sysslande med åkerbruk och husbygg-
nad, men dock med samma ädla drag, präg-
lade af den tanke, som alltid bodde inom
honom: fosterlandets befrielse. Hon fann
honom större här i enkelheten, än då hon
såg honom hyllad af hurrande skaror.
Garibaldi å sin sida blef genast djupt in-
tagen af den ännu ungdomliga, fint bildade
förnäma damen, som uppträdde så själfstän-
digt, och i hvars lifliga drag han läste varm
hängifvenhet för sig själf och frihetens sak
— en kvinnas hängifvenhet, eldig, uppoff-
rande, färdig till hvarje än så farligt företag
i denna saks tjänst, möjligen öfverdrifven och
okritisk, men trofast intill döden.
Det dröjde ej länge, innan hon vann hans
fulla förtroende och därmed äfven rätten att
utgifva hans »minnen».
Redan efter detta första besök och den
inblick Elpis Melena härunder fått i de tarf-
liga förhållanden, i hvilka hjälten lefde, sände
hon rikliga gåfvor till honom och hans dotter,
en rättighet, den hon sedan bibehöll, så länge
Garibaldi lefde. Och redan nu skrifver han
till henne i mycket varma ordalag, i det han
förklarar sig stolt öfver att »för framtiden
oinskränkt tillhöra er, älskvärda, ädla och
högsinta dam». Upprepade gånger ber han
henne skrifva till sig; han ber henne följa
sig på en resa till Sydamerika, den han tänkte
I företaga med sin dotter, men hvilken dock
aldrig blef af; han säger henne, »sin härska-
rinna», att en hennes gåfva till honom, ett
dyrbart ur med hans initialer, alltid skall
hvila vid hans hjärta, och ålägger henne till
sist såsom en plikt åter att skrifva till honom,
skrifva från hvarje ställe, där hon befinner
sig. Och när hon nästa gång ett år efter
det första besöket återkommer till Kaprera,
beder han henne enträget att bli hans hustru
och hans barns moder.
Men Elpis tvekar att mottaga anbudet;
hon svarar undvikande, ehuru hennes hjärta
ingalunda var oberördt af ömmare känslor
för den man, hon beundrade. Och inom kort
lyckönskar hon sig för denna sin tvekan, ty
hennes skarpa blick upptäcker snart det för-
hållande, hvari hennes friare stod till den
kvinna, som skötte hans hus.
Från detta ögonblick och oaktadt han ännu
ett par gånger bad henne bli hans, voro hennes
känslor för honom endast väninnans; i råd
och dåd bistår hon honom, aldrig sviker hon,
ej ens då han visar sig hänsynslös och glömsk.
Endast vid två långt senare tillfällen känner
hon sig djupt sårad; det är, då han åt Alex.
Dumas öfverlåter den rätt att utgifva hans
memoarer, som hon förut uteslutande erhållit,
samt då han utan att med ett ord under-
rätta henne därom gifter sig med markisinnan
Raimondi, nästan samtidigt med att han på
hennes, Elpis’, allvarliga uppmaning, den hon
sände honom såsom svar på hans upprepade
frieri till henne själf — låtit uppsätta äkten-
skapskontrakt för sig och den nyssnämda
hushållerskan.
Den vrede, hon kände öfver detta hans
handlingssätt, hindrade henne dock ej från
att som eget barn upptaga och uppfostra Gari-
baldis dotter med denna sistnämnda kvinna.
För denna sin godhet rönte hon dock ringa
tack af både far och dotter.
Brefväxlingen mellan henne och Garibaldi
fortfor emellertid lika lifligt och är hållen i
en varmt vänskaplig ton. För honom för-
blef hon alltid en rådgifvarinna, till hvilken
han blickade upp, och hvars omdöme var
honom dyrbart.
När -året 1859 kom och kriget mellan
Sardinien och Österrike utbröt, kallade han
henne från Rom till Turin, där han då be-
fann sig, sysselsatt med bildandet af sin alp-
jägarkår.
Hon var genast redo att fara. Men i det
påfliga Rom var hon redan en misstänkt per-
son; man nekade att gifva henne pass och
sökte hindra henne från att lämna staden.
Men: hvad kvinnan vill, det vill Gud —
inom ett par timmar, midt i mörka natten
befann sig Elpis Melena i vagn och utan
pass på väg från Rom, oviss om, när hon
åter skulle våga begifva sig till sitt hem
därstädes.
Hon anlände emellertid lyckligt till sin
bestämmelseort; sammanträffade med Gari-
baldi; skänkte honom häst och sadel, satte
sin egen guldkedja i hans ur och fyllde hans
»boubonniére» med finaste konfekt — sanno-
likt den mest välkomna gåfvan, ty den store
folkbefriaren hade utpräglad smak för söt-
saker.
Elpis Melenas hälsa började emellertid åter
bli vacklande; och under en ny färd till häst
genom halfva Italien gled hon en dag ned
från hästryggen, medan blodet strömmade ur
hennes mun. Hennes bröst var svårt angri-
pet, och hon var länge mycket svag.
Midt i krigstumultet skref nu Garibaldi
bref på bref till henne, »sitt hjärtas väninna»,
däri han ber henne vårda sin hälsa, emedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
