Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 28. 14 juli 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 I D U N 1803
På sällskapslifvets maskerad.
j0| et berättas om kejsar Napoleon I, att han en
gång velat inkognito bevista en maskerad-
C\f bal. Allt gick väl en stund, ingen anade, att
L hans mask dolde Frankrikes fruktade impe
rator. Men så ville han taga en öfvcrblick af det
hela och ställde sig ofrivilligt i sin älsklingsställ-
ning med armarna korslagda öfver bröstet. Ge-
nast gick från häpna läppar en hviskning och spred
sig inom ett ögonblick till alla därvarande: »kej-
saren!» Han var röjd.
Som det gick med honom, så går det en hvar,
som ej är världsman och likväl på en maskerad,
som nämnes sällskapslifvet, antagit en sådans
mask. Det han sökt dölja röjer sig snart genom
en af dessa obetydliga förseelser, som äro så för-
såtliga, i trots af den omsorgsfulla försiktighet,
som han iakttagit. Hos vissa personer är denna
nästan obeskrifliga förmåga af älskvärdhet och fin-
het så godt som medfödd, och omedvetet iakttaga
de, hvad som andra, hvilka ej äga denna lyckliga
egenskap, måste bemöda sig att lära. Det torde
också erkännas, att man däråt bör ägna allvarlig
uppmärksamhet. Dels fjärmar nämligen alltid
obelefvenhet, dels sätter den lätt andra egenska-
per i skuggan. Den person, mot hvars rätt man
kan göra befogade anmärkningar, råkar ju ofta i
misskredit, och om man äfven gör hans goda
sidor rättvisa, blir han dock en ej gärna sedd
gäst. Takt och världsvana äro väl också något,
som hvarje moder söker gifva sina barn, enkanne-
ligen sina söner, ty hos damerna måste man er-
känna, att de, till dels åtminstone, äro med-
födda. Men att få pli på pojkar — det är allt ofta
nog en vansklig och kinkig sak. Själfviskhet och
otymplighet måste då ge vika för uppmärksamhet
mot andra och smidighet, för oaflåtligt aktgifvande
på sig själf och outtröttlig höfviskhet mot andra.
Också är det just därför, som sällskapslif är så
välgörande, synnerligast för ungdomen. Den blir
nödsakad att tänka på andra, att tillbakasätta sitt
eget jag, och själfvisk som ungdomen ofta är, är
detta särdeles nyttigt.
Hvad man bör och icke bör i hvarje särskildt
fall lär sig nog icke genast den okunnige eller
tafatte. Det är så många obetydligheter att iakttaga,
att, som jag tror, endast vanan kan lära dem.
Dock är det många fel, hvilka man genom upp-
märksamhet från början kan undvika. De små
råd, som nedan nämuas, äro därför mest afsedda
för nybörjare, om än något kan förtjäna beaktas
äfven af mera försigkomne.
* *
*
Är man bortbjuden, så bör man låta angeläget
vara att icke komma för sent. Det är en försyn-
delse både mot värden och de öfriga gästerna;
isynnerhet om ni är bjuden till middag, ty då
förbryter ni er äfven mot maten. Ni skulle blott
känna en värdinnas kval, då hon nödgas vänta,
tills hela anrättningen löper fara att af dröjsmå-
let förstöras, eller veta de andra hungrande gä-
sternas förtviflan, då maten dröjde och
»Hvar tanke, som tänktes, tog form af ett bord,
Som var dukadt»
för att ej genom långsamhet vilja så tortera edra
vänner. Alltså, låtom oss komma i rättan tid.
När ni träder in, söker ni genast upp värdin-
nan och värden och hälsar på dem. Räcka de er
handen, tar ni naturligtvis mot den, men för de
andra gästerna är det nog att blott buga sig. För
öfrigt får ni aldrig räcka handen åt en dam, en
äldre person eller en, som står öfver er i rang ;
det tillkommer dem att taga initiativet.
Skulle damer anlända senare än ni, får ni ej
glömma att resa er upp, då de stiga in. Ni bör
öfver hufvud taget ej göra er brådtom med att
sätta er, i allmänhet samtalar man bättre stående.
Sök att intaga en ledig ställning, men för all del,
lek inte med något, för att se obesvärad uti Att
luta sig mot stolar och svänga med dem och dy-
ikt. är fullkomligt onyttiga konststycken, som i
stället för att dölja, blott visa er förlägenhet.
Sitter ni, så sitt stilla! Dingla inte med benen,
sträck inte ut dem, så att alla förbigående löpa
fara att slå omkull på dem, väg ej på stolen, låt
aldrig tummarne löpa omkring hvarann; en be-
lefvad person rör sig lugnt och behärskadt.
Skulle ni bli anmodad företaga en presentation,
så glöm icke, att det alltid är herrn, som skall
föreställas för damen, och icke tvärtom. Vid pre-
sentationer herrar eller damer inbördes, skall den
yngre föreställas för den äldre, den som står un-
der i rang för den, som står öfver.
I konversationen skall man deltaga efter bästa
förmåga. Den, som moltiger, löper fara att vara
sedd som tölp eller vid dåligt humör, i alla hän-
delser som dålig sällskapsmänniska. Förbjudet
är det också att slå sig ned och börja läsa en
bok, det är én grof förolämpning mot sällskapet,
och ej heller bör man ideligen se på klockan, ty
det ser ut, som om man endast längtade att
komma därifrån. Man skall deltaga fritt och
otvunget i samtalet och göra sitt bästa för allas
trefnad. Redan kung Gösta ställde som regel för
sina hofmän: »Ungdomen bör icke vara någre
oxemiklar, utan höfviske med fruntimret och med
alla,» och hans ord äro ännu värda att lydas.
Särskildt må man akta sig i att brista i uppmärk-
samhet mot de äldre. Det är både grymt och
taktlöst att göra narr af deras svagheter, men vi-
sar en fin och ädel uppfattning att ägna dem
vänlighet och uppmärksamhet. Verkligt höfvisk
ungdom skänker alltid ålderdomen sin vördnad.
Det är lika litet tillåtet stt skrika som moltiga.
Man förefaller ingalunda älskvärd genom att öf-
verrösta alla andra och lägga beslag på konver-
sationen. Därför skall man ej vända sig uteslutande
till en eller några få, utan söka att göra samtalet
så allmänt som möjligt. Hviskning är naturligt-
vis otillåtlig : hvad ni ej kan eller vill säga högt,
det skall ni spara till lägligare tillfälle.
Om sig själf och sina intressen får man ej vara
mångordig. Inbilskheten risas i sällskapslifvet.
Öfver sina talanger, sina dater, sina förhoppnin-
gar och planer får man ej utbreda sig för vidlyf-
tigt. Särskildt må det betonas, att man ej skall
tala om sina sjukdomar eller plågor. Sannskyl-
dig plåga varder själf den, som drar upp det sam-
talsämnet. Man må känna aldrig så stor med-
känsla med en lidande medmänniska, så undviker
man likväl den, som jämnt för till torgs sina
kval.
Talar man om andra personer, gäller det att
vara försiktig. Dels må man akta sig att baktala
någon eller utsprida falska rykten, dels att und-
vika att för länge uppehålla sig vid andras före-
träden. Klaffaren ses nämligen städse med miss-
tro, om han än roar för stunden, och den, som
för mycket rosar andra, kan lätt misstänkas för
att vara missbelåten med den omgifning, hvari
han för tillfället vistas.
Från alla tvister skall man söka afhålla sig, ty
häftiga ordbyten orsaka gärna obehag och för
stumma lätt det öfriga samtalet. Det gäller också
som okränkbar regel, att man ej får säga rakt
emot någon. Skilda åsikter finnas ju alltid, men
det är både onödigt och opassande att oresonligt
vidhålla en åsikt gentemot en annan medlem af
sällskapet. Tig då hellre.
Afbryt aldrig en person, då han talar. Det är
en oförlåtlig taktlöshet att falla någon i talet, en
/ hushållspenningfrågan.
Tretusenkronorstrecket.
ni.
Alma Baltzer.
(Fru Vilhelmina Anderssons funderingar angående
3,000 kr:s hushållet.)
0
m någon för ett par månader sedan sagt mig,
att jag, den anspråkslöse adjunkt Anderssons
ännu anspråkslösare hustru, skulle komma att inlåta
mig på någon slags litterär täflan, så vet jag nog,
hvad jag då tänkt om stackars varelsens förstånds-
gåfvor. Men ingen undgår sitt öde, heter det, och
mitt tyckes nu vara gifvet. Sedan jag i »vår egen
Idun» läst alla uppsatser i hushållsfrågan, alla hart
när otroliga saker inom svältkonstens svårlärda sport,
har jag icke haft någon ro. Förr rörde sig mina
tankar i den stilla aftonstunden om möjligheten att
af pappas blå öfverrock få nya kavajer till pojkarne,
om kalfsteken skulle kunna räcka till middag äfven
i morgon, om manglingen kunde försiggå på tisdag,
med flere dylika angenäma nch nyttiga saker. Men
nu på senare tiden har allt detta fått vika, och jag
har disputerat och grälat (i tankarne förstås) med
»Lovisa» och »erfaren husmoder» och alla dessa
hushållande husmödrar, som visst aldrig sett hvad
ett par hungriga pojkar behöfva, för att de skola
blifva något så när mättade.
Så fylldes måttet allt mer och mer, och den droppe,
som skulle få det att flöda öfver, uteblef ej heller,
Den kom i form af det upprop Iduns redaktion
ställde till husmödrarna, och nu tiger jag icke längre.
Nu skall min visdom i dagen. Jag skall icke
göra upp några planer eller något system, jag kan
ju helt enkelt få komma med »bilder ur verklig-
heten»,
Kära Idun, hur skall jag kunna låta bli? Du har
ju alldeles tagit våra förhållanden till föresyn. Min
man är läroverksadjunkt, vi ha tre barn — dess-
utom en hygglig flicka från landet, anställd såsom
»jungfru», och den lilla trupp vi ha till vårt för-
svar i kampen för tillvaron, utgöres af 3000 krigare.
Hvi skulle jag då tveka att inviga allmänheten i
denna strid !
Den föres visst icke utan stor försakelse och le-
der heller icke till någon glänsande seger, men vi
kämpa oss fram, nöjda med ett fredsslut, när året
gått till ända, där debet och kredit något så när
komma öfverens.
Vi äro bosatta i Göteborg. Jag tänker, att lef-
nadsomkostnaderna där och i Stockholm äro unge-
fär lika, i en småstad torde de väl falla sig billi-
gare, åtminstone på en del orter.
A lifsmedlen har jag beräknat ett medelpris, ty
under en del af året äro de något dyrare än hvad
jag uppgifvit, men om sommaren åter billigare.
Min man uppbär sin lön hvarje månad, och då
erhåller jag det belopp, hvarmed jag måste hushålla
till nästa aflöningsdag.
Att jag får pengarne för månad och ej hvarje
vecka som en del äkta män bruka, sätter mig i stånd
att på en gång inköpa så Btor kvantitet af en del
födoämnen, att det räcker för månaden. Det blir
både billigare och drygare samt sparar både tid och
besvär.
Erfarenheten har ju småningom lärt mig, huru
mycket vi behöfva af dessa saker; jag gör alla in-
köp själf och har allt om hand, så någon misshus-
hållning eller något slöseri är därvidlag icke att
befara.
I hyra betala vi 475 kr. för 3 rum och kök. Så
billig bostad erhålla vi blott i en af förstäderna.
Våra utgifter för året fördelas sålunda :
Hushållet à 120 kr. imånaden __............. 1440: —
Hyra........................ 475: —
Skatter............................................................. 215: —
Premie å lifsförsäkringspolis....................... 50: -—
Assuransafgift................................................ 6: —
Kläder ............................. 275: —
Läkare ............................................................. 40: —
Hyra af sommarbostad ................................ 75: —
Resor ............................................................ 20: —
Skolböcker och materieltill barnen............ 20: —
Terminsafgifter ............................................ 76: —
Tidning (däri inberäknad prenumerations-
afgift för Idun) ................ 14; —
Afgift till änke- och pupillkassan............... 70: —
Summa kr. 2776
Återstoden kr. 224 är min mans handkassa. Visst
är han min egen rara man och ett praktexemplar
i allting, men någon gång kan väl karlen vilja ha
sig en toddy eller en vira uppe i läraresällskapet.
Så kommer julen, då skall jungfrun ha sin julklapp,
litet småkrafs till barnen samt »Svea» och en flaska
eau-de-Cologne n:r 4711 — och det drar minsann.
Det är ju omöjligt för öfrigt att specificera alla
små utgifter, som förekomma i ett hushåll, men
hufvudsaken är, att de inskränkas inom denna summa.
När pappa skall ha ny öfverrock, fordras alltid
ett extra tillägg till beklädnadskontot, något går till
medicin, vårt linneförråd fordrar ibland tillökning
och förbättring, vårt husgeråd behöfver repareras
eller någon ny. sak anskaffas, och så står pappa
själf för vinkällaren, d. v. s. den hylla i salsskåpet,
där punsch- och konjaksbuteljeu ha sin plats — då
de finnas.
Af dessa 120 kronor, som jag hvarje månad er-
håller, har jag afsatt något mer än 100 kr till mat.
Det utgör pr person icke fullt 56 öre om dagen,
och jag tror knappt, att det kan anses vara för myc
ket. Därför skola vi då ha 3 mål lagad mat samt
kaffe 2 gånger om dagen. Mina inköp för månaden
ställa sig ungefär som följande:
50 liter potatis å5 öre pr liter...................... 2: 50
20 kilo rågmjöl à 17 öre ............. 3: 40
2 » kaffe’à 2: 25 ....... 4: 50
3 » hafregryn à 30 öre.......................... 0- 90
3 » risgryn à 40 öre................... 1: 20
5 » hvetemjöl à 20 öre ........... 1: —
2 tjog knäckebröd à 1: 10........ ...................... 2: 20
Salt sill, kabeljo eller rökt skinka........ .......... 4: —
1 kilo sagogryn.................................................... 0: 75
Russin och sviskon ............................................ 0: 75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0224.html
