Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 28. 14 juli 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 223
farliga skrifvelsen, men som papperet var
tjockt och segt, gick det ej så fort, och hon
var nästan halfkväfd under sina bemödanden
att nedsvälja detsamma, då dörren gaf efter
för de inträngandes våldsamma stötar. Fru
von Schwartz hade emellertid nog sinnesnär-
varo att förklara sig stå under sitt konsulats
beskydd och att erinra om, huru allvarsamt
engelska regeringen brukade upptaga hvarje
förolämpning mot en undersåte.
Hon erhöll svar, att hennes konsul icke
kunda beskydda henne, ty ändamålet med
hennes resa vore den napolitanska regeringen
bekant, och att man skulle bruka våld, om
hon gjorde motstånd.
Vid hennes begäran att åtminstone få kläda
sig ensam, aflägsnade sig tvänne af polis-
männen, medan en tredje kvarstannade för
att bevaka henne. Sedan hon klädt sig, låst
sin koffert, stoppat sitt ur, sitt pass och några
toalettsaker i en liten väska, fördes hon
under bevakning till en utanför väntande
täckvagn. Åstad bar det nu i mörka natten
genom Messinas öde gator till det vid hafvet
liggande hemska fängelset, liksom »vatten-
fängelserna» i Palermo och Napoli så illa
beryktadt för det sätt, hvarpå man lät fån-
garna »försvinna», och öfver hvars port stod
att läsa Dantes ord: »Lasciate ogni sperauza,
voi eh’ entrate» — I, som här inträden, läm-
nen allt hopp bakom er.
Med bäfvande hjärta hörde hon fängelsets
port slås igen bakom henne. Efter att hafva
blifvit förd genom flere mörka hvalf och
gångar, vid hvarje steg fruktande att ned-
störta i någon fallgrop, blef hon insläppt i ett
litet fängelserum, hvars väggar, svagt upp-
lysta af fångvaktarens lykta, dröpo af fukt.
I rummet funnos endast en smutsig halm-
säck, en trädpall samt en lerkruka med vatten.
Åter slöts dörren bakom henne, och hon var
allena, fången i »kung Bombinos» förfärliga
fängelse och med säker död för ögonen.
Kvalfulla timmar tillbragte hon här, innan
steg åter hördes i gången utanför och fång-
vaktaren inträdde i cellen. »Jag har endast
bröd och vatten åt er, signora,» sade han
i medlidsam ton, i det han gick henne när-
mare och lyste henne i ansiktet med lyktan,
liksom för att bättre iakttaga hennes drag.
Hon upptäckte därvid själf, att mannen ägde
ett välvilligt, godmodigt utseende, som har-
monierade med hans väuliga röst. Hon fick
härigenom mod att fråga honom, om han
visste, hvad som förestod henne; men han
svarade endast med en hufvudskakuing, sä-
gande: »Hvem vet det? Det är onda tider
nu — — » I stället för att gå, blef han dock
till hennes förvåning stående, liksom betänkte
han sig på något. Det dofva ljudet från en
aflägsen klocka kom honom slutligen att
spritta till. Med utropet: »heliga madonna
— nya offer!» skyndade han bort.
I ännu djupare nedslagenhet och ångest
samt ur stånd att smaka brödet eller en droppe
vatten, satt den fångna kvinnan på pallen i
sitt mörka fängelse; men det dröjde ej länge,
innan fångvaktaren återkom. På hennes för-
nyade frågor, svarade han med att säga, att
ehuru han var okänd för henne, så var hon
det ej för honom; och han berättade nu för
sin förvånade fånge, huru denna för omkring
åtta år sedan genom en händelse kommit i
beröring med hans mor, en fattig änka i
Sorrento, som hon hulpit med rika gåfvor,
och hvars barn hon visat mycken godhet.
(Forts.)
Ur notisboken.
//. m:t drottningen fyllde i söndags 57 år.
Dagen till ära hade vid Drottningholm åt sjösidan
uppförts en ståtlig dekoration af eklöfsgirlander och
flaggor i de svenska och norska färgerna. Kl. |7
serverades middag en famille för de kungliga samt
hofmarskalkstaffel för uppvaktningen och ett antal
inbjudna.
Följande dsgs afton afresle h. m:t drottningen till
Skinnarböl i Norge, där hon kommer att vistas de
närmaste veckorna.
Kronprinsparet med sina söner vistas f. n.
på Tullgarn. Som tjänstgörande hoffröken hos kron-
prinsessan har fröken Anna Nordenfalk inträdt.
— Till hoffröken hos kronprinsessan utnämndes
den 8 dennes fröken Dagmar Weidenhielm.
*
En kvinnlig deltagare räknade den i förra
veckan i Göteborg samlade nordiska kirurgiska före-
ningens första möte, nämligen d:r Karolina Wider-
ström fiån Stockholm.
’ *
Kvinnlig postmästare. Postförvaltartjänsten
vid Höganäs postkontor förestås från den 1 juli till
den 30 september, enligt generalpoststyrelsens för-
ordnande, af fröken Ester Stikler.
*1
Moster Lisa i Tallbo.
Teckning för Idun
af
Sca’vola.
t
kyrkboken stod hon som Anna Elisabet An-
dersdotter, änka efter dragonen Lars Gustaf
Granat, men i socknen kallades hon allmänt mo-
stor Lisa i Tallbo.
Stugan hon bodde i var gammal och grå, och
det var gumman med. Men trots ålderdomen
hvilade det öfver dem båda ett drag af renlighet
och trefnad. Gumman hade i all sina da’r varit
duktig både att dra till huset och att hålla ihop
det lilla som fanns, och väl var det, ty Granaten
han var litet supig, när han kom på det laget,
och det var som det kunde med arbetslusten.
Ibland fick han ett godt beting, och då Ijänade
han ledigt i banko mot de andra, ty stark var
han som en björn och undan gick det. Det fanns
ingen under hela herrgården, som följde honom i
slattern, när han ville lägga manken till, och på
vintern hade han många lass milved mer än de
andra arbetarne, fastän han kom sent och gick
tidigt. Men så kunde det komma en tid, då ban
gick vecka ut och vecka in och skrubbade kring
knutarna, utan att bry sig om att höra efter något
ordentligt arbete.
»Det är så där med Lars Gustaf, han har sina
ryck ibland,» brukade mor Lisa säga, när grann-
kvinnorna gjorde anspelningar på mannens oor-
dentlighet. »Men så är han i stället så obegrip-
ligt duktig, när han vill.»
Till mannen sade hon aldrig något. Hon hade
försökt det en gång första året de voro gifta, men
det gjorde hon aldrig om, ty han kunde ha ett
förfärligt humör och tog man honom ej med godo,
så inte gick det med ondo. Hennes sätt att ut
trycka sitt ogillande med mannbns försumlighet
var att fördubbla sin egen flit; hon satt en timme
längre vid spinnrocken om kvällarna och var en
timme tidigare i väfstolen om morgnarna. Och
när så Granaten gått och dåsat och suddat ett
par veckor, så började han skämmas för sin flitiga
hustru, och ett tu tre bar det ut med dikesspaden
eller yxan på axeln. Arbete kunde han få vid
gården, när han ville.
På det hela lefde de ovanligt lyckligt med hvar-
ann och den där dagen för sjutton år tillbaka,
då tre kamrater kommo bärande med Granat på
en bår, då fick Lisa sin första stora sorg i lifvet.
Han hade huggit in halfva yxan i vristen, och
medan han bars hem den långa vägen i 20 gra-
ders köld, så kom det kallbrand i såret. Om ett
par veckor var Granat nedmyllad.
Om hon sörjde? Ja, hennes djupa, förkros-
sande sorg var så uppenbar, att det fanns ingen
enda af de åtta Granats skvadronkamrater, af
hvilka han bars till grafven, som ej kände, hur
tårarna komma tillrande ned i kväfvelborrarna,
så snart de sågo åt det håll, där mor Lisa stod.
Och nog var Granat, förstås, en så god kamrat
och så munter ture, som man gärna kunde hitta
på, men han visste också af, att han var den
grannaste och rappaste karlen på sin skvadron,
och en smula öfversittare hade han alltid varit.
Så inte grät man precis efter honom,
Efter den dagen blef mor Lisa allvarsam. Det
dröjde år, innan någon af de gamla visorna, som
hon förut trallat på dagen i ända, åter gick öfver
hennes läppar. Men kyrkan försummade hon nu-
mera aldrig och allt emellanåt, när spinnrocken
gått ett par tre timmar i sträck, så stannade hon
på hjulet och tog till den stora psalmboken med
skinnpärmar och messingsknäppen.
Efterhand kommo barnen ut i tjänst och moster
Lisa var äfven mycket borta. Hon hade alltid
haft ett godt sätt med barn. Det var någonting i
hennes lugna gråa ögon, som hade en förunderlig
makt öfver de värsta vildbasarne. God kristen-
domskunskap hade hon, och en smula mera bok-
synt var hon, än hvad vanligt var med allmoge-
kvinnor på den tiden här är fråga om, det vill
säga, för omkring trettio år sedan. Och tålamod,
allvar, men vänlighet tillika, det fanns hos henne,
och så kom det sig då, att hon blef »skolmo-
sler».
Hon gick här och där i gårdarne, där det fanns
små, som skulle invigas i abc-bokens mysterier.
Hon lärde dem känna orden samt stafva och lägga
ihop, att läsa fader vår och välsignelsen innantill
och ibland kanske också alt räkna en smula.
Sedan fick skolan taga vid, och skrifva ingick ej
i moster Lisas skolprogram. Hennes fingrar voro
för krokiga, och stela af hårdt arbete, för att hon
skulle tro sig om att göra en passabel förskrift
på griffeltaflan.
Som skolmoster var hon omtyckt, mycket om-
tyckt till och med af föräldrarne, och äfven många
af hennes små lärjungar fattade tillgifvenhet för
henne, om de också jublade högt, när de någon
gång fingo lof en halftimme tidigare än vanligt.
Sysslan var måttligt inbringande, men ett mål
varm mat och en kopp kaffe vankades alltid, en
bit fläsk och en nypa hvetmjöl, en smörklick och
en kruka mjölk följde med gumman hem till hen-
nes stuga allt emellanåt. Och hade pojken kom-
mit in i skolan, så blef det kanske ett par riks-
daler kontant. Hur det gick så hade moster Lisa
en liten styfver sparad, det visste man, ty kom-
ministern han hade reda på hennes sparskillingar,
och han hade inte kunnat hålla tyst.
Moster Lisa var icke ensam på sin ambulatori
ska stråt. Hon hade med sig en liten blåögd,
linhårig tulta, som den tid här är fråga om nyss
fyllt sex år. Det var en dotterdotter. Moster
Lisas andra barn, Augusta, hade »kommit i olycka»
och för två år se’n hade hon dött. Lill-Lisa, en
blåmålad kista, tre omgångar kläder samt litet
linne och skodon var moderns arf efter henne.
* *
*
Det var dagen före julafton. Moster Lisa satt hos
nämndemans inne i den lilla kammaren med fön-
ster utåt gården och traggade med hans Adolf,
yngsta pojken, som skulle börja skolan på nyåret.
Han var en smula trög, så att han måste slita
med abc boken i dag med, fastän det var da’n för
doppareda’n.
»Lam lam ... met met. . . lammet b r ä
... brä . ., k e r ... bräker,» stafvade Adolf. Lill-
Lisa satt på en pall bredvid och såg på honom
med sina kloka blå ögon. Det där kunde hon
förut, fastän hon var ett helt år yngre.
Moster Lisa nickade gillande och så lät hon sin
blick glida ut öfver gården. Där gick Lena, hen-
nes yngsta och käraste barn in i matboden, kån-
kande på en stor balja med korf och köttmat..
Lena hade tjänat hos nämndemans i sex år nu,
när man hann till den 24 april, och sedan nämn-
demansmor dog i fjol, hade hon förestått huset.
Det var en hedersam plats för en flicka, som icke
ännu fyllt sina 24, och Lisa var stolt öfver sitt
älsklingsbarn.
Moster Lisa skulle just låta sina blågrå ögon
vandra från matboden öfver på Adolfs ljusa lugg,
när hon fick se nämndemans äldste son, Johan,
styra bort till matboden. Han gick direkt in,
tog Lena om lifvet och — ja minsann, kysste
han henne inte midt på mun! Och så mycket
såg moster Lisa på bägge de ungas sätt, att inte
var detta första gången.
Det skymde för hennes ögon och susade för
hennes gamla öron.
»M y g myg ... g a n gan , . . myggan s u
sj... r a r rar... surar,» stafvade Adolf i sjun
gande ton. Gumman hörde för första gången un-
der sin skolmosterspraktik inte, att hon läste orätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0227.html
