- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1893 /
226

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 21 juli 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

226__________ _ ________________________ I D U N 1893
«<<*********<*********<*********************************************^********^**************
Yi förlåta oss själfva mycket; må vi betrakta andra som oss själfva och låta dem vederfaras samma gunst.
Fr. Spielhagen.
»Missunna ej Honom företrädet,» sade
hon; »redan i döpelsen hafver jag äktat
honom.» Med bevekande ord bad hon
konungen glömma sorgen för sina allvar-
liga plikter mot folk och land snart åter-
gå till sitt arbete och till fullbordande
af de verk Gud ålagt honom. »Jag
dör icke heller alldeles,» sade hon, »eme-
dan jag lämnar efter mig min vördnad
och kärlek för ers majestät jämte mina
kära barn.»
Om dessa talade hon nu till konungen,
läggande förtroendefullt deras uppfostran
i hans hand.
Till sin svärmoder talade hon vänliga
afskedsord. Hade det funnits missförstånd
och missämja, så märktes däraf nu ej en
skuggas skugga. Den gamla änkedrott-
ningen var försänkt äfven hon i en sorg
så djup som hennes lätta sinne kunde
känna.
Tårögd och stilla stod den annars så
ystre prins Karl vid sin moders döds-
bädd. Han stödde sig intill den äldre
systern, Hedvig Sofia, som hade äldsta
systers moderliga allvar, ej minst mot den
lilla femåriga Ulrika, som undrande såg
på denna jämmer, hvars orsak syntes henne
oförklarlig.
Yarmt och innerligt ljödo de sista mo-
derliga förmaningarna. Drottningen upp-
repade om och omigen samma ord; hon
ville inprägla dem i de ungas sinne; det
var som om hon hade haft en förnim-
melse af, huru - oersättlig förlust hennes
bortgång var för dem — och genom dem
för Sveriges land och folk.
Ulrika Eleonora förstod ansvaret med
att vara en blifvande konungs uppfostra-
rinna. Prins Karl kallades återigen fram
till sängen. Hon talade till honom ytter-
ligare, inskärpte hos honom, att en ko-
nungs makt måste framför allt grun-
das på gudsfruktan och rättvisa. Därom
borde han vinnlägga sig liksom om »nåd,
mildhet och ett kärleksömt hjärtelag mot
alla. »
Det var tioåringen, som lyssnade till
dessa ord, men huru annorlunda hade det
ej blifvit, om han fått år efter år lyssna
till dessa varma, kloka moderliga förma-
ningar, om ynglingen och mannen fått
dagligen inför sina ögon se denna milda,
tåliga, kärleksfulla, uppoffrande varelse !
ÄnnuMänge talade drottningen och bad
för de sina, för sina vänner, för sina
tjänare, för alla, som konuno i hennes
minne. Kösten afmattades småningom,
krafterna sjönko, och kl. 8 på aftonen
efter en svår dödskamp utandades Ulrika
Eleonora sin sista suck.
Konungen var förtviflad, han svimmade
och blef flere gånger åderlåten samt må-
ste för flere dagar intaga sängen.
Sorgen och saknaden spredo sig i vida
kretsar. »Det är en sådan gråt, så att
jag det inte kan beskrifva,» berättar ett
ögonvittne, »jag tror aldrig, att någon
kunglig person någonsin har blifvit så
beklagad och sörjd som hennes majestät,
som nu är i en så stor glädje, som sor-
gen är hos oss, som här i denna värl-
dens bedröfvelse kvarlämnade äro. Här
är ock allt svart, så att här inte finnes
en aln svart kläde, hvarken groft eller
grannt. »
De svarta dräkterna i och för sig be-
höfde dock ej vittna om en så stor sorg, ty
den enväldige konungen ville på alla sätt
hedra sin älskade drottning och befallde
därför anläggande af sorgdräkt. Hofvet
bar ända till två år svart, första året boj,
det andra kläde.
Trots att drottningen bedt på sitt yt-
tersta om en enkel begrafning och Karl
XI var en sparsam herre, så utvecklades
ganska mycket af den då brukliga ståten
vid likbegängelsen. De till riksdag för-
samlade ständerna bjödos på begrafningen
och undfägnades rikeligen. Konungen
hörsammade ock på samma gång den
dödas önskningar och skänkte hennes
fattiga de summor hon tilltänkt dem af
besparingarna vid hennes jordafärd. Hen-
nes minne skulle lefva i välsignelse.
* *

*


Enligt århundradets mode sjöngs den
aflidnas lof i sirliga och högtrafvande
sorgekväden, men de uttrycka dock i gran-
na ord den mening, som fanns bland hög
och låg: att Ulrika Eleonora varit en sann
moder för sitt folk.
Ulrika Eleonora hade varit svensk till
hela sitt sinnelag, gått upp i den nation
hon genom sitt gifte tillhörde. Den upp-
giften är kanske den svåraste, som kan
ställas på en drottning. Hon skall vara
nationel framför alla — och hon är en
främling.
Men för Ulrika Eleonora blef detta
lättare än för mången annan.
Bland tvister och strider, afund och
misstänksamhet, som söndrat nordens folk,
har ock i alla tider funnits starka gemen-
samma band, som hålla dem samman.
Tid efter annan har denna samhörighets-
känsla trädt fram, funnit förespråkare,
vunnit genklang hos folken.
Ulrika Eleonora var ett sådant enhets-
band mellan nordens folk.
Tanken kunde synas djärf att förena
Fredrik III:s dotter med Karl X:s son,
dottern till den man, som fått under-
teckna Roskildefreden, och sonen till den
hjälte, som gick öfver Bält och belägrade
Köpenhamn. Norden hade dock klarsynte
statsmän, som insågo att söndringens tid
borde vara förbi, norden hade gemen-
samma intressen, som borde tillvaratagas.
Den danske statsmannen Feder Griffen-
feld väckte giftermålsförslaget i början af
1670-talet ; Karl XI samtyckte därtill 1675;
och den svenske statsmannen Johan Gyl-
lenstjerna genomförde förbindelsen och
hämtade bruden 1680, dock ej förrän
Sverige ännu en gång stridt en blodig
strid för att få behålla sina naturliga
gränser.
Under detta krig hade Ulrika Eleonora
ansett sig som Karl XI:s trolofvade. Un-
derhandlingar om andra giften hade för
båda parterna varit å bane, men hade ej
ledt till någon påföljd.
Den svenske konungens vackrautseende,
hans tapperhet, hans rena seder hade
väckt prinsessans beundran, hennes vörd-
nad, hennes kärlek, och Ulrika Eleonora
ändrade ej känslor; hon hade gifvit sitt
ja-ord, och hon återtog ej hvad hon en
gång gifvit.
Hennes fasthet, hennes ordhållighet
sattes ej på sådana prof, att de urartade
till olycksbringande envishet eller hård-
hjärtad halstarrighet, — i stället förde
hennes fasthet lycka åt två folk. Hon
blef nu den som fick bidraga att läka
såret, binda det brustna bandet samman
mellan Sverige och Danmark. Som en ny
Margareta Eredkulla hälsades den tjugu-
tvååriga bruden, då hon landsteg i Hel-
singborg den 4 maj 1680.
* *
Ulrika Eleonora var som maka och mo-
der en föresyn för sitt folk.
Är fasthet i viljan ett karaktärsdrag
hos denna drottning, så äro saktmod och
tålamod andra utmärkande drag, och med
dessa lyckades hon vinna sin gemåls till-
gifvenhet och öfvervinna de pröfningar,
som mötte henne i hennes äktenskap.
Karl den elfte var ej alltid så lätt att
göra till lags. Han var tvär och inbun-
den, häftig och småsinnad. Han hade
ock varit en svag moders ende bortskäm-
de son, och denna moder hade svårt att
finna sig i att ej äga första platsen i sin
sons hjärta och högsta rangen i hans
rike.
Ulrika Eleonora förstod dock att reda
sig i dessa kinkiga förhållanden. Ej så
att hennes äktenskap saknade slitningar.
De torde dock ej hafva varit så stora och
så många, som af en del historieskrifvare
framhållits. Det kunde vid hofvet tvistas
om rang — och livar gjorde man ej det
under ett sådant rangsjukans tidehvarf —
drottningen kunde med sitt veka, ömtå-
liga väsen sörja öfver sin gemåls obän-
diga, hårda lynne, hon kunde blifva trött
på hans ständiga jaktresor och svärmo-
derns oupphörligen återkommande spel-
partier, men hon hade ej sådan karaktär,
som gaf upp sin lycka så lätt; hon ville
vinna, och hon vann — sin familjs kär-
lek, sitt folks aktning.
Hon vardt den goda ängel, som stod
vid den sträfve konungens sida, mildrande
hans stränghet, lugnande hans häftig-
het, och genom sin frikostighet öfversky-
lande hans sparsamhet. De genom re-
duktionen lidande förnäma familjerna sågo
i henne sin förespråkerska, sin välgöra-
rinna likaväl som den ringaste undersåte.
Det säges, att hon ibland skänkte bort
ända till 7/s af sina inkomster. Visst är,
att hon gaf mycket, och att hon gaf med
takt och urskiljning. Därom finnas många
till vår tid bevarade berättelser. På Karl-
berg inrättade hon en väfskola för fattiga
barn, och Johannes drottninghus bär ännu
vittne om hennes omvårdnad för gamla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free