Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 21 juli 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226__________ _ ________________________ I D U N 1893
«<<*********<*********<*********************************************^********^**************
Yi förlåta oss själfva mycket; må vi betrakta andra som oss själfva och låta dem vederfaras samma gunst.
Fr. Spielhagen.
»Missunna ej Honom företrädet,» sade
hon; »redan i döpelsen hafver jag äktat
honom.» Med bevekande ord bad hon
konungen glömma sorgen för sina allvar-
liga plikter mot folk och land snart åter-
gå till sitt arbete och till fullbordande
af de verk Gud ålagt honom. »Jag
dör icke heller alldeles,» sade hon, »eme-
dan jag lämnar efter mig min vördnad
och kärlek för ers majestät jämte mina
kära barn.»
Om dessa talade hon nu till konungen,
läggande förtroendefullt deras uppfostran
i hans hand.
Till sin svärmoder talade hon vänliga
afskedsord. Hade det funnits missförstånd
och missämja, så märktes däraf nu ej en
skuggas skugga. Den gamla änkedrott-
ningen var försänkt äfven hon i en sorg
så djup som hennes lätta sinne kunde
känna.
Tårögd och stilla stod den annars så
ystre prins Karl vid sin moders döds-
bädd. Han stödde sig intill den äldre
systern, Hedvig Sofia, som hade äldsta
systers moderliga allvar, ej minst mot den
lilla femåriga Ulrika, som undrande såg
på denna jämmer, hvars orsak syntes henne
oförklarlig.
Yarmt och innerligt ljödo de sista mo-
derliga förmaningarna. Drottningen upp-
repade om och omigen samma ord; hon
ville inprägla dem i de ungas sinne; det
var som om hon hade haft en förnim-
melse af, huru - oersättlig förlust hennes
bortgång var för dem — och genom dem
för Sveriges land och folk.
Ulrika Eleonora förstod ansvaret med
att vara en blifvande konungs uppfostra-
rinna. Prins Karl kallades återigen fram
till sängen. Hon talade till honom ytter-
ligare, inskärpte hos honom, att en ko-
nungs makt måste framför allt grun-
das på gudsfruktan och rättvisa. Därom
borde han vinnlägga sig liksom om »nåd,
mildhet och ett kärleksömt hjärtelag mot
alla. »
Det var tioåringen, som lyssnade till
dessa ord, men huru annorlunda hade det
ej blifvit, om han fått år efter år lyssna
till dessa varma, kloka moderliga förma-
ningar, om ynglingen och mannen fått
dagligen inför sina ögon se denna milda,
tåliga, kärleksfulla, uppoffrande varelse !
ÄnnuMänge talade drottningen och bad
för de sina, för sina vänner, för sina
tjänare, för alla, som konuno i hennes
minne. Kösten afmattades småningom,
krafterna sjönko, och kl. 8 på aftonen
efter en svår dödskamp utandades Ulrika
Eleonora sin sista suck.
Konungen var förtviflad, han svimmade
och blef flere gånger åderlåten samt må-
ste för flere dagar intaga sängen.
Sorgen och saknaden spredo sig i vida
kretsar. »Det är en sådan gråt, så att
jag det inte kan beskrifva,» berättar ett
ögonvittne, »jag tror aldrig, att någon
kunglig person någonsin har blifvit så
beklagad och sörjd som hennes majestät,
som nu är i en så stor glädje, som sor-
gen är hos oss, som här i denna värl-
dens bedröfvelse kvarlämnade äro. Här
är ock allt svart, så att här inte finnes
en aln svart kläde, hvarken groft eller
grannt. »
De svarta dräkterna i och för sig be-
höfde dock ej vittna om en så stor sorg, ty
den enväldige konungen ville på alla sätt
hedra sin älskade drottning och befallde
därför anläggande af sorgdräkt. Hofvet
bar ända till två år svart, första året boj,
det andra kläde.
Trots att drottningen bedt på sitt yt-
tersta om en enkel begrafning och Karl
XI var en sparsam herre, så utvecklades
ganska mycket af den då brukliga ståten
vid likbegängelsen. De till riksdag för-
samlade ständerna bjödos på begrafningen
och undfägnades rikeligen. Konungen
hörsammade ock på samma gång den
dödas önskningar och skänkte hennes
fattiga de summor hon tilltänkt dem af
besparingarna vid hennes jordafärd. Hen-
nes minne skulle lefva i välsignelse.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
