Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 29. 21 juli 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 227
medellösa kvinnor. Sina barn ägnade
drottningen mycken tid och omtanke.
Hårdt pröfvad blef hon såsom moder. Af
de sju barn hon fick under sitt tretton-
åriga äktenskap dogo fyra gossar, och i
veckor fick hon vaka vid deras sjukbädd.
Dessa pröfningar togo på hennes kropps-
krafter och utvecklade ett af naturen
djupt religiöst anlagdt sinne.
$ :J;
*
Den fordran, som ställes på en drott-
ning, att vid hofvets fester representera,
uppfyllde Ulrika Eleonora endast i rin-
gare mån.
Inte så att ej hennes yttre passade
därför. Hennes vackra hår, hennes hy,
hennes glada, vänliga leende, den ståtliga
växten, de välformade armarne och hän-
derna prisas af hennes samtida. Hon var
ock glad och vänlig, och om också ej
någon vän af praktfulla fester, tyckte;
hon ej illa om skämt och oskyldig glädje.
Det kan ock ifrågasättas, huruvida hon
ej blef något förvånad öfver det spar-
samma sätt, på hvilket Karl XI firade
deras förmälning.
Landets tillgångar manade till spar-
samhet, och vigseln skulle äga rum i all
enkelhet i Halland ; hvar och när — därom
sväfvade alla i okunnighet. Konungen
ville undvika talrika bjudningar och fram-
för allt att få till gäst den franske am-
bassadören Eeuguiéres, livars öfvermod
sårat konungen på det ömmaste. Ehuru
denne herre ingen bjudning fått, reste han
likväl från Stockholm och slog sig. ned
i Halmstad, fast besluten att bjuden eller
objuden se Karl XI stå brudgum. Hans
herre, den mäktige Ludvig XIV, hade så
befallt.
Hans tjänare sökte utspionera Karl för
att få veta stället och stunden. Det såg
hopplöst ut att kunna undvika den kri-
tiske gästen. Bilägret utsattes då af ko-
nungen till den 7 maj. Visserligen sväf-
vade man i okunnighet., huruvida festlighe-
ten skulle försiggå i Halmstad eller i den
stora salen på egendomen Skottorp, men
ambassadören höll sina resedon i lika god
ordning som sina högtidskläder och var
beredd på båda eventualiteterna. Konun-
gen fattade då hastigt det beslutet att
en dag framflytta brölloppet. På mor-
gonen den 6 for han i all tysthet ut till
Skottorp. En stor del af hofvet och
själfve ceremonimästaren kvarlämnades i
Halmstad, alla i den tron, att den 7 var
bröllopsdagen. Under tiden tillreddes fe-
sten vid Skottorp. Först kl. 10 e. m.
kunde vigseln äga rum, och först vid 1-
tiden fördes det kungliga brudparet till
den i hast ordnade brudkammaren.
Ambassadören liksom de fleste andra
blefvo helt förvånade den följande dagen
att erfara, det brölloppet redan vore öfver.
Så stilla firades dock ej drottningens
kröning den 24 nov. ; och under de föl-
jande åren förekommo mångahanda fest-
ligheter, utklädningar, baletter, baler o. d.
med mycken ståt och långa ceremonier.
Hedvig Eleonora var road af dylikt, och
den unga drottningen tvekade ej att del-
taga, så långt hennes krafter medgåfvo,
men de voro hårdt medtagna under de
sista åren. Hon fick ofta hålla sig hem-
ma, om det var några långa utfärder eller
bullersammare nöjen. Road af läsning
och en ganska god dilettant i målning
saknade hon aldrig sysselsättning.
Karlberg blef hennes ’favoritslott; dit
kunde hon alltid orka fara. Äfven till
Humlegårdens lummiga alléer sträckte
hon ofta sina promenader. Där lät hon
bygga ett lusthus och roade sig och hof-
vet med små utfärder till denna då så
landtliga trakt.
De platser, där den goda drottningen
så väl trifdes, äro nu helt olika emot på
hennes tid, men oförändradt kvarstår
minnet af den ädla uppoffrande konunga-
modern Ulrika Eleonora. Nu då två hun-
dra år förflutit, sedan hon skildes hädan,
må Sveriges kvinnor ägna en vänlig håg-
komst åt den frommaste, mest uppoff-
rande af deras drottningar.
Ellen Fries.
Det vackra porträtt at Ulrika Eleonora, som vi
på första sidan meddela, är en xylografi af Gun-
nar Forssell efter ett porträtt af Éhrenstrahl.
Sinnets lugn. -
innets lugn, det goda, det sällan vunna,
efterlängtade, hastigt flydda och svunna,
är som en sommarafton gå hembygdsslätten.
:’Ljus och Klar står rymden, och vinden
hvilar,
genom aspens lof ej en dallring ilar,
sädesfältens vågor i stillhet stelnat.
jdunkel skog därlakom till skydd sig höjer.
’Vid dess murar hejdade sorlet dröjer,
mäktar ej hryta in öfver näjd som sojver.
jtlöga granskogsmurar på friden vakta.
(Allt är tyst. jDct klagar blott dämpadt,
sakta:
jtivilodag rings in utaf fjärran klockor.
Hugo Gyllander.
svagheter; det finnes till och med en
grofhet, som kallar sig sanningskärlek.
Och likväl skulle man i lifvet undvika
så mången orättvisa, så mången kärleks-
löshet, om man ville bättre göra sig un-
derrättad om källan till andras sinnelag
och handlingar. Huru mången är ej
genast färdig att döma andras seder
och väsen, utan att ändå vara blind för
att lifvets strid framkallar helt olika be-
tingelser för hvarje individ. Denna kamp
för tillvaron är för de flesta svår nog;
intet under således, om en pröfvad män-
niskas yttre sida icke alltid är den för-
bindligaste. Det behöfs ett skarpt öga
och ett kärleksfullt hjärta för att se en
ädel kärna under ett groft skal. »Icke
alla, som klaga, lida». En finkänslig
människa döljer sorgfälligt den smärta,
hon bär i sitt inre, och bemödar sig ängs-
ligt att skydda sig för hvarje vidrörande.
Man bör därför icke genast säga om en
sådan människa, »att hon är känslolös».
Det är henne omöjligt att tala med dig
om dina angelägenheter, emedan de kan-
ske ha så mycken likhet med dem, under
hvilkas tyngd hennes eget hjärta lider.
Jublar en lycklig öfver framgången af en
eller flere af sina företag, bör han ej ge-
nast hålla den andres sorgsna blick för
afund, utan pröfve noga, om denna sorg-
senhet icke är ett utbrott af smärta vid
tanken på egna felslagna förhoppningar.
Visserligen heter det, att »delad glädje
är dubbel glädje och delad smärta half
smärta», men det vore knappast önsk-
värdt att alla våra bekanta vore ifriga
anhängare af detta ordspråk, ty det fin-
nes en mängd människor, som ha för
vana att alltjämt blott tala om sina egna
angelägenheter och att oupphörligt på
ett eller annat sätt göra anspråk på an-
dras deltagande, utan att någonsin tänka
på, att den andre äfven kan ha sitt kors
att bära, men ej är en meddelsam natur.
En hvar borde därför ha i minnet ord-
språket: »Känn dig själf».
Jean Paul säger med rätta: »Du väc-
ker mest mitt medlidande, du, som är
känslig för allt och förtiger allt, du, som
möter det långa och svåra året med torrt
öga och stumma läppar, du, som blott
smärtsamt 1er emot de människor, som
beklaga dig, och som svarar dem: »mig
fattas ingenting.»
Damernas vecka.
Känn dig själf!
»
enna allvarliga uppmaning: »Känn
dig själf», som redan stod såsom
inskrift på det gamla templet i Delhi,
borde i våra dagar stå präntad öfver
ingången till hvarje hem. Detta »Känn
dig själf» är egentligen liktydigt med
grandet i nästans och bjälken i eget öga.
Hvar och en vill gärna kritisera, för-
löjliga, ja, det finnes en mängd männi-
skor, som anse sig utomordentligt kvicka
och snillrika, då de äro riktigt elaka.
Andra åter anse sig utomordentligt ärliga
och sanningsälskande, då de hänsynslöst
förehålla andra människor deras fel och
kär högsommaren står i sitt skönaste flor,
när rosorna tjusa med fagraste prakt och
solstrålarne som varmast sila sitt ljus ge-
nom rikaste löfkronor, — då hafva damerna sin
vecka och mottaga sin tribut af blomster och väl
önskningar.
Väl händer understundom, att moder Natur vi-
sar sig onådig och med en försmädlig regnskur
förminskar mången Margaretas, Johannas, Magda-
lenas eller Emmas solskensglädje, men vi skola
hoppas, att hon i år visar sig välvillig mot sitt
eget kön och låter fruntimmersveckan förflyta utan
tårar — af den ledsamma och vattenhaltiga sor-
ten.
Ty att kaffepannan puttrar på hvarje spisel från
Ystad till Haparanda i denna vecka, att festbord
klädas, att blomsterbutiker och trädgårdsmästare
plundras på rosor och liljor, på resedor och pen-
séer, det kunna vi taga för afgjordt. Boklådsdi-
skarne ha varit belägrade af köpare till allehan-
da mer eller mindre symboliska kort. Det har nu
en gång blifvit ett mode att gifva bort gratula-
tionskort — det är dumt, liksom de flesta moder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0231.html
