Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 21 juli 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
1893
En klosterlegend.
För Idun berättad af Ellen Flemming.
B
j så sällan möter jag på Köpenhamns ga-
tor en klass af kvinnor, hvilka väcka
känslor af uppriktig beundran och behagliga
minnen i min själ — det är systrarna af den
katolska St. Josephsorden. Utan att se till
höger eller vänster, med hastiga steg och öd-
mjuk hållning, gå de sin väg fram genom män-
niskomängden, blinda för dess vimmel, döfva
för dess brus, upptagna af sina egna andäk-
tiga och blida tankar. Deras dräkt är svart
och tarflig med hvit bröstduk, och det ofta
unga, alltid behagliga ansiktet är omgifvet af
en hvit kant, hvarifrån en svart slöja faller
tillbaka ned öfver ryggen.
Ute i Griffenfeldtsgade, tämligen långt från
stadens centrum, ligger St. Josephs hospital
— eller kloster som det i dagligt tal kallas —
och det är några lösa drag från detta lif, som
härinne lefves, jag har lust att skildra. Bygg-
ningen är af mörkt tegel med höga fönster
och en mäkta tung port. En tämligen stor
trädgård hör till, inneslutande prästens bostad.
Smärta och kval bo inom dessa murar, men
äfven glädj3 och frid. Nunnorna äro sjukskö-
terskor af rang och vérka outtröttligt i sitt
kall. Det är mett operationspatienter, som
vårdas i de höga och luftiga rummen. De
långa gångarna äro försedda med Mariabilder,
och ordens beskyddare, St. Joseph, »Barnens
vän», pryder talrika nischer.
En ung kvinna, som jag känner mycket
nära, har berättat mig en episod från detta
kloster, som blifvit ett kärt samtalsämne inom
dessa tysta murar, ett slags legend, där lifvet,
det brokiga unga lifvet, trängde sig in bak
galler och mur och tog ut sin rätt midt ibland
sjukdom och klagan, böner och radband. Eros,
allbetvingaren, stack fram sitt rosiga ansikte
ibland de förvånade nunnorna, grep sitt offer
och försvann, lämnande efter sig ett minne
och, hvem vet, kanske en stilla längtan bak
I DU N
dessa murar, där lifvet tycks stå stilla och
tiden stannar sina rastlösa fjät.
Hör livad som skeddel
För två à tre är tillbaka, en solrik juli-
morgon, höll en droska utanför St. Josephs
portal, kusken ringde på, syster portvakt kom
till synes, flere nunnor skyndade fram, och med
förenade krafter hjälptes en äldre, tydligen
mycket lidande dam ut ur åkdonet och in i
huset. Hon åtföljdes af sin make och dotter,
en ung flicka på omkring 20 år. Den sjuka
blef följande dag opererad och låg sedan en
månads tid på hospitalet, fri för de olidliga
smärtor, hon hittills plågats af, samlande kraf-
ter tilF hemresan. Hennes man kom ofta och
besökte henne, men hennes dotter blef på
hospitalet »par grace», ty det var mot regle-
mentet, att en frisk fick uppehålla sig där-
städes. Hon var nu där emellertid till säll-
skap och tröst för sin sjuka moder.
Så gick det till, att plötsligt det stora hu-
set upplefde, hvad det ej Sedan sin första dag
hade skådat: en glad, liflig, ljusklädd varelse
trippande omkring i alla vinklar och vrår.
Genom korridorerna, upp och ned för trap-
porna, ute i trädgården, i det stora köket
öfverallt stack hon sin lilla nyfikna näsa, och
snart hade hon eröfrat hela klostrets kärlek.
Hon blef systrarnas bortskämda favorit, denna
sällsynta fågel, som så muntert fladdrade om-
kring och prydde deras krucifix och Maria-
bilder med blommor, andäktigt sjöng med i
kapellet samt alltid hade en glad nick och
ett strålande leende i beredskap, när hon
mötte dem på deras väg från säng till säng.
Hon hade också ett leende och en skälmsk
blick för prästen, en stor klumpig holländare
med ett tjockt svart skägg — en jätte till
kroppen med ett barns mildhet. En förvånad
blick sände hon efter honom, den lilla koketten,
gjorde så en lustig grimas åt denne coeliba-
tets prydnad och fortsatte småtrallande sin
upptäcktsfärd.
Det hela var för henne en främmande värld
och en behaglig öfverraskning. Ej utan hem-
lig fruktan för ett mycket tråkigt och sorg-
ligt uppehåll hade hon anträdt färden till Kö-
penhamn. »Ett sjukhus, därtill ett sorts klo-
ster — jo, det måtte bli trefligt,» tänkte hon;
»man törs väl ej tala, långt mindre draga på
munnen bland alla dessa stränga nunnor.»
Men, hvilket under, systrarna voro själfva
de allra gladaste; deras religion hindrade dem
ej i en oskyldig munterhet. Allas ansikten
buio prägel af frid och glädje, skratt och
skämtsamma ord hördes ofta, och deras leende
blef en uppmuntran för de stackars sjuka, som
de så uppoffrande vårdade.
Den unga flickan trifdes utmärkt och be-
gynte så småningom med hemligt nöje att
märka, det kvinnan dock dolde sig bakom
klostersysterns ordensdräkt. Dessa systrar, hvars
enda prydnad voro krucifix och radband, vi-
sade ett lifligt intresse för hennes band och
nipper; och de dagar, då hon njöt en liten
rekreation i en liflig middagsbjudning hos vän-
ner och bekanta på deras sn marnöjen (och
detta inträffade hvarje sön voro sanna
festdagar för de kära nunnorna. De kappades
om att höra efter, hvad hon skulle hafva för
en klädning den gången — den ljusröda eller
blå eller kanske den söta cremefärgade, som
klädde henne sä förtjusande? Medan hon klädde
sig, kommo de in på en titt allesamman och
granskade nyfiket hvarenda persedel, naturligt-
vis med en from skakning på hufvudet öfver
all denna världens fåfänglighet, men dock in-
tresserade, mycket intresserade.
När syster portvakt — den yngsta af dem
alla, med ett förtjusande litet ansikte — stängde
den tunga porten efter favoriten, skedde det
med en lång blick efter den bortskyndande,
och när denna om aftonen, trött och yr af
komplimanger och nöjen, beträdde sitt tysta,
fredliga rum, kom alltid en leende syster med
en stor bricka, fylld med läckerheter: frisk
mjölk, en liten omelett, kakor och deras fi-
naste sylt. Intet var för godt för den lilla
läckermunnen, hon skulle äta, om hon än var
aldrig så mätt!
soppkitteln for att användas till stekning af fisk,
pannkakor m. m. Detta blir lika godt som smör.
Köp helst af bästa kött, som är fett och godt, därpå
förlorar man ej, tvärtom. Köttspadet blir drygare
och mer födande, om man kokar s. k. »sluring» (i
stället för buljong), hvartill tagas gryn, allehanda
sopprötter samt råskalad potatis.
Vid uppköp af kött varierar man, ömsom stek,
biff, pepparrotskött eller salt kött, då äfven en god
soppa fås af spadet. De dagar man har en kraftig
kötträtt, kan godt dricka eller öl användas i stället
för soppa; mjölk till barnen.
Matsedeln för veckan kan ställas ungefär sålunda:
Söndag morgon: Kaffe med färskt hvetebröd, smör,
ost* samt hvar sitt ägg. Uppkokt mjölk att blanda
till hälften i barnens kaffe.
Middag : Kötträtt med potatis, nyponsoppa, \ öl.
Aflon : Te med smör, bröd och kallskuret, mjölk
eller välling till barnen.
Morgnar och aftnar ungefär lika för hela veckan,
dock blott ägg om morgnarne till mannen ; ibland
varieras med olika gröt till kvällarne.
Måndagsmiddag : Kisgrynsform med sill eller salt
lax, äggmjölk.
Tisdagsmiddag: Stekt fläsk med potatiskrocketter
eller bruna bönor, fruktsoppa.
Onsdagsmiddag: Kokt fisk med potatis, risvälling.
Torsdagsmiddag : Ärter, pannkaka och sylt.
Fredagsmiddag : Kabeljo, ärtpuré.
Lördagsmiddag : Köttsoppa och plättar.
Naturligtvis skola icke alla veckor vara lika, utan
varieras med såväl förrätter som soppa; t. ex. kalf-
kotletter, blodpudding, sillbullar, biff, korngryns-
kaka, köttbullar o. s. v. Af soppor : kal, ölsoppa,
chokolad ; om sommaren mest filbunke, bär och
mjölk m. m. Ja, en mängd maträtter finnas, som
falla sig mycket billiga, blott man förstår att med
omtanke välja. Eftermiddagskaffet får icke saknas ;
\ kilo i veckan räcker till detta med. Mången
har för princip att aldrig gifva sina barn kaffe; jag
har gjort det, men till hälften uppblandadt med
varm mjölk samt med blott en bit socker uti ; da
skadar det ej deras mage. Min stora barnskara
mådde väl däraf under sin uppväxttid, de voro feta
och friska; huru kärt är icke kaffet för dem med
sina två skorpor!
Ett godt råd till alla unga husmödrar: låt den
största ordning råda uti allt, da gar arbetet som ett
urverk. Vänjen edra barn tidigt vid arbete och
sparsamhet; låten dem få börja deltaga i det lilla
de kunna, flickorna att bädda Bin säng och städa
samt damma sitt rum, gossarne att borsta sina kläder
och skodon. Sätten dem om vinteraftnarne till ett
litet handarbete, t. ex. en lättare stickning; lären
dem att själfva stoppa sina strumpor, gossarne ej
undantagna. Huru godt för en yngling, sedan han
lämnat hemmet, att själf kunna stoppa ett hål pa
sin strumpa ; dock medgifver jag, att han säkerligen
som äldre aldrig skall vilja vidkännas den konsten
i vittnens åsyn. Gifven dem en liten uppmuntran
eller belöning efter fullgjordt arbete, det går då så
mycket lättare. o
Som jag förutsätter, gälla dessa uppgifter sasom
råd för yngre, oerfarna husmödrar, hvilkas barn kan-
ske ännu ej äro i skolåldern, men när så blir,^ må-
ste flickornas uppfostran, åtminstone de första aren,
börja i folkskolan ; möjligen kan modren själf under-
visa sina flickor i de ämnen, som icke folkskolan
behandlar, tills de blifva äldre, då kanske inkomsterna
ökats och medgifva deras öfverflyttande i en flick-
skola. Utgiften för gossarne i statens läroverk är
ju ganska ringa.
En sak, som ännu ej omnämnts, är om en tjäna-
rinna skall bestås i huset; detta blir en icke ringa
förökad utgift. Att hafva en s. k. hjälpmänniska,
som går ett par gånger dagligen, kostar ungefär 5
kr. i månaden ; denna bör da hafva sitt hem i när-
heten samt bestås en kopp kaffe med dopp hvarje
morgon. Visserligen uträttar denna några smaären-
den för huset, men allt det drygaste stannar dock
på husmodrens lott, hvars krafter kanske icke alltid
kunna räcka till, såvida hon ej är nog lycklig att
äga en god hälsa och stark kropp. Det vore därför
en stor lättnad för henne att få öfverlåta de tyngsta
sysslorna åt en tjänarinna, men skall en sådan an-
tagas, måste äfven uttänkas någon liten biförtjänst
i huset, hvartill tjänarinnan på lediga stunder kan
medverka, t. ex. en stickmaskin, hvars arbete hus-
modern utför och jungfrun kompletterar (syr ihop).
Låt endast inkomsten däraf blifva 2—300 kr. pr ar :
detta räcker att afiöna och föda en tjänarinna, och
husmodern är befriad från allt strängt arbete samt
får sysselsätta sig med handarbete i stället.
Själf bör man helst se till matlagningen, åtmin-
stone lägga första och sista hand därvid, ty en tjä-
nare gör det sällan med den sparsamhet och beräk-
ning som man Bjälf gör. Har man en jungfru, verk-
ställes all tvätt i hemmet 4 gånger om året med
tillhjälp af tvänne hjälpgummor; däremellan tvättas
ylle samt barntvätt. ,
Må nu hvar och en själf öfverväga, hvilket är
fördelaktigast, antingen att hafva en hjälpmänniska
eller en egen tjänarinna i sitt hus. Allt har sina
sidor, jag förordar det senare.
Till sist några ord om kläderna. Köp om möj-
ligt prima vara, det räcker dubbelt sa länge, kan
flere gånger ändras och sys om fran de större till
de yngre. Sy allting hemma med tillhjälp af en
enkel, billig syflicka. Af klädpengarne bör äfven
räcka att underhålla linneförrådet, litet efter hand
att det icke må förfalla.
Alla dessa råd gälla nu den fullkomligt sparsam-
ma och ordningsälskande husmodren ; den som icke
är så lycklig att äga dessa egenskaper, kan sällan
få dubbelt så stor inkomst att räcka till, Jag kan
af erfarenhet garantera, att ett hushall pa 5 per-
soner kan lefva ganska godt på 1,500 kr;s inkomst
pr år.
Lycka till!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
