Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 21 juli 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
I D U N
Så hände det en vacker afton, att Där sy-
ster portvakt öppnade lör den hemvändande,
var hon ej ensam, utan åtföljd af en smärt,
elegant ung herre, som ridderligt förde hennes
hand till sin mörka mustasch och utbad sig
tillåtelse att efterhöra hennes befinnande nä-
sta dag.
Följande morgon,- när den unga oskulden
slår upp sina ögon, uppgifver hon ett rop af
hänryckning, griper en praktfull rosenbukett
och läser rodnande namnet på det medföljande
visitkortet.
Nu kan den leende och ifriga syster port-
vakt ej hälla sig längre i ro, hon sätter sig
på sängkanten, frågar och frågar. Ja, mycket
riktigt: buketten är från den mörke unge her-
ren, den ridderlige kavaljeren, bekantskapen
från gårdagens fest! Öcli nunnorna le och
hviska och hota med fingret åt den intres-
santa lilla yrhättan, där hon dansar förbi, le-
ende och lycklig.
Ett par dagar gå, så kommer åter syster
portvakt farande in i rummet med en föga
värdig ifver :
»Han, den mörke, är der r.ere i samlals-
rummet och frågar efter fröken !»
»Han, — är det möjligt!»
En hastig blick i spegeln, en flyktig kyss
åt modern i sängen, som hjälplöst stirrar på
sin förvirrade dotter, och så flyger hon Ded
för trappan och in i samtalsrummet.
Jo, där står han, mörk, elegant och man-
lig. Plötsligen blir hon helt blyg och smittar
med sin förvirring honom, som stammar något
om hennes »fru moders befinnande». Efter
en tämligen kort och tvungen visit aflägsnar
sig den unge mannen, högeligen missbelåten
med sig själf och hela världen, och flickan
går ned och tar sig en liten gråtparoxysm i
det mest aflägsna hörnet af trädgården.
»Det är så dumt alltsammans; där stod jag
som en gås och var bara rädd och förlägen,
och nu får jag aldrig se honom mer.» Och
så tårar, äter tårar . . .
Hon måtte dock ha fått Be honom åter, ty
efter några dagars vemod sågo de bekymrade
nunnorna åter leendet spela på sin älsklings
läppar och ännu mera strålande än förr. Men
de fingo icke veta något mer, hon ville ej
längre anförtro dem något om honom, »den
mörke», som var ämnet för deras så lifliga
intresse.
Så kom den dag, att hennes moder kunde
tåla hemresan, och klostret miste sin lilla fjä-
ril. Den flög ut i världeD, till dess sorg och
glädje, och nunnorna gingo tillbaka till sin
dagliga barmhärtighetstjänst ; deras glada barn
hade återvändt till sitt rätta element, men
saknades af dem alla.
Tiden gick. Åter fick syster portvakt öpp-
na den tunga dörren för sin lilla väninna, som
kom, strålande glad, för att än en gång be-
söka sina kära systrar och berätta dem, att
hon nu var fru! Ifrigt omringade de
henne: »Det visste vi!» — »Han!» —»Den
mörke naturligtvis?» — »Naturligtvis/»
Så ändade den lilla episoden. Den unga
flickan, nunnornas älskling, är nu en lycklig
maka och moder och hennes lilla roman är
blifven en legend, ett beständigt ämne för sam-
tal mellan dessa kära systrar, som med ett
mildt och vemodigt leende minnas denna fläkt
af ungdom och lif, som korsade deras enfor-
miga, uppoffrande bana.
“Några ord från en skolkateder.,,
En varmhjärtad ungdomens vän, pro-
sten och kyrkoherden K. Fr. Karlson i Ny-
köping, höll i sin egenskap af tillförord-
nad inspektor vid därvarande högre all-
männa läroverks terminsafslutning i förra
månaden ett i högsta måtto behjärtansvärdt
tal till ungdomen och enkannerligen hem-
men och mödrarna, i hvilket han allvarligt
behandlade flerehanda oarter, som florera
inom skollifvet och demoralisera vår upp-
växande ungdom, vårt framtidshopp. Den
erfarne ungdomsvännen utgick därvid från
tvänne uppsatser, berörande samma frågor,
som i år varit offentliggjorda i Idun, näm-
ligen »Fusk; ett ord från en skolkateder
Ull mödrarna» af Florentin i n:r 8 och
»Ett ord i sinom tid» af Aue i n:r 11.
Det tankedigra anförandet väckte bland
åhörarne en välförtjänt uppmärksamhet,
binder här ofvanstående rubrik har nu
prosten Iiarlson låtit i broschyrform be-
fordra sitt anförande till trycket för att
än vidare kunna sprida de behjärtansvärda
orden till svenska hem Enhvar af våra
läsarinnor, som är moder och uppfostra-
rinna, borde göra till en samvetssak att
taga del af det lilla häftet, som omgående
fritt tillsändes de af våra prenumeranter,
som insända 20 öre i frimärken och re-
kvirera detsamma från Iduns expedition,
Stockholm. Inkomsten är af prosten Karl-
son oafkortad anslagen till Iduns skollofs-
koloni.
Kvinnornas världsutställning.
Brefkort från Iduns Chieag-o korrespondent.
Den 22 juni 1893.
^Kvinnans utställning på »The Chicago World’s
, Fair» är något så häpnadsväckande storar-
tadt och vidtomfattande, att volymer skulle kunna
skruvas därom, och ändå skulle beskrifningen fö-
refalla matt och ofullständig för dem, som hafva
haft lyckan att se densamma. Jag antager, att
man hvarje dag under ett helt års tid skulle
kunna ga omkring ensamt i kvinnornas byggnad
utan att ändå hinna se och studera allt det sköna
och nyttiga, som här finnes sammanfördt under ett
tak fran jordens mest skilda länder. Med bästa
vilja måste därför mina anspråkslösa försök att
gifva idups läsarinnor en föreställning härom lämna
mycket öfrigt att önska. Dock vilja vi i dag till-
sammans göra ett besök om än kort och ofull-
ständigt i den paviljong, öfver hvilken man läser
»Handarbetets vänner, Stockholm.»
sedan man från Vestibülen nått den stora salen,
ihe Hall of Honor, hvilken i sitt nuvarande skick
liknar- ett storartadt tafvelgalleri, vandrar man förbi
de manga stora glaslådor, fyllda med spetsar, brode-
rier och handarbeten, som radvis äro uppställda på
salens bonade golf och längs väggarne, ut till den på
andra sidan salen belägna del af byggnaden, som är
upplåten for de deltagande ländernas utställnines-
paviljonger. Snart står man utanför den svenska
hvilken har sin plats, en viktig hörntomt, emellan
Chicago norska fruntimmersförenings och miss
Kati Marsdens sibiriska utställning. Om miss
Marsdens i sitt slag så beundransvärda utställning
vill jag sedermera nämna ett par ord. Platsen
for svenska paviljongen, ehuru måhända alltför
liten, har dock det förträffligaste läge. Paviljon-
kvadratformig, med tvänne öppna sidor,
de bada andra bilda väggarne, som från ofvan till
nedan äro artistiskt draperade med gobelin, tapeter
och konstväfnader. På högra fondväggen hänger
drottning Sofias porträtt, så fördelaktigt placeradt
att det genast väcker uppmärksamhet. Under
porträttet står den vackra läderskärmen, ej långt
därifrån hänger den konstnärligt utförda altardu-
ken, ytterst på denna vägg den egendomliga kan-
nan af koppar med sina tillhörande bägare och
bricka. Mot vänstra fondväggen äro placerade
och upphangda en mängd beundransvärda saker
hvilka det dock skulle blifva fåfängt att här upp-
räkna hvar för sig. I en liten rikt skulpterad
1893
kista, nära tillhands för hvarje besökande, finnas
de smakfullt ordnade profven på sömnad, stick-
ning m. m. från svenska folkskolor. En drifva af
fina hvita spetsar, hvilka väl kunna mäta sig med
de flesta länders, ligger utställd på ett högt bord
for granskning och beundran. Föröfrigt finnes en
sadan rikedom af vackra saker,att det skulle vara
orättvist mot alla de andra att nämna en eller ett
par ibland dem. De vittna alla om svenska kvin-
nans förfinade smak och konstnärssinne.
Hvad som yttermera gifver åt svenska pavil-
jongen ett särskildt tilldragande behag är att den
i olikhet med alla i dess närhet ej på nåpol sätt
synes vara inskrankad. De utställda artiklarne
där fritt i full åsyn, så nära de förbigående
att om de ville, skulle de kunna röra vid hvarje
sak. Det är något karaktäristiskt svenskt äfven i
detta: en ridderlig godtrogenhet och öppenhjärt-
ighet. Svenska kvinnans alster inom litteraturens
område äro, tillika med de andra nationernas, upp-
ställda i det på öfre våningen belägna biblioteket
— ett rum så inbjudande, så smakfullt anordnadt
förvarande så rika skatter från denna del af kvin-
nans värld, att man har svårt att skiljas därifrån
sa här hastigt och knapphändigt. Emellertid har
Sverige här till grannar Italien och Spanien. Detta
synes nästan som en tanke : Europas trenne er-
kändt mest välljudande språk representerade här
sida vid sida.
Innan vi för denna gång lämna kvinnans pa-
lats, vilja vi återkomma till miss Kati Marsden.
Denna beundransvärda kvinna har anordnat sin
egna lilla utställning i ändamål att skaffa bidrag
till afhjälpande af det gräsliga eländet bland spet-
älske i Sibirien, bland hvilka hon förlagt sitt lifs
verksamhet. Hennes utställning är ej stor, men
så mycket mera tilltalande. Den beslår bland
annat af en modell till de byggnader hon inom
kort hoppas kunna uppföra i Gakut, provinsen
Yakutsk af Sibirien. Det är nästan en hel liten
by, med kyrka och skolhus, där dessa beklagans
värda människor skola komma att föra en dräg-
ligare tillvaro än i den eländiga jordkula, belägen
i Vilmsh urskogar, hvari sedan öfver sextio år
hundradetals spetälske blifvit dömda att försmäkta.
Grekiska kyrkans öfverhufvud här i landet, biskop
Nickolas, besökte häromdagen miss Mardens ut-
ställning, sedan han slutat invigningen af ryska
paviljongen i Manufacturpalatset, och uttryckte till
miss Marden, såsom hans ord föllo sig, icke alle-
nast sin egen personliga tacksamhet och sympati
för detta hennes arbete i den sanna barmhärtighe-
tens tjänst, utan ock hela ryska nationens.
Dock låtom oss lämna miss Marsden och »Kvin-
nans byggnad» och skynda öfver till den ej långt
därifrån belägna »Svenska villan», såsom den med
rätt eller orätt benämnes i Sverige. Här har sven-
ska kvinnan pckså en ypperlig utställning, som
åtminstone måste omnämnas, innan vi sluta för
i dag. Mörk och allvarlig reser sig svenska bygg-
naden vid sidan af Indiens felika tempel. Det
är icke byggnadens arkitektoniska skönhet, ty den
ar jämförelsevis icke vacker, som åstadkommer den
oemotståndliga dragningskraft den utöfvar på alla,
icke allenast på svenskar, utan jämväl på ameri-
kanare och besökare af alla slags nationer. Det
är densammas karaktäristiska originalitet, som
gör sig gällande, och det förekom mig, som om
Gustaf Vasas kraftiga ande, från hvilkens gamla
slott motiverna till densamma äro lånade, gaf åt
hela byggnaden denna prägel af styrka och själfstän-
dighet. Sjalfva trapporna, som leda upp till bygg-
naden, visserligen endast af cement, äro hårda
och polerade såsom huggna i marmor och gifva
intrycket att kunna stå emot både tid och nöt-
ning. Och sa träder man in och häpnar öfver
denna rikedom af järn och stål, som först möter
ogat. »What a rich country Sweden must be
a 1er all!» hörde jag häromdagen en amerikanare
utropa vid asynen af det svenska järnet och stå-
let, här så ypperligt representeradt i alla dess
vanationer af den till allra högsta grad uppdrifna
förädling. »Hvilket härligt land och hvilken un-
derskön hufvudstad det äger » var jag färdig att
tillägga, då min blick, från järnet, fästes på fond-
malningen i byggnadens norra hörn, föreställande
en vy af Stockholms slott från Gustaf Adolfs
torg. Perspektivet i denna målning är så präktigt
och koloriten så ypperlig, att man ett ögonblick
nastan tror, att alla dessa saker äro uppställda
pa helt kort afstånd från det verkliga torget i
Stockholm. Men så kommer man tillbaka från sin
illusion och sänker blicken med en känsla af detta
vemod, som endast den kan förstå, hvilken är långt
fran fädernejorden och ett ögonblick har drömt sig
hemma igen. Men den sänkta blicken möter
Beskows statliga sköld — ett poem i stål - och
avenges stolta minnen ända från den’gråa forn-
tiden fängsla oss nu, gripande oemotståndligt Här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
