Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 28 juli 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN 239
det. Men gässen hade god afgSng. Gallierna
påstås hafva drifvit stoia hjordar af gäss öfver
Alperna och ned till Rom. I sjuttonde år-
hundradet skola jesuiterna hafva från Amerika
till Europa infört kalkonen, »en af de skönaste
gåfvor,» utropar Brillat-Savarin, »som den nya
världen skänkt den gamla 1» Det påstås, att
Brillat-Savarins sod, som naturligt nog blef
fulländad epikuré, en gång beställt trettio kal-
koner till sin middag Då fadren förebrådde
honom detta slöseri, skall sonen hafva påmint
om, att det fanns en godbit på kalkonen, som
hans pappa alltid behöll för sig själf, och då
det på hvarje fågel ej fanns mer än två små
munsbitar, kunde det ej gärna anses vara för
mycket för två personer. Denna »godbit» på
kalkonen kallas »ostronet», och kanske icke
en bland tjugu tranchörer vet, hvar den är be
findig. Icke, som mången skulle tro, i det
hvita bröstköttet, som består af den öfre och
nedre fileten. Ostronet är en liten bit utom-
ordentligt läckert, mörkt kött, som ligger i en
fördjupning på hvardera sidan om ryggbenet,
nära och just ofvanför andra leden. Om man
beser skrofvet af en stekt och skuren kalkon,
får man ganska lätt reda på de gropar, där
ostronen ligga, och ser, att deras form är en
aflång oval. Har man en gåDg fått reda på,
hvar denna lilla läckerbit finnes, försummar
man den säkert icke, äfven om man ej, såsom
unge herr Savarin, låter steka kalkonen endast
för denna. Kalkon med tryffel anses som en
stor läckerhet, och tryffeln ger verkligen en
utsökt fia smak åt allt, hvartill den användes.
Redan hos romarne var denna läckra svamp-
sort känd. Till dem kom tryffeln från Grek-
land och Afrika. Först mot slutet af fjor-
tonde århundradet kom den till mera allmänt
användande i mellersta och nordliga Europa.
Den bästa tryffeln kommer från Périgord och
öfre Provence, och i januari har svampen sin
finaste smak och arom.
I Frankrike uppfann man bonbons eller finare
sötsaker, sådant som numera kallas bakelser
och konfekt, och detta ansågs som en så stor
raritet, att det brukades i stort omfång för
att besticka domare och förnäma herrar, af
hvilka man ville utbedja sig en nåd. Detta
ofog gick så långt, att Ludvig den Helige ge-
nom ett påbud bestämde, att ingen domare
skulle få för hvarje vecka mottaga mer än för
10 sous bonbons. Filip den sköne inskränkte
gåfvan till så mycket, som mottagaren under
en dag kunde förbruka. Konfektpåsarne för-
vandlades med tiden till penningpåsar, och i
stället för sötsaker kom, mera praktiskt, en
kontant penningsumma.
Redan i äldsta tider brukade man »för att
stärka magen» dricka vin före eller i början
af måltiden. I tolfte och trettonde århun-
dradet betjänade sig hela bordsällskapet af en
enda bägare. I trettonde och fjortonde år-
hundradet voro varma drycker på modet, och
detta bruk rådde hos både fattiga och rika.
Vinet värmdes vid elden, eller lädes rostadt
bröd, så hett som möjligt, däri ; den rike
höll en glödgad guldplåt i sin vinkanna; den
mindre bemedlade betjänade sig af ett glö-
dande järn, och den fattige kastade ett eld-
kol i sin dryck. Somliga utspädde också vinet
med kokhett vatten. Att afkyla drycken med
is ansåg man i början vara både galet och
ohälsosamt, och först i sextonde århundradet
kom detta bruk, som hos spanjorer och ita-
lienare redan var gammalt och vandt, till
Frankrike. Småningom drog sig detta bruk
uppåt mot Norden och torde i Sverige icke
räkna stort mer än hundraåriga anor.
I sextonde århundradet blef bruket af sop-
por och såser mycket på modet. Hvarken
kött, fågel, vildt eller fisk —- ej ens stekt
fisk — spisades utan sås. Till hvarje rätt fanns
det en egendomlig sås, och i den finare mat-
lagningen satte man en ära i att uppfinna nya
soppor och såser. Under denna tid voro kon-
stiga, knappast ätbara måltider, liksom också
s. k. skåderätter, afsedda blott till prydnad
eller till skryt, också på modet.
I allra äldsta tider spisade man vid nakna
bord af trä, utan något slags betäckning; sedan
kommo öfverdrag af läder i bruk och slutligen
äfven borddukar. Bruket af serveter är nyare.
Borddukarna voro i tolfte och trettonde år-
hundradet betydligt stora, och man aftorkade
pä dem fingrarna och läpparna. I sjuttonde
århundradet brukades det att vid hvarje rätt
framlägga en ny servet, liksom man nu byter
om tallrikar. Knifvar och skedar funnos re-
dan i den grå forntiden, men gaffeln är en af
de nyare uppfinningarna.
Middagen, dagens förnämsta måltid, intogs i
forna tider betydligt tidigare än nu I fjor-
tonde århundradet var middagstiden hos fint
borgarfolk klockan tio förmiddagen ; ett par
århundraden behöfdes för att få den flyttad till
klockan elfva. I sjuttonde seklet spisades mid-
dag klockan tolf; till och med konung Lud-
vig XIV »dinerade» vid den tiden. Hundra
år senare spisade den fina världen middag
klockan ett, medan simplare folk ännu höll
sig vid klockan tolf.
Aftonmåltiden rättade sig naturligtvis efter
middagen, och man »superade» klockan fem,
sex, sju, åtta och nio.
Det skulle måhända ej vara behagligt att
återgå till dessa måltidstimmar, men en något
förnuftigare anordning än den, som nu för så
många gör natten till dag, torde väl ändå
kunna träffas. Icke på bekvämligare och vek-
ligare lefnadssätt beror måhända nutidsmänni-
skornas »nervositet» i så hög grad som därpå,
att den naturliga tiden för sömn och vaka
blifvit i så stor utsträckning och hos en så
stor del af mänskligheten alldeles omkastad
och förvänd.
Mathilda hanglet.
Up notisboken.
Kvinnlig simuppvisning. Simuppvisningen
å fruntiinmersafdelningen af Stockholms stads bad-
och siminrättning i söndags gynnades af vackert vä-
der och var besökt af ett stort antal damer. Pro-
grammet upptog simning i grunda bassängen af min-
dre flickor, hoppning från trampolinen samt olika
slags simning af större flickor, dykning och språng från
trampolinen med därpå följande afklädning i vatt-
net. Härpå kommo så några särdeles vackra profpå
flytning på vattnet, hvari den kvinnliga afdelningen
särskildt excellerar. Uppvisningen af.-lutades med
»varierande hopp» från trampolinen. I sin helhet
förtjänar uppvisningen de bästa vitsord för den
skicklighet de däri deltagande ådagalade och för det
nit från lärarinnornas sida, hvarom den bar vitt-
nesbörd.
Sk
Litteratur.
Hälsolif af Justus. Stockholm. Gustaf Ghelius
förlag. Pris 3 kronor.
För närmare tvänne år sedan utkom från tryc-
ket^ ett digert arbete i tvänne delar, betitladt:
»Våra födoämnen i fysiologiskt, hygieniskt och
ekonomiskt hänseende» af Justus. Det djärfva
sätt, hvarpå dess författare bröt med och ställde
sig i opposition mot de inom näringsfysiologien
allmänt gängse åsikterna, kunde ej undgå att väcka
uppmärksamhet, på samma gång den klara och
lättfattliga bevisföringen gaf en hvar vid handen
att bilda sig ett eget omdöme i den viktiga fråga,
som författaren här gjort till sitt bufvudthema.
Denna fråga var: huru stort är människokrop-
pens dagliga behof af kväfve, det vill säga af ägg-
hvitehaltiga födoämnen (kött, fisk, ägg). Resulta-
tet af granskningen utföll sålunda: en allt för
stor förbrukning af ägghvitehaltiga födoämnen är
icke blott onödig, utan rent af skadlig.
Till detta i mångt och mycket märkliga och be-
aktansvärda arbete har författaren nu fogat ytter-
ligare ett, »Hälsolif», som innehåller de praktiska
konsekvenserna af de i föregående arbete gjorda
vetenskapliga utredningarna.
»Hälsolif» är i hufvudsak en kokbok, men en
sådan af icke vanligt slag. Den innehåller ej en
mängd torra recept å maträtter, utan i stället grund-
stommen, themat därtill, öfver hvilket författaren
sedan låter vederbörande variera efter tycke och
smak. Men icke efter otyglad och oskolad smak,
utan efter hygieniskt skolad smak. »Om smak
kan man icke tvista nog» lyder redan bokens
motto.
Under rubrik »Festkök» och »Hvardagslif» för-
värfvar man här nya vanor : bälsovanor och bort-
lägger, innan man vet ordet af, gamla ovanor:
sjukdomsvanor; särskildt kapitlet »köksarbetet»,
med sina underrubriker: soppstudier, olla podrida,
såsstudier, syltgrytan och konserveringsburken,
festmåltid, sommarlif på landet, turistlif, vinterlif
i staden, torde för damerna vara rikt på nya upp-
slag med djupt allvar på botten af en underhål-
lande framställningsform.
1 ett fysiologiskt, hygieniskt och terapeutiskt
»facit» utvecklas slutligen i 60 korta, koncentre-
rade stycken helsokökets fysiologi och kemi. Be-
handlingen af ämnet skiljer sig så till vida från
samma ämnes behandling i »Våra födoämnen» att
författaren här fullständigt frigör sig från den
gamla fysiologiska lärdomsskolans betraktelse för
att gå sin egen väg. »Modren med barnet» blif-
ver hans enda erkända auktoriet; modersmjölken
utgångspunkten för hans kemiska analyser. Hälso-
lifs »facit» blifver därigenom i själfva verket en
ytterst enkel och lättfattlig koncentrerd närings-
fysiologi, där ohållbarheten hos de nu allmänt
gängse åsikterna om nödvändigheten af en ägg-
hviterik näring på ett originelt och slående sätt
uppvisas.
Elpis Melena,
»Kretas välgörarinna».
Af Cecilia Bååth-Holmberg.
(Forts.)
f
on offentliggjorde sin skrift: »Ön Kreta
under ottomanska väldet», skref många
artiklar för tyska tidningar och var såväl
den ryske som den engelske konsuln på ön
behjälplig vid politiska artiklars författande
och offentliggörande i deras respektiva län-
der; såsom ämbetsmän kunde de nämligen ej
öppet uppträda till förmån för de s. k.
»upproriska».
Men de strapatser, hon utstått, och den
själsspänning, för hvilken hon ständigt var
utsatt, bröto henne fullkomligt. Hon insjuk-
nade i svår nervfeber; under det kanondundret
från de omgifvande bergen kom allt nämare,
kulorna allt tätare hveno förbi hennes fönster
och vilda Bäschi-bozuker allt djärfvare in-
trängde i hennes vingård, låg hon medvetslös
och skenbart döende; i den lilla byn Khalepa
talade man redan om hennes begrafning.
Hennes lifsarbete var dock ej ute; ännu
väntade henne mången uppgift; ännu återstod
det för henne mycken nöd att lindra. Hon
återvände långsamt till lifvet.
Under tiden uppehöllo grekerna, särskildt
de tappre sphakioterna, kampen mot tur-
karne, hvilka hade en armé af 40,000 man
på ön; 10,000 de tappraste af dessa utval-
des att storma »de hvita bergen», spbakio-
ternas naturliga bergfästen, men blefvo med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
